| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVAN å3van2, adv. o. prep. ((†) superl. adv. ofwanst (se I 2 e)).
I. adv.
1) betecknande att ngt utgår från en plats o. d. längre upp, uppifrån, ovanifrån, ned; numera bl. ss. förled i ssgr. En dag hende sig att öfwan af berget kom en karl. Reenhielm ThViik. 5 (1680). Han föll ofvan af taket. Murberg FörslSAOB Bih. (1791; i ”allmänt tal o. lägre stil”).
2) (i sht i vitter stil; se dock b) längre l. längst upp, ovanför; äv.: i l. vid l. på den översta delen av ngt, ovantill; ofta i förb. med (i motsats till) nedan; äv. mer l. mindre bildl. (jfr a slutet, c). Tu vthstrecker himmelen såsom itt Tapeet. Tu hwelffuer honom offuan medh watn. Psalt. 104: 3 (Bib. 1541). Fönster hele ogan oc nedan i scholen. Karlson ÖrebroSkolH 1: 44 (i handl. fr. c. 1617). Ingen bygge så fiskevärk, at han ther med .. annars fiskevärk ofvan eller nedan onyttiga giör. BB 17: 4 (Lag 1734). Geijer I. 5: 368 (1847; bildl.). (I strandvallen) gick in den ena hålan efter den andra under gräsmarken ofvan. Berg Sjöf. 148 (1910). — jfr DÄROVAN, HÄROVAN. — särsk.
a) i uttr. från ovan (jfr c slutet), uppifrån, ovanifrån; i sht i uttr. från ovan (och) till nedan, från ovan och ned igenom l. ända ned o. d., uppifrån o. ända ned, över hela föremålet o. d. Förloten j Templet remnadhe j tw stycker, jfrå offuan och nedh jgenom. Mat. 27: 51 (Bib. 1541; NT 1526: öffuerst j frå). Om .. hela hus röta ifrån åfwan til nedan räknas för ogilt hus. Schmedeman Just. 741 (1681). Planchen .. visar .. (en skalles) kontur sedd från ofvan. Nilsson Ur. I. 2: 4 (1838). Hon betraktade honom från ovan till nedan. Bergman LBrenn. 17 (1928). särsk. bildl. Fredin Dikt. 12 (1883); jfr c slutet. Arbetarklassen, som så ofta är utsatt för utmaning och övermod från ovan. Lidforss Dagsb. 12 (1903).
b) (i skriftspr., fullt br.) i fråga om en skriftlig framställning: högre upp (på sidan l. spalten); ofta oeg.: längre tillbaka l. förut (i skriften osv.). Se l. jfr ovan! Lund som ovan (i underskrift) [jfr lat. ut supra]. Thet man lätteligen finner, förmedelst huad lärt är ofuan, i 5:te Vpgift. Stiernhielm Arch. G 4 a (1644). Af ofvan anförda kan slutas .. hvad förkofring sädes åkren vunnit. NorrlS 1—6: 41 (c. 1770). På denna punkt visade man sig .. som ovan nämnt icke sannspådd. Hellström Malmros 10 (1931). Jäs bröden, pensla dem med lätt söndervispat ägg och grädda dem som ovan. StKokb. 19 (1940).
c) bildl.: i himmeln l. Guds (l. gudarnas) boning. Dher åfwan är wårt Heem och rätta Nåde-Arff. Wexionius Sinn. 3: B 4 a (1684). Wij haa warit fierran gångne / Från thet lijf, som ofwan är. Ps. 1695, 174: 4. Skyar, visa en stig, som leder / ovan till edra fält av ljus! Heidenstam NDikt. 141 (1912, 1915). särsk. i uttr. från ovan (jfr a). Rudin 2Evigh. 1: 483 (1884, 1887). Vilken svensk pojke skulle inte känna det som en nåd från ovan att mitt under en termin bliva kommenderad bort från skolarbetet. VFl. 1937, s. 128.
d) (†) oeg., om ordning vid placering. Ware den ene (adelsrepresentanten) så gildh som den andre, hwad heller han står Åfwan eller nedan. RARP 1: 5 (1626).
e) (†) oeg., i fråga om vikt: över. En mark vägen skal holla tw lodt eth quinthen eth heltt quinthen offuan eller nädhan (utan att det räknas som bedrägeri). G1R 4: 332 (1527).
