Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSKÄL ω3~ʃä2l, n. (G1R 3: 62 (1526) osv.) ((†) r. l. f. l. m. OPetri Sacr. 4 a (1528), Dähnert (1784)); best. (†) -et (Murberg FörslSAOB (1791), WoJ (1891)), ss. r. l. f. l. m. -en (G1R 6: 225 (1529)); pl. =. Anm. Det är i åtskilliga språkprov omöjligt att avgöra, om ordet är sg. l. pl. n., i fråga om ä. språkprov äv. om ordet är sg. f. l. m. l. pl. n.
1) (†) eg.: saknad av förnuft; anträffat bl. i konkretare anv., koll., om oskäliga djur; jfr OSKÄLIG 1 a. Oskiäl sörier ok, och ibland thet een duffva. Westhius Vitt. 11 (1675).
2) († utom i b, c, e) i sg. o. pl., om förhållandet (l. egenskapen) att icke handla efter l. stå i överensstämmelse med en sund o. naturlig uppfattning om vad som är (teoretiskt) riktigt l. förnuftigt l. (moraliskt) rätt l. tillbörligt; ofta konkretare, om det l. ngt som icke är riktigt l. rätt l. tillbörligt; orätt; obillighet; otillbörlighet; orättvisa; oförrätt. Säye .. (de närvarande) om the fwnno någhor oskäl medh migh. Apg. 24: 20 (NT 1526; Bib. 1917: vad orätt de funno mig skyldig till). Låter aff all oskääl och wold, och görer thet rett och gott är. Hes. 45: 9 (Bib. 1541; äv. hos Melin HelSkr. 1858). Näär hwar man rader (dvs. råder) skeer stoor oskääl. HSH 2: 72 (c. 1575). (Karl V:s) lag är så skiählig, at den som på densamma klandrar, uptäcker .. sitt grofva oskiähl. Polhem Bet. 1: 40 (1721). Jag ensam skulden var till allt hans oskäl. Scheutz Werner DalSön. 1: 207 (1817; t. orig.: Unbild; klandrat i SvLitTidn. 1818, sp. 506). — särsk.
a) i uttr. oskäl är l. synes o. dyl. l. det är l. synes o. d. oskäl att göra ngt l. att ngn gör ngt, det är l. synes osv. orätt l. oriktigt l. oskäligt l. otillbörligt att göra ngt resp. att ngn gör ngt; äv. hålla oskäl att göra ngt, anse för oskäligt l. otillbörligt att göra ngt. Schmedeman Just. 4 (1528). AOxenstierna Bref 4: 168 (1645: holla). FörarbSvLag 1: 73 (1689: synes). (I brev) Till en god vän är det ej oskäl, att börja med sig sjelf. AnderssonBrevväxl. 1: 104 (1847). Cavallin (1876).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. ha(va), förr äv. föra oskäl med sig, medföra l. innebära obillighet; förr äv.: medföra olägenhet. Landzseedh, när hon icke haffuer oskiäl medh sigh, bör reknas för Lagh, ther man effter döma må. DomRegl. mom. 14 (c. 1540); jfr RB 1: 11 (Lag 1734). Hvad i andra .. språk brukeligit är, och ej har oskiäl med sig, .. (kan) föreslås till att införas. Hof Skrifs. 72 (1753). Fennia XVI. 3: 83 (1761: föra). Warburg Richert 2: 371 (i handl. fr. 1862).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. göra, förr äv. bete l. tillfoga o. d. ngn (ngt) oskäl, förr äv. göra l. föröva oskäl (up)på ngn l. föröva oskäl emot ngn, handla otillbörligt l. begå (ngn) o(för)rätt l. orättvisa mot ngn l. göra l. tillfoga ngn (ngn) orätt; förr äv. göra oskäl, handla otillbörligt l. göra orätt. G1R 7: 165 (1530). UpplDomb. 7: 24 (1548: gör noge[n] oskel påå). Hund E14 34 (1605: beteedt). Stiernman Com. 3: 322 (1665: tilfoge). VDP 1667, s. 127 (: emoth). När Pharao och hans fogdar föröfvade alt oskäl vppå them (dvs. israeliterna). Swedberg Casa 618 (1723). Den, som gjorde oskäl och orätt. Lagerbring 1Hist. 4: 153 (1783). Ty om hans (dvs. G. I:s) regemente är sådant försport, / att rätt, men intet oskäl, han allom har gjort. Procopé Diktarh. 102 (1924).
d) i uttr. ngn sker l. vederfares o. d. oskäl (av ngn), ngn sker l. vederfares l. får lida orätt l. orättvisa (från ngns sida); lida oskäl (av ngn), lida orätt (från ngns sida). G1R 9: 206 (1534: skeer). The Swenske hade nw wel i trettiyo åår lidhit stoor oskääl aff honom (dvs. Erik av Pommern). OPetri Kr. 183 (c. 1540). Holm NSv. 144 (1702).
e) i uttr. med (största o. d.) oskäl, med (största osv.) orätt, utan (minsta osv.) fog l. skäl; utan oskäl, utan obillighet; numera bl. (fullt br., i sht i skriftspr.) i uttr. med skäl eller (stundom äv. och) oskäl, med rätt l. (resp. o.) orätt; med l. (resp. o.) utan skäl; jfr f. G1R 1: 30 (1521). At j .. skulle .. aaterfaa then deel Som kirkione ok eder alle med oskel ok öfwer wol aaf hændath ær. Därs. 53 (1523). Ingen (kan) vthan medh alsom största oskääl .. säya, at (osv.). LPetri 2Post. 122 a (1555). RP 7: 39 (1637: uthan). Ehvad än — med skäl och oskäl — må läggas .. (fosforisterna) till last: visst är .., att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 273 (1842). Om .. Akademiens domslut i framtiden komma att med skäl eller oskäl drabbas af klander, så (osv.). 3SAH 15: 9 (1900).
f) saknad l. frånvaro av (giltig) anledning l. (godtagbara) skäl (till ngt); grundlöshet; otillräckligt skäl; äv. konkretare, om ngt l. sådant som icke har skäl för sig l. är förnuftsvidrigt o. d.; äv.: felaktig l. ogrundad uppfattning; jfr e. RP 8: 729 (1641). Lindschöld Gen. D 4 a (1669; konkretare). I naturen (finnes) ingen på oskäl grundad tröghet .., som icke i längden viker för ihärdigt upprepade bemödanden. AGSilverstolpe Bokst. 69 (1811). Då .. (tsaren) genom sin egen ambassadör Budberg blef underrättad om oskälet af sitt missnöje. Adlerbeth Ant. 2: 197 (c. 1815). Menigheten (i Hellas) hade mera skäl än oskäl att med .. (envåldshärskarna) vara belåtet. Palmblad Fornk. 2: 30 (1844). ASScF 5: 231 (1855, 1858).
Anm. Ordet användes (försåvitt det icke är skrivfel för oskälig) i följande språkprov ss. adj. med bet.: obillig l. oskälig [möjl. utgående från den ovan under 2 a anförda användningen]. (Vi) ære tiil fridz at midlæ (dvs. jämka) the (krav) som oskæle ære. G1R 6: 341 (1529).
-ROP. om (rykte som innebär) otillbörligt klander. Ändoch slijkt anskrij och askääls roop (sannol. tryckfel för oskääls roop), som then Papistiska meningen åstadh kom (mot luteranerna), nu .. tyckes wara tysnat. LPetri Kyrkiost. 3 a (1566); jfr Swedberg Schibb. 310 (1716: afskiäls rop).
Spalt O 1440 band 19, 1951