| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OUTSKUREN3~020 (outsku´ren Weste), p. adj.
2) (†) icke kastrerad, osnöpt. Schultze Ordb. 4440 (c. 1755). En ännu outskuren fåle. KrigVAH 1822, s. 5. Björkman (1889). —
OUTSKÄMD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke utskämd l. skämd, särsk. gm (olovligt) sexuellt umgänge. Lind 1: 1685 (1749). Lagerbring 1Hist. 2: 74 (1773). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTSLITLIG3~020, förr äv. OUTSLITELIG (outsli´telig Weste), adj. (-elig c. 1755—1848. -lig 1773 osv.) som man icke kan slita ut l. upp (gm nötning), oslitlig, så stark l. seg o. d. att den aldrig går sönder l. förstöres; ytterst stark l. hållbar. Schultze Ordb. 4557 (c. 1755). Ödmann Hågk. 19 (1801; uppl. 1918). Strumpor framställda .. (av nylon) äro nästan outslitliga. Bolin KemVerkst. 164 (1942). särsk. oeg. l. bildl.
a) för att beteckna att ngt, trots ständigt bruk l. hård påfrestning o. d., alltid håller l. (om diskussions- l. samtalsämne o. d.) alltid förblir aktuellt o. d. Kongo 1: 306 (1887). Den outslitliga rättstafningsfrågan. Noreen VS 1: 200 (1903). KKD 7: 114 (1912).
b) (numera mindre br.) om person: oförbrännelig, outtröttlig. En outslitlig skämtare. Rosenius Himmelstr. 206 (1903). Högberg Utböl. 2: 209 (1912). —
OUTSLOCKNAD3~020, förr äv. OUTSLOCKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) icke utslocknad; vanl. bildl. Nu har iag .. knaft det ovthslockna lifvet igen. HA 1: 88 (1697). En outslocknad längtan. Bremer Morg. 36 (1842). En outslocknad gnista af harm. Franzén Pred. 4: 186 (1844). —
OUTSLÄCKLIG3~020, äv. (numera föga br.) OUTSLÄCKELIG3~0200 (outslä´ckelig Weste), adj.; adv. -en (†, Sahlstedt (1773), Schulthess (1885)), -t. (-elig 1559—1908. -lig 1673 osv.) [fsv. outsläkkeliker; åtminstone delvis (i sht i bildl. anv.) efter t. unauslöschlich]
1) om eld l. ngt brinnande: som man icke kan släcka; som aldrig slocknar; osläcklig. (De osaliga) bliffua i thet ewigha Syndatornet .. aff then ovthsläckeligha eelden förskräckeligha steekte och brände. Phrygius HimLif. 133 (1615). Din anblick / Spred i hans barm en låga, / Vild, dunkel, outsläcklig. Runeberg (SVS) 3: 179 (1841). Stormstickor, som äro outsläckliga. Melin AmazUrskog. 79 (1929).
4) (utom i a numera föga br.) bildl., om ngt som (väsentligen) uppfattas ss. l. jämföres med en eld (jfr 1): som icke kan bringas att upphöra l. slockna; som aldrig dör l. upphör l. tar slut o. d. JGOxenstierna 2: 62 (1796, 1806). En outsläcklig gloria. Fahlcrantz 1: 45 (1835, 1863). särsk.
a) (fullt br.) om hat l. (mera tillf.) vrede o. d.: osläcklig, oförsonlig. LPetri Kr. 149 (1559). Keyser Constans fattade en så outhsläckeligh Wrede emot Athanasium, att (osv.). Schroderus Os. 1: 415 (1635). Ett outsläckligt .. hat till allt och alla. SDS 1948, nr 296, s. 5.
b) om hopp, kärlek, begeistring, nit. Outsläckelig kärlek. Nordberg C12 1: V (1740). Jag framhärdar med outsläckelig nit och vördnad, Min Nådigste Herres Underdånige och trognaste Tjenare, C(arl) G(ustaf) T(essin). Tessin Bref 1: 52 (1751). En outsläcklig Begeisterung klappar i hans bröst. Atterbom Minn. 97 (1817). Ett outsläckligt hopp. Rydberg Dikt. 1: 135 (1876, 1882). KrigVAH 1887, s. 162.
