| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) icke befriad från smuts o. d., icke rengjord, icke uppsnyggad, icke gjord fin o. snygg; icke blankad l. polerad; icke väl skött, ovårdad; äv. i utvidgad anv., om tillstånd. Oputsade skor. Sylvius Curtius 220 (1682). De hade långa oputzade skägg. Ehrenadler Tel. 390 (1723). Gjutgods .. i putsadt och oputsadt tillstånd. TT 1872, s. 226. Bolin VFöda 37 (1933).
2) byggn. om (vägg l. byggnad av) tegel o. d.: som man icke anbragt puts på; jfr orappad, oreveterad. TT 1882, s. 166. Kyrkan (är) beklädd med oputsadt tegel. Sthm 2: 116 (1897). Oputsade och kala reste sig .. tegelmurarne. Hahr ArkitH 140 (1902). —
OPYNTAD, p. adj. icke putsad, icke (noga) rengjord; numera bl. övergående i bet.: icke uppsnyggad, icke fejad o. fin, icke prydd; förr äv.: icke iordningställd, oberedd. Swedberg Ordab. (1722). 3 st: opyntade Kohudar. BoupptRasbo 1744. Den lilla stugan låg opyntad och grå i vintermörkret. Idun 1931, s. 978. —
OPÅAKTAD3~020, p. adj. [jfr d. upåagtet] (i skriftspr.) obeaktad; icke observerad. Thomander 1: 667 (1839). En berättelse, som jag opåaktad lyssnade till. Hallström UngdNov. 49 (1894, 1923). —
OPÅKALLAD3~020, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) om person: icke (till)kallad, o(om)bedd. Mild opåkallad, kom .. / .. på silkesvingar / De olycksfullas vän, den tysta sömnen. Kellgren (SVS) 2: 318 (1792). Efter loppet af några dagar .. inställde sig .. Aljosja opåkallad. Wester Aksakov Fam. 99 (1911).
2) om sak: icke krävd, icke önskad, icke begärd; numera i sht: icke av behovet påkallad, onödig, obehövlig; omotiverad; stundom äv. övergående i bet.: olämplig, ovälkommen. 2SAH 8: 175 (1817). Opåkallade äro råd och föreställningar alltid besvärliga. Carlén Repr. 116 (1839). Det må ej anses förmätet eller i denna stund opåkalladt, om vi (osv.). Wisén Tal 18 (1881). Importen (av islandshästar) torde .. få anses tämligen opåkallad och onödig. Hellström NorrlJordbr. 585 (1917). (Hon) lät hälsa, att min riddaretjänst, om ock välment, varit högst opåkallad. Hasselblad BergslFlyddT 25 (1927). —
OPÅKLAGLIG 3~020. [efter d. upåklagelig] (föga br.) oklanderlig. Linder Regl. 210 (1886; klandrat ss. olämplig efterbildning). GbgMP 1948, nr 224, s. 14. —
OPÅLITLIG3~020, förr äv. OPÅLITELIG (opåli´telig Weste), adj.; adv. -en (†, Murberg FörslSAOB Bih. (1791), Lindfors (1824)), -t. (-elig 1734—1824. -lig 1786 osv. -ligit, n. 1756) som man icke kan lita på; stundom äv.: icke trovärdig l. vederhäftig; äv.: som tyder på l. vittnar om att ngn l. ngt icke är att lita på. Serenius F 1 b (1734). Alla egenmäktiga förändringar af en utgifvare göra hans arbete opålitligt. Geijer I. 8: 46 (1833). Opålitligt är / Det lugn, som svärdet tvingar fram. Runeberg 5: 203 (1863). (Hans) ständiga, opålitliga småleende. GHT 1898, nr 59 A, s. 2. Hammarström Sportfiske 114 (1925; om lina för fiske). särsk. i fråga om väder, betecknande att det finns risk för försämring, osäker. Vädret är opålitligt. SvD 1898, nr 111 A, s. 2. särsk. meteor. i uttr. opålitligt för nederbörd o. d. SDS 1922, nr 187, s. 4.
Avledn.: opålitlighet, r. l. f. DA 1771, nr 8, s. 2. Orlofssedlars opålitlighet. LBÄ 32: 64 (1799). SFS 1905, nr 6, s. 44 (hos person). —
OPÅMIND3~02 l. OPÅMINT3~02, p. adj. som icke blivit påmind (om ngt), som icke fått en påminnelse (om ngt), utan att ha blivit påmind; särsk. i uttr. göra ngt opåmind l. opåmint, göra ngt självmant l. utan påminnelse; förr äv. i uttr. icke kunna låta opåmint (om ngt), icke kunna låta bli att påminna (om ngt); jfr obemäld. Kunne Wij .. icke opåmint låta där om .. att (osv.). HSH 5: 180 (1657). Gästgifvare .. skall .. opåmint tillhandahålla resande (dagboken). SFS 1911, nr 63, s. 8. —
OPÅNYTTFÖDD3~002, äv. 3~020 (opåny`ttfödd Weste), p. adj. (numera knappast br.) teol. icke född på nytt (se föda, v. II 2); om person l. ngns ”hjärta” o. d. En ogudachtig opå nyt föd prest. VDAkt. 1745, nr 669. Af hjertat, det opånyttfödda, utgå onda tankar. Fahlcrantz 5: 216 (1850, 1865). Björkman (1889). —
OPÅPASSLIG3~020. icke påpasslig, ouppmärksam; stundom äv.: opunktlig. Topelius Sommarsjö 1: 109 (1897).