II. (numera i sht i skriftspr.) prep.: högre upp än (ngt), ovanför, över; äv.: bortom. Ovan molnen. Tompten .. hwilken som ær belægh[e]n næst ogh[e]n forberörda g[re]gerse Anderse tompt. OPetri Tb. 139 (1526). Gudh .. åttskilde thet watnet som war vnder fästet, jfrå thet watn, som war offuan fästet. 1Mos. 1: 7 (Bib. 1541). Then landzände offuan Longeheden. Svart G1 21 (1561); jfr d. (Pagerna) haffwa bundit up böxerna långt öffwan knäen. Bolinus Dagb. 53 (1670). Nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen. Lagerlöf Holg. 2: 119 (1907). Fågelbon ovan marken. FoFl. 1935, s. 147. — särsk.
a) (†) i uttr. ovan dag l. dagen, uppe i dagsljuset; jfr DAG II 5 a β. Bergv. 1: 675 (1728: ofvan dagen). H(ans) K(ungl.) Höghet giorde en serskilt tour .. (till Dannemora järngruvor) och besåg alle grufvorne ofvan dag. NoraskogArk. 6: 9 (1768); jfr b.
b) i vissa uttr. ss. bestämning till sbst. i obest. form, men med best. betydelse; numera nästan bl. i uttr. ovan jord, över jordens yta, särsk.: obegravd, o. ovan bord (sjöt.), över vattenytan, ovanbords. Salige konungh Johans lik lågh æn nu offuan jordh, her på Stokholms slott. 3SthmTb. 1: 148 (1593). (Burman) är fämtan alnar högh / öfuan sadhel och hesther. Visb. 1: 130 (c. 1620). (Hjärtstenen) bör vara halfannar aln ofvan jord, och en aln i jord. JB 12: 1 (Lag 1734). Du .. kommer också med, så kan du få höra ett ord om .. (sjökaptenen Storm) kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö (dvs. om han icke har drunknat). Runeberg 4: 258 (1836). Ovan bord. Östergren (1934). jfr (†): Personer, ”som kunde vara ofvan säng (dvs. icke sängliggande), men ej bidraga till sitt uppehälle”. Cavallin Herdam. 5: 67 (cit. fr. 1787).
c) bildl. Högt ofvan alla dessa svaga själar / De känslor fly, som i mitt hjerta brinna. Atterbom SDikt. 1: 67 (1811, 1837). Snillet blott på starka örnevingar / Ofvan farorna dit upp (dvs. till minnets tämpel) sig svingar. CGStrandberg 35 (1855).
d) (numera knappast br.) oeg., övergående i bet.: norr om (ngt). Denna öö låg näst åfwan Tysland. Rudbeck Atl. 1: 374 (1679). Landet ofvan Po. Atterbom Minnest. 2: 349 (1824).
e) (numera föga br.) oeg., i fråga om ordning, rang o. d.: högre än (ngt). Atterbom PhilH 98 (1835). Dessa herrar (v. Saltza) räknade anor upp till eller ofvan Kejsar Carl den store. BL 13: 287 (1847). Riddarhustabellen för ätten n:r 189 ”Rääf i Småland” känner endast sju svenska slägtled ofvan Leonard Fredrik. Wieselgren Samt. 72 (1872, 1880).
III. i substantivisk anv.
1) (†) betecknande den övre delen av ngt. Hvad som åter är ofvan eller nedan i ett frö, kan ej af de utom varande kroppar determineras. Wallerius Åkerbr. 63 (1761).
2) (i vitter stil) betecknande ngt som befinner sig över l. ovanför ngt; äv. bildl. (jfr I 2 c). Allt, som förgråtet ser / Från jordens sorger upp mot ett bättre ofvan! Topelius NBlad 175 (1867, 1870). Högberg JesuBr. 1: 82 (1915).
