| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OREDLIG ω3~re2dlig, adj. -are. adv. = (†, JönkTb. 142 (1541), Helsingius (1587)), -A (†, G1R 1: 270 (1524: oredelige), Schenberg (1739)), -EN (†, RA I. 4: 89 (1597), Palmblad Fornk. 2: 553 (1845)), -T (Sahlstedt (1773) osv.).
1) (†) otillbörlig, fördömlig; otillåten; brottslig; ss. adv. äv.: skamligt, skändligen. G1R 1: 41 (1522). Ath sådana redelig stycke (ss. syndabot o. allmosor) äre foruandlat til the stycke som oredelighen äre (dvs. avlat m. m.), talar jngen om. OPetri PEliæ g 2 a (1527). Han förde nogra oredeliga breff mett sig hitt in i landit ifrå danske. G1R 7: 104 (1530). Meden dråpern så oredelige stack honom i dören, thå han wende rÿggen till honom, kunde the icke frÿe hans lÿff. 3SthmTb. 1: 320 (1595). Doch fan han inthet oredeligit att man förnumme af Kongl. Commissarierne huru .. (utskrivningen) skall kunna gå an. RARP 6: 34 (1657). Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663).
2) (†) vanfrejdad, ärelös; gemen. Emedan .. (Wivallius) aff den Kongl. Hoffrätt ähr dömbder för een oreedligh persoon, hwars nampn skall näglas widh kåken. Schück Wivallius 1: 244 (i handl. fr. 1643). Hiärne Suurbr. 133 (1680).
3) ohederlig, oärlig, bedräglig; om person l. handling o. d. Han är oredlig i affärer. O-redligt förfarande i konkurs. Vara ute i oredliga ärenden. G1R 1: 327 (1524). Handlar sysloman oredeliga ..; svare til allan skada. HB 18: 3 (Lag 1734). Direkt oredlig trodde jag dock icke att han var. Östergren (1934). (†) När .. (Gustav Vasa) vti thet oredelige fängelse (dvs. det fängelse vari han kommit på bedrägligt sätt) i Danmarck stadder war. Svart G1 46 (1561).
2) till 3: egenskapen att vara oredlig; äv. konkretare, om oredlig handling. Gustaf II Adolf 40 (c. 1620). Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat .. dömes till straffarbete. SFS 1905, nr 9, s. 5.
Spalt O 1216 band 19, 1950