| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OUTFORSKBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unausforschbar] (i skriftspr., mera tillf.) omöjlig att utforska o. d.; jfr outforsklig. Nilsson SvRom. 421 (1916). —
OUTFORSKLIG3~020, adj. (-elig 1734—1924. -lig 1786 osv.) [jfr t. unausforschlich] (numera i sht i vitter stil) som man icke kan utforska l. gm forskning l. undersökning (l. tankevärksamhet) utröna l. vinna upplysning l. kunskap om, outrannsaklig, outgrundlig. Serenius Ee 1 b (1734). O, min Gud! .. / Outforskligt är ditt råd. Ps. 1819, 163: 2. (Kants lära) om det outforskliga ”Ding an sich”. JANyblæus i MinnCJBoström 3 (1897). Runeberg Strövt. 23 (1923). särsk.
b) (numera bl. tillf.) om person l. ngns ansiktsdrag l. minspel o. d., = outgrundlig b. Crusenstolpe Mor. 1: 129 (1840). (Storhertigens) ansikte var outforskligt, då han svarade. Serner StorhertFinans. 59 (1915).
c) (numera föga br.) = outgrundlig d. Björkegren 1552 (1786). Hvilken oändelig godhet, som utstakade planen til millioner särskilta kreaturs varelse, och hvilken outforskelig vishet, som utförde den! Wåhlin Bastholm 220 (1791). Rogberg Pred. 1: 39 (1827).
Avledn.: outforsklighet, r. l. f. [jfr t. unausforschlichkeit] (numera i sht i vitter stil) Murberg FörslSAOB (1791). Rydberg KultFörel. 6: 305 (1888). särsk.
b) (tillf.) konkretare, om ngt som icke kan utforskas. Färden bär ut i framtidens obestämdhet och outforsklighet. 3SAH 27: 6 (1915). —
OUTFÖRBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unausführbar] omöjlig att utföra l. realisera, icke utförbar. En outförbar plan. Ett outförbart förslag, företag. Hvad som kan synas riktigt i theorien är ofta outförbart i practiken. Tegnér (WB) 5: 309 (1825). Hedin Pol 2: 506 (1911).
OUTFÖRD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke utförd l. realiserad. Schultze Ordb. 1257 (c. 1755). Östergren (1934). —
OUTFÖRLIG (outfö´rlig Weste). (†)
1) outförbar. Nordforss (1805). Att jag ansåge förslaget .. outförligt. Tegnér (WB) 2: 468 (1816). ÖoL (1852).
OUTGIVEN3~020 (outgi´fven Weste), p. adj.
2) om skrift o. d.: icke utgiven l. publicerad. Schultze Ordb. 1533 (c. 1755). Annerstedt UUH II. 2: 188 (1909). —
OUTGRUNDANDE, p. adj. (†) outgrundlig. (Guds) outgrundande mildhet. Ekendahl JEDelaGardie F 3 a (1709). —
OUTGRUNDLIG3~020, förr äv. OUTGRUNDELIG (outgru´ndelig Weste), adj.; adv. -en (†, AnderssonBrevväxl. 1: 9 (1846)), -t. (-elig 1622—1909. -lig c. 1715 osv.) [jfr t. unergründlich; till utgrunda, ssg med grunda, v.2; ordet har delvis (jfr särsk. c) äv. anslutits till grunda, v.1 I, o. grund, sbst.1] (i sht i vitter stil) som man icke gm tankevärksamhet (l. forskning l. undersökning o. d.) kan vinna upplysning l. kunskap om, som l. vars natur man icke kan komma till klarhet om l. fatta l. förstå; oåtkomlig för den mänskliga tanken, ofattbar, obegriplig; ofta med bibet. av: hemlighetsfull, gåtfull. (Gud) hwilcken efter sit ovthgrundeliga råådh hafwer kallat af thenna jemmerdahl wår .. broder S. hertig Carl Philipp. Gustaf II Adolf 556 (1622). Guds outgrundliga vilja. Berlin Lsb. 30 (1852). Denne gåtlike mans tankar, så outgrundliga för hans samtid, ligga i vissa fall klara för efterverldens blick. Carlson Hist. 3: 53 (1874). Av någon outgrundlig orsak. Trenter SomRop. 10 (1944). Guds outgrundliga vägar. Fogelström Vakna 239 (1949). särsk.
