Ordformer
(osman 1791 osv. ousserman 1713)
Etymologi
[jfr t. osman(e), fr. osmans, pl.; av arab. ‛othmānī, ‛uthmānī, adj. till namnet på grundläggaren av det osmanska riket OSMAN (arab. ‛Othmān, ‛Uthmān) I (1259—1326). — Jfr OTTOMAN, sbst.1]
(i sht i skildring av ä. förh.) (manlig) individ av det turkiska folk som är bosatt i Mindre Asien o. Sydosteuropa, turk; i pl. äv. om detta folk. KKD 8: 270 (1713). Svensén Jord. 175 (1885). Gadolin Ostalp. 126 (1932; om folket).
Ssg: OSMAN-TURKISKA, r. l. f. [jfr t. osmanischtürkisch] (i fackspr.) det språk som talas av turkarna i Mindre Asien o. Sydosteuropa o. som är Turkiets riksspråk, turkiska. Lindquist Edib Eldskj. 3 (1928).
Avledn.: OSMANSK l. (numera föga br.) OSMANISK, adj. (-nisk 1791—1934. -nsk 1816 osv.) [jfr t. osmanisch] (i sht i skildring av ä. förh.) som tillhör l. utgöres av l. har avseende på osmaner, turkisk. Osmanska riket, benämning på Turkiet under sultanernas tid (1300—1923). Murberg FörslSAOB (1791). Hjärne K12 28 (1902).
Spalt O 1456 band 19, 1951
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
