| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OUTROTBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unausrottbar] (i skriftspr., mera tillf.) outrotlig. Böök Tegnér 451 (1917). —
OUTROTLIG3~020, adj.; adv. -en (†, Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-elig 1640—1824. -lig 1785 osv.) [jfr mlt. unūtrodelik, t. unausrottlich] omöjlig att utrota. Linc. Pp 1 a (1640). Lind 1: 1683 (1749). särsk.
2) i allmännare l. bildl. anv., om ngt abstr. Murberg FörslSAOB (1791). Själva driften att handla rätt är lika outrotlig som driften att tänka rätt. Segerstedt Händ. 45 (1926). —
OUTRÄKNELIG, adj. (†)
1) oräknelig, tallös; omätlig; oändligt stor l. mycken, oändlig. Ovthräkneligha slächten af skylpor, skalfisk, ostror. Hiärne 2Anl. 97 (1702). Hjeltemodets och förtviflans utbrott, som gör ett enigt Folks krafter outräkneliga. AdP 1789, s. 646. Ett afslag eller tvetydigt svar åstadkommer strömmar af blod och outräkneliga följder af olyckor. Crusenstolpe Mor. 4: 407 (1841); jfr 2.
2) som icke kan förutses l. beräknas, oanad. Så hafva Dumboms Lefverne, den Snåla Prästen .. (m. fl. dikter) blifvit tillämpade på et sätt äfven så outräkneligt, som okärt för deras Författare. LBÄ 9—10: 111 (1798). —
OUTRÄTTAD3~020, p. adj. som (ännu) icke blivit uträttad l. utförd l. värkställd l. genomförd; särsk. i sådana uttr. som ha ngt outrättat, ha ngt kvar att göra l. uträtta; äv. (numera bl. tillf.) med outrättat ärende, förr äv. med outrättade ärender l. saker l. (ss. fristående satsförkortning) saken outrättat l. (ensamt, ss. adv.) outrättat, med oförrättat ärende. Therföre moste han och dragha af effter the andre, medh outrettat ärende. LPetri Kr. 89 (1559). Der medh motte (de) aldelis outtrethedt drage af huar till sitt. HSH 7: 57 (1593). (Man kan icke förvänta) att man, saken outrättet, hedhen skulle åtskillies. RA I. 3: 895 (1597). Medh ovthrättade ärender. Chesnecopherus Skäl H 4 a (1607). (Han) drogh tilbaaka medh ovthrättade saker. Petreius Beskr. 2: 27 (1614). Herren har ännu mycket godt outrättadt med menniskors barn. Thomander 1: 449 (1839). Strindberg HögreR 279 (1899). —
2) om fråga, tanke o. d.: outtalad. Heidenstam NDikt. 152 (1915). ”Hon har förblivit ogift”, tillade han som om han hört min outsagda fråga. Reuter 2: 215 (1922).
3) om sak l. sakförhållande o. d.: som icke nämnts; som man icke sagt ngt om, som man tiger med l. behåller för sig själv. Obehagliga .. saker som .. öka trefnaden outsagda. Strindberg NRik. 118 (1882). Wägner NattS 190 (1926).
4) (tillf.) som (ännu) aldrig uttryckts med ord l. beskrivits; jfr outsäglig 3. Vi av din sanning gripa blott en flik, / Ditt väsens fullhet än är outsagd. Ps. 1937, 252: 3.
Spalt O 1642 band 19, 1951