a) (i religiöst spr.) i uttr. den outgrundlige, om Gud. Ps. 1819, 34: 1; jfr Ps. 1937, 141: 1. Wallin Vitt. 1: 295 (1837).
b) om person: som (l. vars karaktär, sinnesstämning, tankar, avsikter) man icke kan lära känna l. komma underfund med; som icke gm sitt yttre uppträdande l. minspel o. d. röjer sina tankar l. avsikter l. sin sinnesstämning; äv. om dylikt uppträdande l. minspel osv.; ofta med bibet. av: hemlighetsfull, gåtfull. Tegnér (WB) 7: 125 (1832). Såsom den mest slutne, mest outgrundlige af statsmän omtalas (Johan Gyllenstierna) .. under Carl XIs regering. Carlson Hist. 2: 244 (1856). På hennes läppar låg ett sällsamt, outgrundligt leende. Geijerstam Sat. 68 (1892). Hans ögon är outgrundliga och mörka. Hök MajGrann. 6 (1929).
c) (numera bl. tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till grunda, v.1 I, o. grund, sbst.1, o. med bibet. av: som är så djup l. ligger så djupt att den icke kan ”pejlas” l. genomskådas l. utforskas (jfr bottenlös); jfr d. Serenius D 4 b (1734). Guds stora nåd, mildhet och alsmäcktighet, som är större och outgrundeligare än all hafsens djup. Dahlberg Lefn. 101 (c. 1755). Medan en .. lykta .. sände en darrande stråle ned mot en outgrundlig botten. Krusenstjerna Pahlen 2: 116 (1930). särsk. (†) om sjö l. hav (äv. i bild). Stora diupa, och outhgrundeliga siöar. Hiärne 2Anl. 161 (1706). Ach outgrundliga och diupa kärleks haf. Lybecker 177 (c. 1715).
d) med tanke tillika (l. väsentligen) på att ngt förekommer i stor utsträckning l. att en egenskap föreligger i synnerligen hög grad, övergående i bet.: ofattbart l. oändligt stor, gränslös o. d.; särsk. ss. adv.: ”vidunderligt”, oändligt, gränslöst, ”orimligt”, ”obegripligt”; jfr c. Den outgrundeliga .. kärlek, som Fadren hafver oss bevisat. Nohrborg 610 (c. 1765). En outgrundeligt blå himmel. Rydberg Varia 121 (1894). Det var en outgrundligt vacker söndag. Lundh EvLustg. 85 (1928).
Avledn.: outgrundlighet, r. l. f. [jfr t. unergründlichkeit] (i sht i vitter stil) Dähnert 103 (1746). Världsmysteriets outgrundlighet. Lidforss OndMakt. 20 (1909). särsk.
a) (numera bl. tillf.) mer l. mindre konkret (jfr b), om ngt outgrundligt l. oförklarligt l. hemlighetsfullt. Murberg FörslSAOB (1791). (Man) kan mena, att i det gudomliga väsendets djup kunna ligga en mängd outgrundligheter. Wikner Tidsex. 185 (1888). Siwertz Förtr. 20 (1945).
