| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSKÄRA ω3~ʃä2ra l. ~ʃæ2ra, v. -ade, förr äv. sup. oskärt o. p. pf. oskärd (pr. sg. -ar KyrkohÅ 1942, s. 253 (1620) osv.; pr. sg. pass. -es Rudbeckius Luther Cat. 179, 224 (1667). — ipf. -ade Rudbeckius Luther Cat. 179 (1667) osv. — sup. -at Klag. 2: 2 (Bib. 1541) osv. oskärt (-dt) Psalt. 79: 1 (öv. 1536), SkrVSocLd 20: 154 (c. 1690). — p. pf. -ad KyrkohÅ 1931, s. 246 (1540: oskärat, n. sg.) osv. oskärd 2Mos. 20: 25 (Bib. 1541: oskärdt, n. sg.), Schmedeman Just. 30 (1554), Murberg Racine Ath. 47 (1776: oskärdt, n. sg.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera föga br., Lind 1: 641 (1749), Fogelqvist SöderkRom 205 (1924)), -ING (†, Linc. Nnn 3 b (1640), Atterbom PhilH 45 (1835)), -NING (†, KyrkohÅ 1931, s. 246 (1540)).
1) (numera bl. i vitter stil, tillf.) till OSKÄR 1: grumla (ngt); orena l. smutsa ned (ngt); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Adlerbeth Æn. 62 (1804). Han .. torkade sig .. med en ny .. lärftsnäsduk, på det att den af hvit sockerduk icke skulle blifva oskärad till morgondagen. Carlén Klein 172 (1838). Qvanten Dikt. 139 (1880). Wulff Petrarcab. 88 (1905).
2) (i sht i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl.: orena l. befläcka l. besmitta l. besudla (ngt l. ngn); ngn gg äv. refl.; ofta: vanhelga l. ohelga l. profanera (ngt); icke visa pietet mot (ngt); äv.: beröva (ngt l. ngn) dess (resp. hans l. hennes) renhet l. friskhet; äv.: kränka l. vanära (ngt l. ngn); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr OSKÄR 2. (Hedningarna) haffua vskert titt (dvs. Guds) helga tempel. Psalt. 79: 1 (öv. 1536). De .. / Hwars munnar intet swek ell smitta har oskiärt. SkrVSocLd 20: 154 (c. 1690). Jag oskärar ej det heliga. Geijer I. 2: 13 (1803). Kolmodin TacAnn. 1: 79 (1833; refl.). Så bortresonerades, mattades och oskärades hans kärlek, dag efter dag, småningom, tills den var som helt försvunnen. Hansson SlättbH 238 (c. 1885). Har hon (dvs. jungfrun) mist, oskärad, sin oskulds ljufliga blomma, / tjusar hon gossarne ej. Janzon Cat. 1: 39 (1889). Roos OsynlVäg. 257 (1903).
3) [anv. sannol. beroende på inflytande från sådana ord som OSKÄMD, O(BE)FLÄCKAD, ORÖRD o. d.; se THjelmqvist i SoS 1901, s. 188 ff., Därs. 1912, s. 225 ff. (med litteraturhänvisningar)] (i mindre övertänkt spr., i sht i vitter stil) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: ren l. o(be)fläckad l. obesmittad l. orörd o. d.; ofta mer l. mindre bildl.; jfr O- 3 anm. Deras förnämste Förmän, hvilka de städse varit vane at se och tilbedja med oskärad Ärekrans omkring Hufvudet. UpfostrSHistBibl. 1787, 1: 203. De åldriga ljud .. (av nordens gamla språk), som oskärade klingade emellan Dalarnes fjällar. SvLitTidn. 1813, sp. 800. Oskärad skönhet och ogrumlad helgd, / det skänker döden allena. Levertin Dikt. 98 (1895, 1901). Jag har ett par gamla rockar öfver mig för att den oskärade hvitheten i min kostym ej skall skrämma fåglarne. Engström 1Bok 37 (1905). Ett oskärat blad i en skrivbok. Hedberg Större 12 (1946). Anm. till 3. Ordets användning i denna bet. klandras ss. oriktig l. opraktisk o. ledande till missförstånd; jfr HJärta Brev 23/10 1837, Östergren (1934).
Spalt O 1446 band 19, 1951