| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. i a, b α, β) tid(punkt) som ligger efter l. (vanl.) före den för ngt visst fastställda l. rätta l. lämpliga l. passande l. lägliga tid(punkt)en, orätt l. olämplig tid. Herr Peder Banner (redogjorde för orsaken till att Kristina sammankallat ständerna) .. wid denna Otijdh på Åhret (dvs. i oktober). RARP 2: 167 (1635). Lapparne vilja anse för otid att låta barnen börja med läsande förrän i 10:de à 12:te året. VetAH 1803, s. 223. — särsk.
a) i uttr. i otid, på orätt tid; vanl. liktydigt med: i förtid, för tidigt; numera företrädesvis i bet. som närmar sig b α. OPetri MenSkap. 42 (c. 1540). Galnas icke, at tu icke döör j otijdh. Pred. 7: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: i förtid). När gudztiensten blif(ve)r få vij den altidh mäst i otijdh understundom i solupgången och stundom Emot sol nedhgången. VDAkt. 1698, nr 21. Många Barnsängar giöra en qvinna ful och gammal i otid. Scherping Cober 2: 274 (1737). Spärrgärdena hindra renarna att i otid gå ned i skogslandet. TurÅ 1937, s. 233. Tackorna, som lammade i otid. Martinson LivF 122 (1949). — särsk.
α) (†) för sent; efteråt; äv. (enst.): vid alltför hög ålder. RA I. 2: 328 (1569). Där stod jag flat, för det jag öfver min förmåga, / I otid mig så långt på diupet velat våga (dvs. gett mig till att dikta efter fyllda 60 år). Brenner Dikt. 2: 35 (1726). (Efter)Som Man, så väl som Qvinna .. kan förledas til skadeliga Giftermål, som the sedan i otid ångra; ty (osv.). Nehrman Gift. 3 (1747). Weste (1807).
β) (†) i fråga om ett olovligt utspridande l. avslöjande av sådant som bort hemlighållas; jfr b α. CivInstr. 358 (1661). Förrädare, then som röjer i otid hwad som borde hållas lönt. Spegel 614 (1712).
b) med tanke väsentligen på de allmänna omständigheterna vid tillfället i fråga, som göra det olägligt l. olämpligt att ngn gör ngt l. att ngt sker just då: olägligt l. olämpligt l. icke passande l. ogynnsamt tillfälle; ”en olycklig stund”. I kall blåst och fuchtwäder .. (bör man icke) planta eller flyttia, ympa, qwista (osv.) .. Trän, ty thet är een otijdh. Risingh LandB 49 (1671). Thenna tiden synes wara otid för alla goda förslager. Swedenborg RebNat. 1: 271 (1717). Wennerberg 1: 249 (1881). — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. i otid (jfr β), vid ett olägligt osv. tillfälle, i orätt stund l. ögonblick, olägligt; stundom: vid ett tillfälle då tillräcklig anledning till ngt saknas, övergående i bet.: utan (tillräcklig, rimlig) anledning, omotiverat, i onödan. Itt rådh som j otijdh skeer, rijmar sich så wel som itt strengia spel tå en sörgse är. Syr. 22: 6 (öv. 1536; Apokr. 1921: i orätt stund). Ett ord, i sinom tid, är guld i silfver-skål, / I otid biälat fram, är såsom matk på kål. Kolmodin QvSp. 1: 196 (1732). Du vet att jag just icke är fallen för beundran i otid. Tegnér (WB) 5: 464 (1825). Det är med hårda straff som med starka läkemedel; användas de ständigt och i otid, så blifva de kraftlösa när de verkligen behöfvas. 3SAH 4: 160 (1889). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Klooker i otijdh. .. (dvs.) Han är wijs när intet behöfwes. Grubb 418 (1665). Okär gäst kommer alltid i otid. Wensell Ordspr. 61 (1863). Regn och besök äro goda, när de inte komma i otid. Östergren (1934).
β) (fullt br.) i uttr. i tid och otid, i sht förr äv. i tid och i otid, vid alla tillfällen (vare sig de äro passande l. lägliga l. lämpliga eller icke), såväl när det passar sig l. är motiverat som när det icke passar sig resp. icke är motiverat, ”vid alla möjliga o. omöjliga tillfällen”; stundom närmande sig bet.: jämt o. samt, ständigt, ideligen o. d. Predica oordhit .. j tijdh och j otijdh. 2Tim. 4: 2 (NT 1526; Bib. 1917: i tid och otid). Så blifva .. mennisko-ungar bortskämde af mödrarnes beröm, at de prata i tid och i otid. Sahlstedt SagTupp. 15 (1758). Han (skröt) i tid och otid .. med att han kände denna fråga så som ingen annan. Annerstedt Rudbeck Bref LXXII (1899). Karbasen .. dansade över .. (lärpojkarnas) ryggar i tid och otid. Ambrosiani SvSkråämb. 7 (1920).
2) (†) svår tid med knapphet på livsmedel o. d., nödtid; särsk.: dyrtid; äv. abstraktare: förhållandet att priserna (i allm. l. på en viss vara) äro höga, dyrhet. G1R 1: 262 (1524). Then sthore otiidh och oköp .. paa salth clædhe och annor deel som wij behöffua ath köpa. Därs. 3: 119 (1526). Messenius Disa 11 (1611).
3) (enst., †) tillstånd då tiden icke existerar, tidlöshet l. dyl.? Ett nytt (år) i denna stund ett äldre jagar, Som öfver gränsen mellan Tid och Otid / Hänsväfvar. Atterbom LÖ 2: 99 (1827).
1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter l. tillf. i vitter stil) i otid, vid orätt l. onormal tid, i förtid, resp. (ss. adj.): som sker l. inträffar l. göres l. föreligger o. d. i otid osv. Otijdha född. Job 3: 16 (Bib. 1541). Där gingo stridens män till strid och otida död. Suneson GGrund 54 (1926).
2) (†) ss. adj.: som sker l. göres o. d. vid ett olämpligt tillfälle, olämplig, omotiverad. LPetri KO 22 b (1561, 1571). Såsom galna menniskior offta plägha medh otijdha .. orseckter binda oc vppenbara sig sielffua. Dens. ChrPina K 1 b (1572). HSH 22: 99 (1650).
Spalt O 1559 band 19, 1951