| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) om gods, post o. d.: som icke hämtats ut. SP 1792, nr 185, s. 4. På särskild Charta (skall postmästaren) anteckna de öfverblifne eller outtagne brefven. SPF 1817, s. 38. Outtaget inskrivet resgods skall av järnvägen tagas i förvar. SFS 1914, nr 36, s. 83.
2) om pänningmedel, ränta o. d.: som man icke tagit ut l. lyft, ännu innestående. Gezelius BL 2: 196 (1779). SFS 1891, Bih. nr 44, s. 11.
OUTTALAD3~020, förr äv. OUTTALD, p. adj. [jfr t. unausgesprochen] icke uttalad, osagd. Murberg FörslSAOB (1791). Outtalade hatfyllda ord tyngde luften. Krusenstjerna Pahlen 5: 181 (1933). särsk.
a) om fråga, tanke, förhoppning, önskan o. d.: som icke klätts i ord, som man icke gett uttryck åt. Outtalda frågor. Nicander 1: 37 (1822). En hemlig, outtalad förhoppning om bättre tider. 3SAH 14: 71 (1899).
b) om sak l. sakförhållande o. d.: som man icke sagt ngt om l. nämnt, som man behåller l. behållit för sig själv. Kärleken, så länge den är outtalad, .. sprider sin soldager öfver allt annat. Knorring Ståndsp. 3: 23 (1838). Hammenhög PoB 574 (1931). —
OUTTALBAR3~002 l. ~020. (i skriftspr.)
1) omöjlig att uttala, icke uttalbar. Ljunggren Resa 46 (1871). Hans outtalbara namn. Engström Bouppt. 187 (1930).
2) (numera bl. tillf.) som man icke kan uttrycka med ord, som man saknar ord l. uttryck för; obeskrivlig. Almqvist Pal. 22 (1838). Östergren (1934). —
OUTTALELIG l. OUTTALIG, adj. (-elig 1831. -lig 1668—1673) (†)
OUTTOLKAD3~020, p. adj. (tillf.) icke tolkad l. förklarad. Murberg FörslSAOB (1791). 2VittAH 14: 367 (1838). —
OUTTORKLIG3~020, adj. (-elig c. 1823—1826. -lig 1786—1874) (numera knappast br.) som aldrig torkar ut, outsinlig, alltid flödande; äv. bildl. Björkegren 1573 (1786). Samtiden 1874, s. 557 (i bild). —
OUTTRYCKBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unausdrückbar] (i skriftspr., tillf.) som man icke kan ge uttryck åt, som man saknar uttryck för. Lindström JTengbÖ 71 (1923). —
OUTTRYCKLIG, adj. (-elig 1795. -lig 1788—1889) [jfr t. unausdrücklich] (†) = outtryckbar. Widegren (1788). 2Saml. 12: 115 (1795). Björkman (1889). —
OUTTRÖSKAD3~020, förr äv. OUTTRUSKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) otröskad. HTSkån. 1: 199 (1658). —
OUTTRÖTTAD3~020, p. adj. [jfr t. unermüdet] (numera bl. tillf.) icke uttröttad; äv. närmande sig bet.: outtröttlig, oförtröttlig. Lind (1749). Hallström VilsnF 55 (1894). —
OUTTRÖTTLIG3~020, äv. (numera knappast br.) OUTTRÖTTELIG3~0200 (outtrö´ttelig Weste), adj.; adv. -a (†, Serenius Bbbb 4 b (1734, 1757)), -en (†, Nohrborg 337 (c. 1765), Dalin (1855)), -t. (-elig 1699—1875. -lig 1757 osv.) [jfr t. unermüdlich] som aldrig tröttnar l. blir trött l. förtröttas, som utan att förtröttas (oförtrutet, oavlåtligt) bedriver en viss värksamhet l. gör ngt, otröttlig; äv. i utvidgad l. oeg. anv., dels om värksamhet, dels om egenskap l. tillstånd som innebär viss aktivitet (särsk. flit, iver, möda). Vara outtröttlig (i) att göra ngt. Cellarius 62 (1699). Landt-marskalken, en outtröttlig herre, som sökte uti arbetsamhet sitt nöje och sin lisa. Höpken 1: 253 (1771). Mannens outtröttliga flit. Ihre Föret. XXVII (1779). Åt flottans utrustning egnades outtröttliga omsorger. Mankell Krigsm. 299 (1865). Outtröttligt verksam. Hedenstierna FruW 16 (1890). Då koleran år 1834 svårt härjade i vårt land, var Wallin outtröttlig i att besöka sjuka och döende i huvudstaden. Mjöberg Lb. 447 (1910).