b) (numera bl. tillf.) till c; äv. mer l. mindre konkret. Ekman Dagb. 209 (1790). I outgrundlighetens schakt / Än gömd hans tanke är. Ps. 1937, 366: 2. —
OUTHUGGEN3~020, p. adj. särsk. (†) om sten: ohuggen. HB 1: 243 (1589). Vid ”kordörren” låg .. en kyrkoherde begrafven under en outhuggen sten. UpplFmT 6—15: 232 (1883). —
OUTHYRD3~02, p. adj. icke uthyrd. Våningen hade stått outhyrd över ett år. Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTHÅLLELIG3~0200, adj. [jfr d. uudholdelig] (enst.) i uttr. ngn outhållelig, outhärdlig för ngn. En tid, som kan bli honom outhållelig. Strindberg (1892) hos Paul Strindb. 71. —
OUTHÄRDLIG3~020, adj.; adv. -en (†, Atterbom Minn. 73 (i senare bearbetat brev fr. 1817), Swedelius Lif 633 (1887)), -t. (-elig 1756—1887. -lig 1817 osv.) omöjlig att (längre) fördraga l. stå ut med l. uthärda, olidlig. PH 6: 4449 (1756). Hettan var om dagarne nästan outhärdelig. Gosselman Col. 2: 382 (1828). Ett outhärdligt tvång. VFl. 1911, s. 110. (Kuba) dignade under outhärdligt skattetryck. Granlund Carlé OdågKrigsäv. 40 (1915). särsk. (numera mindre br.) med försvagad bet.: odräglig. (Hovrättsrådet talade) med en .. outhärdelig ton. Gustaf III 3: 305 (1788). Levin hade outhärdligt tråkigt med damerna denna afton. Agrell Tolstoj Kar. 1: 460 (1925).
OUTLÄSKLIG, adj. [jfr t. unauslöschlich; till läska, v.] (†) om hat: ”osläcklig”. OxBr. 12: 197 (1618). —
OUTLÖST3~02, p. adj. icke utlöst. Outlöst gods, paket. Schultze Ordb. 2847 (c. 1755). Döss o. Lannge 420 (1908). —
OUTMÄTLIG, adj. (-elig 1682—1753. -lig 1791) (†) omätlig. RelCur. 262 (1682). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTMÄTT3~02, förr äv. OUTMÄTAD l. OUTMÄTEN, p. adj. (numera bl. tillf.) icke utmätt; förr äv.: icke uppmätt. Linc. Nn 2 a (1640). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†) i uttr. bortdraga med outmätna saker, resa i väg utan att ha fått sin dom fastställd l. sitt straff utmätt. BtÅboH I. 6: 3 (1633). —
OUTNYTTJAD3~020, p. adj. icke utnyttjad. 2NF 4: 413 (1905). Outnyttjade möjligheter. SvD 1/2 1920, Söndagsbil. s. 2. —
OUTNÄMNELIG, adj. (†) som icke kan uttryckas l. beskrivas med ord; outsäglig; äv.: oändlig. Murberg FörslSAOB (1791). Jag (har) .. ända ifrån min barndom, tyckt så outnämneligt om Ellin. Almqvist TreFr. 3: 176 (1843). särsk. om matematisk storhet (tal): oändligt stor; irrationell. Om outnämneliga (irrationalium) storlekars återbringande til sådana som kunna utnämnas. SvMerc. 2: 317 (1756). Wåhlin Bastholm 8 (1791). —
OUTNÖTLIG3~020, adj. (numera bl. tillf.) outslitlig. Murberg FörslSAOB (1791). SvD(A) 1912, nr 246, s. 5. —
OUTPLÅNAD3~020, p. adj. icke utplånad.
1) om ngt konkret, t. ex. färg. Hagberg Shaksp. 10: 180 (1850). TurÅ 1931, s. 17. särsk. (†) om skrift: icke utstruken l. utraderad o. d. 2SthmTb. 1: 107 (1545). Järta 2: 180 (1846).