OPÅRÄKNAD3~020, p. adj. som man icke räknat på l. med l. tagit med i beräkningarna l. väntat sig, oväntad, oberäknad (se d. o. 3). PH 11: 612 (1779). Opåräknade .. utgifter. AdP 1786, s. 6. Därs. 1800, s. 445. Eva .. (hade) opåräknadt fått (50 kr.). Wägner Norrt. 84 (1908). —
OPÅRÄKNELIG3~0200.
2) (†) om tal: som (är så liten att den) kan negligeras. Felet (vid beräkningen) gör ett opåräkneligt bråk. FKM 3: 148 (1810).
OPÅSEDD3~02, p. adj. (numera föga br.) som ngn icke (närmare) sett på, obesedd; särsk.: som ngn icke granskat, ogranskad; särsk. ss. satsförkortning i n. sg. l. ss. adv.: utan att se på den l. det, utan närmare påseende; utan vidare. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). AGSilverstolpe Språkl. 46 (1814). Allt sådant fördömde han opåsedt såsom Tyskeri och gräl. Geijer I. 2: 318 (1846). Då .. en låda .. opåsedt förseglades. Fahlcrantz 2: XV (1864). Östergren (1934). —
OPÅTAGLIG3~020. (i skriftspr.) som man icke kan ta på (med händerna); äv. bildl.; särsk.: ogripbar. Möller (1790). Att ett spöke är ett opåtagligt och okroppsligt väsen. Hirn Hearn Exot. 3: 181 (1904). Rudebeck Wells HoopdrSem. 146 (1920).
Avledn. (i skriftspr.): opåtaglighet, r. l. f. —
OPÅTALAD3~020 l. OPÅTALD3~02 l. OPÅTALT3~02, p. adj. lämnad utan anmärkning, icke klandrad l. kritiserad, oklandrad, oanmärkt, icke påtalad; stundom närmande sig bet.: ostraffad; i sht ss. adv. opåtalt samt ss. predikatsfyllnad (numera bl. med sakligt huvudord); särsk. i sådana uttr. som (få) göra ngt opåtalt (förr äv. opåtald), (få) göra ngt utan att få klander därför, lämna ngt opåtalat, icke klandra l. kritisera ngt, lämna ngt utan anmärkning. AOxenstierna 2: 638 (1624). Att det är allenast originaler förbehållit, att opåtalt säga plumpheter. Kellgren (SVS) 6: 8 (1770). En Köpman tar ju opåtald 20 skilling för det, som icke är värdt 5 skilling. Envallsson Procent. 52 (1786). Detta kunde inte få ske opåtalt. Lagerlöf ChLöw. 123 (1925). —
OPÅTALANDES, p. adj. oböjl. [till på-tala] (enst., †) oemotsäglig. Ostridogt och opåtalandes är, at (osv.). Swedberg Pest. 5 (1711). — —
OPÅTALIG, adj. [till påtala] (†) som man icke kan framställa klagomål över. Swedberg HoTror § 3 (1709). Räckningarna .. hoppas iag .. äro richtige och opåtalige. VDAkt. 1749, nr 513. —
OPÅTÄNKT3~02, p. adj. (numera mindre br.) som man icke tänkt på; som man icke kunnat tänka sig, oberäknad, oväntad. 2RA 1: 351 (1723). Af en opåtänkt händelse äro 2:ne små snygga Rum m. m. ledige att hyra. DA 1808, nr 68, s. 6. Vasenius Världsb. 119 (1900). —
OPÅVÄRKAD 3~020, p. adj. som icke blivit påvärkad l. icke låtit sig påvärkas (av ngn l. ngt). SDS 1894, nr 412, s. 1. Opåverkad av nya idéer bibehöll hon hela sitt liv sin personliga prägel. Funch Land 206 (1924). Smith OrgKemi 55 (1938). särsk. bot. pregnant, om natur (markförhållanden o. d.): icke påvärkad av den mänskliga kulturen. Opåverkad skogsmark. Simmons FlKiruna 30 (1910). SvBotT 1933, s. 40. —
Spalt O 1065 band 19, 1950