5) bildl., om ngt som (väsentligen) uppfattas ss. l. jämföres med törst l. ett fysiskt behov (jfr 2): som icke (helt) kan tillfredsställas l. stillas (så att det upphör att kännas ss. ett behov), omättlig, osläcklig. RP 2: 54 (1631). Alla .. törsta ej med ett outsläckligt begär efter odödlighetens ära. Leopold 3: 325 (1794, 1816). Hennes bildningstörst är outsläcklig. NF 2: 1106 (1878). (Strindberg) följde med outsläcklig nyfikenhet vad som hände i yttervärlden. 3SAH LIII. 2: 330 (1942).
6) (†) bildl. (jfr 3), om skam- (fläck): som alltid kommer att vidlåda ngn; outplånlig. Een outhsläckeligh skam och nese. RARP 1: 19 (1627). En .. outsläkelig skamfläck. Humbla Landcr. 575 (1740).
7) (†) bildl., om minnet av ngt: oförgätlig, alltid levande. Stiernman Riksd. 872 (1634). HC11H 9: 154 (1697).
8) [jfr t. unauslöschliches lachen, hejdlöst skratt] (†) bildl., om skratt, hurrarop o. d.: som aldrig vill upphöra; om skratt äv.: hejdlös. Ett outsläckligt hurrarop från .. folkmassan. Topelius Fält. 2: 197 (1856). Ett outsläckeligt skratt bland de salige gudar / klang. Lagerlöf HomOd. 92 (1908). —
OUTSLÄCKT3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke utsläckt, osläckt; (ännu) brinnande; äv. bildl. Linc. Pp 1 a (1640). Brenner Dikt. 2: 60 (1717; i bild). BonnierLM 1948, s. 97. —
OUTSPELAD3~020, äv. OUTSPELT3~02, p. adj. icke (ut)-spelad; särsk. om spelkort. Düben Talism. 6: 36 (1818). Lundequist KonstSpel. 3: 122 (1849). —
OUTSPRUCKEN3~020, p. adj. om blomma l. blomknopp: outslagen. SColumbus Vitt. 92 (c. 1670). Krusenstjerna Pahlen 4: 382 (1933). —
OUTSPÄDD3~02, p. adj. icke utspädd. Outspädd ättiksyra. Murberg FörslSAOB (1791). Outspädt vin. 2NF 19: 201 (1913). särsk. bildl.; särsk. om blod, för att beteckna rasrenhet. FoU 20: 373 (1786). Wallin Rel. 4: 273 (1837). I hans ådror flöt gammalt outspätt blått blod. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 46 (1929). —
OUTSTRYKLIG, adj. (-elig 1728. -lig 1791) (†) som icke kan l. får utstrykas l. utplånas. Lundberg Paulson Erasmus 146 (1728). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUTSTRÄCKT3~02, p. adj. icke utsträckt; utom tillf. bl. (filos.): som saknar utsträckning (i rummet l. tiden). Björkegren 1559 (1786). NordT 1892, s. 565. —
OUTSÄGBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., mera tillf.)
1) outtalbar. Det vanliga språkets ljud (äro ofta) .. outsägbara eller svåra att uttala (för barnet). NordT 1901, s. 390. Hallström LevDikt 38 (1914).
3) = outsäglig 4. Ekelund InCand. 23 (1905). Änglarnes outsägbara vishet. Lamm Swedenbg 334 (1915). särsk.: (†) oändligt liten, minimal; jfr outsäglig 4 d δ. Almqvist Smar. 222 (1845).
Spalt O 1644 band 19, 1951