2) om ngt mer l. mindre abstr. Wallquist EcclSaml. 5—8: 182 (1791). Ett outplånadt barndomsminne. Rogberg Pred. 1: 15 (1825). Agardh BlSkr. 2: 117 (1837). —
OUTPLÅNLIG3~020 (outplå´nlig Weste), adj.; adv. -en (numera föga br., Leopold 3: 27 (1802, 1816), Östergren (1934)), -t. (-elig 1635—1856. -lig 1761 osv.) omöjlig att utplåna, som icke kan avlägsnas, som det icke går att få bort; som aldrig går bort l. försvinner, oförgänglig o. d.
a) om ngt mer l. mindre konkret; särsk. om skrift, bläck, fläck. Rademine Knigge 1: 95 (1804; om ord). Outplånligt bläck. UB 5: 537 (1874). Outplånliga fläckar (på en klänning). Johnson SträndSvall 285 (1946). särsk. i mer l. mindre tydligt utförd bild (jfr b), särsk. i vissa stående uttr., t. ex. en outplånlig fläck, ngt står skrivet l. (in)ristat med outplånlig skrift (förr äv. med outplånliga drag). Schroderus Os. III. 1: 288 (1635). Jag vågar hoppas, at hvarje vigtig lära, som vi gifvit eder .., står med outplånliga drag ristad i edra hjertan. Hasselroth Campe 7 (1794). Står icke djupt, och outplånligt ren / Min dom i ödets koppartafla skuren? Runeberg (SVS) 1: 133 (1830). Hans namn är inristadt med outplånlig skrift i Sveriges häfder. 3SAH 6: 210 (1891). En dylik skilsmässa skulle stryka ett outplånligt streck öfver alla hans planer. Schück Wivallius 1: 109 (1893).
b) om ngt abstrakt; äv.: för evigt bestående; som man icke kan utplåna ur sitt minne, som man alltid minns l. skall minnas; ofta liktydigt med: oförgätlig. En outplånlig skymf. Skulle då åminnelsen af denna otaksamma vara outplånlig? Riccoboni Catesby 67 (1761). Stockholm .. har gjort ett outplånligt intryck på mig. SöndN 1862, nr 30, s. 1. Stjernstedt Minnesbl. 68 (1912).
OUTRANNSAKAD3~0020, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) icke utrannsakad l. utforskad, okänd. Murberg FörslSAOB (1791). Moll Dikter 16 (1885). En outransakad kraft. Rydberg Vap. 157 (1891). —
OUTRANNSAKLIG3~0020, förr äv. OUTRANNSAKELIG (outransa´kelig Weste), adj.; adv. -en (†, Dähnert (1784), Dalin (1855)), -t. (-elig 1604—1824. -lig 1689 osv.) (numera bl. i vitter stil) som man icke kan utforska l. vinna upplysning l. kunskap om gm forskande l. undersökning l. tankevärksamhet; som l. vars natur man icke kan komma till klarhet med; ofta liktydigt med: outgrundlig, ofattbar, obegriplig. Ordet är (hos Kristus) medh köttet j ovthransakelige måtto föreenet. Carl IX Bew. C 3 b (1604). Det outransakliga menskohjertat. Strindberg NRik. 67 (1882). Huru outgrundliga äro icke .. (Guds) domar, och huru outrannsakliga hans vägar. Rom. 11: 33 (Bib. 1917). särsk.
a) (i religiöst spr., numera bl. tillf.) i uttr. den outrannsaklige, om Gud. Wallin 1Pred. 1: 199 (c. 1830).
b) (mera tillf.) om person l. ngns minspel o. d.: outgrundlig (se d. o. b). Jag smålog outrannsakligt och sade ingenting. Thulin Boo ÄvTid. 72 (1932).
c) (numera bl. tillf.) = outgrundlig d. Carl IX Cat. K 4 b (1604). Den hvites outrannsakliga dumhet. Nyblom Österut 105 (1908).
OUTREDBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr.)
1) om ngt konkret (t. ex. hår, härva): omöjlig att reda ut l. att få ordning på. Bremer GVerld. 3: 168 (1861). Östergren (1934).
