| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OSKÄMD, p. adj. [fsv. oskämder (SpV 305), fgutn. oskemdr]
1) som man icke dragit skam över l. som icke dragit skam över sig; icke vanärad l. kränkt (se kränka, v.2 9); numera bl. ngn gg (arkaiserande) om kvinna: okränkt (se d. o. 3 slutet). Jer. 6: 15 (Bib. 1541). Mitt helgha nampn läter här effter oskemdt wara medh idhor offer och affgudhar. Hes. 20: 39 (Därs.). Hon (dvs. fästekvinnan) är oskämd. Moberg Rid 35 (1941).
2) [specialanv. av 1] icke utskämd l. smädad l. tadlad l. lastad; numera nästan bl. i ordspråket onämnd blir oskämd. Werlden är så full medh ondsko och förargelse, at oss nästan är omögelighit oskämdom komma ther ifrå. LPetri 2Post. 283 a (1555). Emedan en är onemd, så är han oskemdh. SvOrds. A 5 a (1604) [jfr fsv. ä män mannen är onämdhir tha är han ooskändhir]; jfr: O. nämpnder blijr oskiämder. Grubb 647 (1665).
3) ofördärvad l. oskadad o. d.; äv. bildl.; numera nästan bl. (mera tillf.) om matvaror o. d.: som icke blivit skämd l. börjat ruttna o. d., frisk (se frisk, adj.2 3 d). Stiernhielm Arch. A 4 a (1644; om smycke). LBÄ 16—17: 93 (1798; bildl.). Surkål .. bibehålles oskämd, om den förvaras i invändigt förkolade tunnor. KrigVAH 1817, s. 9. —
OSKÄMMANDES l. OSKAMMANDES, förr äv. OSKÄMMANDE, p. adj. (-ande 1771. -andes 1733—1893) [sv. dial. oskämmanes, oskammanes] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. predikativt attribut l. ss. adv.: utan att (behöva) skämmas; utan skam. Dalin Arg. 1: nr 5, s. 5 (1733). Lundell (1893). —
OSKÄMTAT, p. adj. n. sg. (†) anträffat bl. i adverbiell anv.: utan skämt, förvisso. Nijt agget skal tu wenta, / Tu stolte Goliat, / Thet är Twefalt oskämptat, / Och qwäl tigh Dagh och Natt. / Först (osv.). Bureus Nym. 3: 18 (1637). —
OSKÄNKT, p. adj., i bet. 2 äv. OSKÄNK, adj.
2) [efter t. ungeschenkt] (i fråga om förh. under skrånas tid) om hantvärk: icke ”skänkt”; sannol. eg.: vari vid sammankomster äreskål ur välkomman icke utskänktes åt främmande mästare l. gesäller l. som icke lämnade bidrag i form av pänningar l. härbärge till vandrande gesäller av skrået; äv. med på olika sätt modifierad innebörd; äv. om mästare l. gesäll: som tillhörde dylikt hantvärk. Löfgren TenngjH I. 1: 100 (i handl. fr. 1656; om mästare). Därs. (1925; i fråga om ä. förh.). —
OSKÄR, adj. [fsv. oskär, förfalskad, vanhelgad, skyldig, motsv. fd. o. ä. d. uskær, vanhelgad, skyldig]
1) (†) oklar, ogenomskinlig, grumlig, grumsig; äv.: oren, smutsig, nedsölad; äv.: icke ren l. obemängd, uppblandad med ngt (sämre), förfalskad; äv. bildl., om tal som är uppblandat med ord från främmande språk. Klimpar oskäär talg — 11. InventBeenhammar 1553. Han hafuer Slagit Stempill på Oskärt Sölfuer arbete. EkenäsDomb. 1: 5 (1624). Dunster .., som gör luften oren och oskär. Westerdahl Häls. 34 (1764). Oskärt vatten. Murberg FörslSAOB (1791). En mantel, sliten och oskär. Adlerbeth Æn. 146 (1804). De skulle med främmande glosor / Oskärt göra sitt tal. Dens. HorSat. 39 (1814). Schulthess (1885).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i vitter l. högre stil) bildl. (jfr 1): oren l. besmittad l. befläckad o. d.; särsk. dels: syndfull l. otuktig l. låg o. d., dels: ohelig l. icke helgad l. renad, äv.: vanhelgad. (Paulus) haffuer .. draghit Greker in j templet, och giordt thetta helgha rwmet oskärt. Apg. 21: 28 (NT 1526); jfr anm. nedan. At .. (prosten) skerer kyrkia gardhen om han (gm slagsmål o. d.) oskær bliffuer. G1R 5: 27 (1528). Hjertats oskära önskningar och begär. Schönberg ÅmVetA 1788, s. 1. Runeberg 5: 171 (1863). Moberg Rid 273 (1941; om djur). särsk. om hand l. blick o. d.: pietetslös; äv.: syndbefläckad l. gudlös l. hänsynslös o. d. Almqvist Monogr. 176 (1816, 1845). De, som med oskära händer röfva Guds ära. Wingård 2: 34 (1819). Castrén Res. 2: 8 (1845; om blick). Om orgeln genom oskära, pietetslösa händer hindras att tala sitt ”modersmål” oförfalskat och rent. (Hennerberg o.) Norlind 2: 73 (1912). Anm. Det är omöjligt att med säkerhet avgöra, om n. sg. oskärt i ä. språkprov är neutralform av oskär l. av p. pf. av oskära l. av oskärd, p. adj.
Avledn.: oskära, se d. o. oskärhet, r. l. f. (†)
1) till 1: oklarhet; grumlighet; äv. om egenskap hos hud: missfärgning l. strävhet o. d. Hiärne Suurbr. 28 (1680; om egenskap hos hud). Lind 1: 1706 (1749).
Spalt O 1445 band 19, 1951