| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NAMNLÖS nam3n~lø2s, adj.; adv. -T.
1) motsv. NAMN 1, 2: som är utan namn; som icke har (fått) ngt namn. Namnlösa sällskapet, litterär studentförening i Uppsala 1860—1867. Wollimhaus Syll. B 6 b (1649). När greken Xenofon .. färdades fram i denna trakt, återstodo af Ninive och dess grannstäder blott namnlösa ruiner. Boëthius HistLäsn. 1: 32 (1895; jfr 4). — särsk.
a) [jfr t. ungenanntes bein, eng. innominate l. unnamed bone, fr. os innominé; efter nylat. os innominatum] (†) anat. i uttr. namnlöst ben, höftben; i sht i pl. Rosenstein Comp. 66 (1736). Cederschiöld Ordl. (c. 1847; under bäckensidben).
b) [jfr sv. dial. namnlös(t) finger, namnlösen o. d.; jfr mnt. namelos vinger, t. ungenannter finger, ä. eng. nameless finger; jfr äv. fi. nimetön sormi; benämningen är trol. eufemistisk o. bottnande i magiska föreställningar i samband med ringfingret; jfr JNordlander i SvFmT 5: 281 (1884) o. JSahlgren i NoB 1918, s. 16 ff.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (det) namnlösa fingret, den namnlösa o. d., om ringfingret. BerTrollpElinResBlåkulla 9 (1815). Den namnlösa af vänstra handen. Carlström Spinnm. 32 (1832). En glänsande ring satt kring det namnlösa fingret på Katris vänstra hand. Arkadius Pakkala 97 (1895).
c) (†) i utvidgad anv., om ljud: som icke ingår i l. bildar ngt (begripligt) ord. O Du min barndoms Gud, / Som mig i vaggan hörde, / Der ett än namnlöst ljud / Ditt fadershjerta rörde. Hedborn Minne 287 (1835).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] (i sht i högtidligare spr.) motsv. NAMN 1 g, om grav, gravsten o. d.: som icke utmärkes med l. bär ngt namn; äv. om person: vars grav saknar namninskription; äv. ss. adverb: utan utmärkande med gravsten o. d. De stora gemensamhetsgrafvar, i hvilka namnlöst om hvarandra hopades liken af dem, som ej efterlämnat medel till en grafvård. 2NF 8: 951 (1907). (Förrädaren) kommer .. att ligga namnlös utanför kyrkogården. Serner StorhertFinans. 290 (1915). Hell dig, Afrodite, / född ur samma hav / där oräkneliga / fått en namnlös grav. Bergman TrAllt 58 (1931).
3) motsv. NAMN 1: som icke uppger l. uppgivit sitt namn, (som önskar vara) anonym; äv. om sak: som härrör från person som icke uppgivit sitt namn; äv. om skrift, brev o. d.: som (på grund av författarens osv. önskan att vara okänd) saknar utsatt författarnamn l. signatur. Liljehorn .. vidgick .., att han skrifvit det namnlösa brefvet. Adlerbeth Ant. 1: 269 (c. 1792). Namnlösa och omsorgsfullt undangömda smädeskrifter. Hjärne K12 11 (1902). Fornv. 1940, s. 233 (om kyrkomålningar). En namnlös recensent i Visby tidning. AnderssonBrevväxl. 2: 420 (1940).
4) motsv. NAMN 1: vars namn icke är känt o. därför icke kan uppgivas, som är okänd till namnet; äv. om kollektiv: vars enskilda individers namn icke äro kända; äv. om skrift o. d.: vars upphovsman är okänd till namnet. Uphofsmann (till fornskriften Fundinn Noregr) är namnlös, såsom och så de fläste andra våra äldre Sagors anteknare. Björner Kämp. Föret. 13 (1737). Den äldre Eddas namnlösa quäden. Geijer Häfd. 243 (1825). De namnlöse folkdiktarne i Karelen. 3SAH 2: 171 (1887). Den stora massa namnlösa individer, som bilda en armé. GHT 1898, nr 272 B, s. 1. Följande söndag begrofvos de (drunknade) .. på Skagens kyrkogård ute på ljungheden, där så många namnlösa främlingar fått sin sista hvilostad. Rönnberg Bredbolstad 140 (1907). Den namnlöse och triumferande representanten för poiluernas hjälteskara (dvs. den okände soldaten). 2NF 37: 898 (1925). En namnlös skara. 2SvKulturb. 3—4: 221 (1935; om bondeståndet på stormaktstidens riksdagar). — särsk. (tillf.) om härkomst: beträffande vilken man icke känner några namn, okänd. (Bennus) kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst. Topelius Planet. 1: 89 (1889).
5) (i sht i vitter stil) motsv. NAMN 6: som icke är l. har gjort sig allmänt känd l. ryktbar; som saknar berömmelse. Möller (1790). Hjeltelifvets / runor lyda: .. / strida hopplös strid / och namnlös dö. Rydberg Dikt. 1: 65 (1876, 1882). Berg LittBild. 1: 115 (1912).
6) (numera bl. ngn gg i poetisk-retorisk stil) motsv. NAMN 4 a: som icke bär ett förnämt namn, av låg börd. Adlerbeth Æn. 6 (1804). Vår börd du glömmer. Dåd och ära broder / Är ej för namnlös man. Hallström GrAntw. 58 (1899).
a) som är svår att närmare ange l. definiera, obestämd, odefinierbar, diffus; numera bl. (mera tillf.) med anslutning till b. Dunkla minnen och namnlösa känslor. Törneros Brev 1: 129 (1824; uppl. 1925). Fransmannen, i allmänhet svuren fiende till .. alla uttryck af en svårmodig klagan och en namnlös längtan, vill städse ha något redbart. 2SAH 12: 399 (1827). En namnlös klang / Af lifvets och af dödens sammanhang. Atterbom Lyr. 3: 203 (1839). Han kände stum, namnlös, töcknig ångest. Siwertz Flan. 215 (1914).
b) (i sht i vitter stil) obeskrivlig, outsäglig, utan like, sällspord, enastående, oförliknelig, oerhörd; stundom: ohygglig. Namnlös sorg, namnlöst elände, namnlösa kval. Möller (1790). Hvilket hjerta kan emotstå en sådan skönhet, så namnlösa behag? Altén Misst. 13 (1797). Till medjan klyfd, .. / Han flydde, vrålande, med namnlös pina. JGOxenstierna 4: 207 (1815). Den oändligt gripande, namnlöst vackra lilla parabeln om liljekonvaljen. Hedvall RunebgStil 77 (1915).
2) (mera tillf.) till 3: anonymitet. Dessa (Axel Oxenstiernas fiender), hvilka de voro, dolde sig bakom namnlöshetens slöja och begagnade nid- och flygskrifter till vapen. Fryxell Ber. 8: 98 (1838). Hammar (1936).
3) (i sht i skriftspr., tillf.) till 4: förhållandet att vara okänd till namnet. Eddadiktarnas namnlöshet.
4) (i sht i vitter stil, mera tillf.) till 5: förhållandet att icke vara allmänt känd l. ryktbar; obetydlighet. Möller (1790). Som en annan Herkules stod jag här på skiljevägen emellan åtlöjet och namnlösheten. Leopold 5: 382 (1797). GHT 1894, nr 35 B, s. 1.
NAMNLÖSING, m.||ig. (†) till 3, 4 l. 5: okänd person. Alle store Män hafva nästan alltid af små namnlösingar blifvit illa recenserade. Thorild 4: 262 (1794).
Spalt N 83 band 18, 1946