2) i mer l. mindre tydligt utförd bild, för att beteckna att ngt bildar en härva l. ett virrvarr som det icke är möjligt att reda ut. Vinterbl. 1853, s. 9. En outredbar härfva af politiska, ekonomiska och moraliska .. faktorer. Quennerstedt Tal 1902, s. 12.
3) (numera föga br.) om sakförhållande, namn o. d.: som icke kan utredas l. analyseras l. förklaras, oförklarlig, obegriplig. Jemte sådane namn, om hvilkas betydelser gissning är möjlig, finnas andra, som äro aldeles outredbara. 2VittAH 15: 167 (1833, 1839). Lindhé Ledf. 143 (1903). —
OUTREDD3~02, p. adj.
2) (i fackspr.) varöver boutredning icke förrättats. Ett gjäldbundit och outredt Sterbhus. VDAkt. 1790, nr 452.
3) om sakförhållande, sammanhang, fråga, orsak o. d.: icke utredd o. d.
a) som (ännu) icke varit föremål för en utredning, icke slutgiltigt l. tillräckligt utredd. PH 8: 293 (1766). En så tryckande och till sättet så outredd Bevillning, som denna, kan ej sägas vara annorlunda antagen än på höft. AdP 1789, s. 857. CVAStrandberg 1: 280 (1866). särsk. (†) om ärende, övergående i bet.: icke behandlad l. avgjord. (Ständerna böra sammanträda oftare) På dedt det ene ährendet icke öfwer det andra tillwäxer, och outhreddt blifwer liggandes. RARP 2: 214 (1636).
b) närmande sig bet.: icke klarlagd l. analyserad, oförklarad, ouppklarad. Av outredd anledning uppstod det i går eld i ett av fabrikens lagerhus. Ekblad 283 (1764). Vilken konstitutionsändring, som åstadkommer färgändringen (hos vissa färgämnen), synes fortfarande outrett. Smith OrgKemi 211 (1938).
4) (†) icke utrustad. En del af ryska örlogsflottan, som låg outredd i Reval. Adlerbeth Ant. 1: 205 (c. 1792). —
OUTREDLIG3~020, adj. (-elig 1635—1847. -lig 1740 osv.) (numera bl. i skriftspr.)
1) = outredbar 1. Murberg FörslSAOB (1791). Rääf Ydre 1: 81 (1856). Att (vass-)stammarna under ytan äro hopfiltrade till en enda outredlig härva. Ruhe Hurley Vild. 352 (1928).
2) = outredbar 2. Annerstedt UUH Bih. 2: 307 (i handl. fr. 1687). För öfrigt är staden (Teheran) en labyrint, en outredlig anhopning af enformiga hus med platta tak och fönster och dörrar inåt gården. Hedin Indien 1: 206 (1910). särsk. (†) ss. adv., i sats med mer l. mindre klar konstruktionsväxling. Minnes-skriften, / I oxeln ofvanför med omsorg skuren, / Af bark och mossa outredligt skymmes. Atterbom SDikt. 1: 277 (1810, 1837). JGOxenstierna 5: 342 (c. 1817).
3) (numera knappast br.) = outredbar 3. Fast orijmlige, outhredelige och mörke Ord. Schroderus Os. 1: 471 (1635). Underliga, outredliga känslor svallade i deras bröst. Wallin 1Pred. 2: 61 (c. 1830). Beskow PVetA 1856, s. 4.
4) (†) om svårighet, tvist, motsägelse o. d.: som man icke kan reda upp resp. klara av l. komma till rätta med l. göra slut på l. upphäva l. lösa. Outhredelige beswär och fahrligheeter. RARP V. 1: 102 (1652). Outredliga motsägelser. Leopold 5: 437 (1799). En nästan outredlig tvist. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 195 (1857).
Spalt O 1637 band 19, 1951