OUTTVAGELIG, adj. (†) som icke kan tvättas bort. En outtvagelig fläck. HSH 3: 47 (c. 1800; i bild). —
OUTTVÄTTLIG3~020, adj. (tillf.) som icke kan tvättas bort. Outtvättliga blodfläckar. Cederschiöld Artist. 50 (1915). —
OUTTYDD3~02, p. adj. icke uttydd l. tolkad l. förklarad. Juslenius 402 (1745). Tegnér (WB) 5: 156 (1822). OUTTYDLIG, adj. (-elig 1541—1795. -lig 1786—1804) (†) otydbar; äv. om språk o. d.: obegriplig. Thet folck aff .. outhtydheligha tungo (dvs. språk) then man icke förstå kan. Jes. 33: 19 (Bib. 1541). Det vederstyggeliga, outtydeliga brefvet! Riccoboni Catesby 69 (1761). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTTÄNKLIG, adj. (-elig 1648—1738. -lig 1727—1791) (†) som man icke kan tänka ut; outgrundlig; obeskrivlig, outsäglig. Gudz ovttenckeliga och o-mäteliga krafft och wijssheet. Muræus Arndt 4: 17 (1648). En outtänklig jämmer. Brenner Pijn. 22 (1727). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTTÖMBAR 3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., mera tillf.) outtömlig. Johansson UnderlMänn. 20 (1934). —
2) om resurser, kapital o. d.: som man (ännu) icke gjort slut på, som (ännu) icke tagit slut. GHT 1895, nr 302 A, s. 1. —
OUTTÖMLIG3~020, adj.; adv. -en (†, Cygnæus 1: 65 (1848), Topelius Fält. 1: 16 (1853)), -t. (-tömlig 1786 osv. -tömmelig (-töme-) 1791—1879) [jfr d. uudtømmelig]
1) om ngt som innehåller l. rymmer ngt (t. ex. källa, gruva, sjö): som aldrig kan tömmas (på sitt innehåll) l. aldrig blir tom; som innehåller ngt i så stor mängd att det aldrig tar slut l. i ytterst stor mängd; äv. i bild (jfr 2); jfr outsinlig. Björkegren 1559 (1786). Outtömlig och klar der låg den (dvs. källan) i bädden af blommor. Runeberg (SVS) 3: 140 (1836). Outtömliga malmberg. IllSv. 2: XV (1882). Om aftnarna rinner mörkret fram .. som ur en outtömlig svart källa. Krusenstjerna Pahlen 1: 184 (1930).
2) bildl., om ngt som jämföres med l. liknar en källa o. d.: som innehåller l. rymmer ngt i så stor mängd att det aldrig tar slut l. som är oändligt rik på ngt, evigt flödande; äv. i uttr. outtömlig på ngt (ofta om person); jfr 1. Ödmann Hågk. 24 (1801; uppl. 1918). Huru rikt är icke lifvet, huru outtömligt på njutningar, för den som vet att uppsöka dem ur dess sanna, rena källa! Carlén Repr. 387 (1839). En ojemförligt rikare skörd .. erbjöd .. ministerii för utrikesärenderna outtömmeligen rika akter. Cygnæus 1: 65 (1848). Fries var nästan outtömlig på ”historier”. VetAÅb. 1914, s. 364. Han grävde fram .. ur det förflutna, viktiga händelser och bagateller om vartannat, hans minne tycktes outtömligt. Heerberger Dag 75 (1939). särsk. (†) i uttr. outtömlig i ngt l. (enst.) outtömlig att göra ngt, om person: för vilken (förmågan l. viljan att göra) ngt aldrig tryter; äv.: outtröttlig i (att göra) ngt. Gosselman Col. 2: 4 (1828). (G. II A.) var outtömlig att uppfinna nya utvägar. Fryxell Ber. 6: 23 (1833). Den tragiske hjälten synes outtömlig i klokhet och kraft att främja sina planer. Cavallin (o. Lysander) 38 (1879). 2SAH 57: 176 (1880).
3) om (mängd av) ngt konkret: som aldrig tryter l. tar slut; oändligt stor resp. som förekommer i oändligt stor mängd; numera bl. ss. bestämning till ord betecknande mängd l. tillgång l. resurser l. annat ord med koll. bet.; jfr outsinlig. Atterbom Minn. 346 (1818). Guldbergverken, hvilkas tillgångar tyckas vara så godt som outtömliga. EkonS 1: 270 (1893). (Havet) som nu ska ge ifrån sig en del av sina outtömliga rikedomar (av fisk). Barthel Sill 32 (1929). (†) En ström af outtömliga tårar. Adlerbeth Æn. 215 (1804).
4) om ngt abstr.: som aldrig tryter l. tar slut l. upphör; evigt l. rikligt flödande, flödande rik, oändlig. Wåhlin Bastholm 12 (1791). Guds nåd är outtömlig. Agardh ThSkr. 3: 27 (c. 1855). En outtömlig energi. AB(L) 1895, nr 279, s. 3. Då han gav sig tid, lät han i sina tal hela sitt soliga lynne och sin outtömliga ingivelse spela. Andræ Söderblom 260 (1931). särsk. (föga br.) om ngt ofördelaktigt: oändlig, bottenlös. En för sin outtömliga enfald ökänd småländing. Wallengren Mann. 260 (1895).
Avledn.: outtömlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara outtömlig. Lindfors (1824). särsk.
1) till 2; äv. i uttr. outtömlighet på (förr äv. av) ngt. Atterbom Minn. 42 (i senare bearbetat brev fr. 1817: af). Det som utmärkte Gustaf III var hans outtömlighet på planer. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 188 (1852). 2SAH 56: 201 (1879). särsk. (†) till 2 slutet, i uttr. outtömlighet att göra ngt l. outtömlighet i ngt, aldrig trytande förmåga l. vilja att göra ngt. Phosph. 1810, s. 187. Geijer SvFolkH 2: 239 (1834).
1) (tillf.) i mera eg. anv.: icke uppvecklad l. utvecklad l. utbredd o. d. Marklin Illiger 429 (1818).
2) (†) icke utredd l. klarlagd l. förklarad, outredd; äv. om svårighet o. d.: olöst. Oldendorp 1: 97 (1786). Orsaken .. (till ett visst förhållande) är ännu outvicklad. Tegnér FilosEstetSkr. 285 (1808). (Leibniz) lemnade .. hufvudsvårigheten outvecklad. Boström 1: 110 (c. 1830). Cavallin (1876).
3) om levande varelse, växt, organ o. d.: icke (fullt) utvecklad i fysiskt l. (i fråga om människa) fysiskt l. psykiskt avseende; icke fullvuxen resp. fullt utvuxen; o-mogen. BetDöfstUnd. 1878, s. 27. En outvecklad ung flickas kropp. Krusenstjerna Pahlen 2: 70 (1930).
4) i allmännare anv.: som (i ett l. annat avseende) befinner sig på ett lågt (tidigt, ofullkomligt, ofullbordat) utvecklingsstadium. Hasselroth Campe 262 (1794). Litterärt outvecklade folk. Lysander RomLittH 163 (1858). Fackskolor med praktisk syftning förefunnos antingen alldeles icke eller på ett outveckladt stadium. 3SAH 2: 41 (1887). Cassel TeorSocEkon. 621 (1934). —
OUTVECKLING3~020. (numera knappast br.) förhållandet l. tillståndet att icke vara (fullt) utvecklad. Atterbom Minnest. 2: 15 (1840). KalSvFolkskV 1907, s. 206. —
OUTVUXEN3~020 l. OUTVÄXT3~02, p. adj. icke (fullt) utvuxen. CAEhrensvärd Brev 1: 214 (1791). O-utvuxen sill. LAHT 1913, s. 53. —
OUTÖDLIG l. OUTÖDELIG (outö´delig Weste), adj. (-elig 1730—1855. -lig 1741—1852) (†)
1) om (ngt som innehåller l. avkastar o. d.) ngt värdefullt: som man aldrig kan ödsla bort l. förbruka l. göra slut på resp. tömma på dess värdefulla innehåll o. d., outtömlig. Outödeliga Grufvor. Nordencrantz Arc. 52 (1730). En outödelig tilgång på vildt. Tessin Bref 1: 313 (1753). Vi kunna framvisa .. större och outödeligare skogar, än något annat Land uti Europa. SvSaml. 3—6: 295 (1766). Dalin (1855).
2) om ogräs, skadedjur o. d.: outrotlig. En outödlig ohyra. Murberg FörslSAOB (1791). VetAH 1792, s. 102. BotN 1844, s. 9. jfr: En outödelig myckenhet Vargar. BtVLand 1: 11 (1757); jfr 1. —
OUTÖSLIG (outö´slig Weste), adj.; adv. -en (Kellgren (SVS) 5: 600 (1792)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Dalin (1855)). (-elig 1582—1833. -lig c. 1698—1885) (†) outtömlig.
1) = outtömlig 1. En ovthöseligh brun, full medh helsosamma krafft. PErici Musæus 1: 141 b (1582). Hafvets Ådror äro outöseliga. SedolärMercur. 3: nr 13, s. 7 (1731). (Avlaten var för Rom) en outöslig källa till Rikedom. Botin Utk. 562 (1764). Våra grufvor äro ej outösliga. JernkA 1824, s. 361. Schulthess (1885).
2) = outtömlig 2. Jorden är af en outöselig egendom. Ehrenadler Tel. 790 (1723); jfr 3. Stenhammar 150 (1794). Då våre öfverkloke financierer och våre måttlige patrioter komma på denna artikel (dvs. lyxen), äro de alltid outöslige. Höijer 4: 91 (c. 1800).
3) = outtömlig 3. RARP 15: 290 (1686). I synnerhet ägde .. (Stiernman) et outöseligit förråd af Historiska berättelser. Mennander ÅmVetA 1766, s. 37. Mina inkomster äro .. tillräckliga, .. men icke äro de öfverflödiga, mindre outöseliga. CFMennander (1773) i MoB 3: 126. Crusenstolpe 1720 249 (1837). Ljunggren SVH 1: 463 (1873).
4) = outtömlig 4. Kempe Krigzpersp. Dedik. A 3 a (1664). Din fintlighet är verkligt outöslig. Remmer Theat. 1: 68 (1814). särsk. om ngt mindervärdigt: ”ändlös”, ”evig”. Hennes .. myckna frågvisa och outösliga sqvaller. GJEhrensvärd Dagb. 2: 63 (1780).
Spalt O 1648 band 19, 1951