(I 2 b) -ANFÖRD~02, p. adj. (i skriftspr.) ovan anförd. Ofvananförda exempel. Rydelius Förn. 388 (1737). —
(I 2 b) -ANTYDD~02, p. adj. (i skriftspr.) ovan antydd. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 81 (1854). Ofvanantydda förmörkelse af den sedliga uppfattningen. Wirsén EKey 47 (1900). —
(I 1, 2 c) -BEGÅVAD~020, p. adj. (tillf.) som skänkts av gudarna. (Överprästinnan) Bent-Amenemma, känd för sin ofvanbegåfvade visdom. Heidenstam Vallf. 46 (1888). —
(I 2 b) -BEMÄLD l. -BEMÄLT, p. adj. (i skriftspr.) ovan omtalad. Offuerbemelte marche. Gustaf II Adolf 288 (1626). Hvad ofvanbemält är. Hof Skrifs. 148 (1753). Ofvanbemälda maskinbetjente. BtRiksdP 1899, 6Hufvudtit. s. 59. —
(I 2 b) -BENÄMND, p. adj. (†) ovannämnd. The monge ofvanbenembde breffs inneholdh. RP 1: 191 (1629). Oldendorp 2: 262 (1788). —
(I 2 b) -BERÖRD, p. adj. (i skriftspr.) ovannämnd. BraheBrevväxl. II. 1: 108 (1658). På sätt ofvanberördt är. RF 1809, § 106. Lägenheten Södra Geten N:o 3 .. afsöndrad från ofvanberörda lägenhet. PT 1902, nr 36 B, s. 2. —
(I 2 b) -BESAGD, p. adj. (†) ovannämnd. Schück VittA 1: 215 (i handl. fr. 1670). VDAkt. 1783, nr 261. —
(I 2 b) -BESKRIVEN, p. adj. (i skriftspr., numera mindre br.) ovan beskriven l. skildrad. Hvar och en af ofvanbeskrefna vetenskaper. Rydelius Förn. 29 (1718, 1737). På ofvanbeskrifvet sätt. Svedelius Statsk. 1: 20 (1868). Ramsay Barnaår 2: 60 (1904). —
(I 2) -BO, m.||ig. (tillf.) person som bor i våningen ovanför en annan. Tänk er .. (skalden) i en korseld mellan sidobons grammofon och ovanbons högtalare! NDA(A) 1931, nr 336, s. 7. —
(I 2) -BOENDE, p. adj. (numera mindre br.) som bor ovanför en annan. AktsamlKungsådreinst. 383 (1784). Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 189 (1853). —
(jfr II b) -BORDS, adv. sjöt. på den del av ett fartyg vilken är över vattenytan. Skador i botten och ovanbords. TT 1943, Skeppsb. s. 56.
Ssg: ovanbords-skada, r. l. f. sjöt. Skonerten ”Sport” från Helsingborg .. inkom .. till Bergqvara med svåra ofvanbordsskador. SD 1899, nr 12, s. 3. —
(I 2) -BREDD. (†) ngts bredd upptill. Murarnes ofwanbreddh. HSH 35: 360 (1659). Wärnskiöld Fortif. D 2 b (1673). —
(I 2) -BRYN l. -BRYNE. (-bryn 1766. -bryne 1750) (†)
1) om den övre gränsytan av ngt. (Rågskotten) upkommo utan åtskilnad, antingen sädes-kornet låg djupt ner i jorden, eller närmare til dess ofvanbryne. VetAH 1750, s. 48.
2) bildl. Hvad förståndet .. vunnit i ofvanbrynet och sin utanvidd, torde vara skedt med kostnad af dess djuplek och grundelighet. Mennander ÅmVetA 1766, s. 5. —
(I 2) -DAGER. dagsljus som infaller uppifrån. Ofvandagern från de hvälfda glastaken. Arsenius MannKläd. 110 (1902). —
(I 2) -DEL. övre del av ngt, överdel. Schroderus Os. 1: 138 (1635). En Bockskägz-Fänta .. hwilkens ofwandeel war som en Menniskia, men nedan till som en Bock. Rudbeck Atl. 3: 597 (1698). (Man) vänder .. arbetet så att man har dess ovandel vänd emot sig. Sömnadsb. 128 (1915). särsk. (förr) om den övre delen av ett linntyg (för kvinnor). BoupptRasbo 1769. SvSlöjdFT 1930, s. 50. jfr: 1. serck med Klösterlerfts ofwandehl. BoupptSthm 19/11 1675. —
(I 2) -DYNA, r. l. f. (i sht i Skåne, i sht förr) dyna l. bolster använd(t) i stället för sängtäcke; jfr dyna, sbst.1 1. Landsm. 1: 227 (1879). Benedictsson Folkl. 15 (1887). Kurck MargA 31 (1925). —
(I 2) -DÖRR. om övre delen av en på tvären tudelad dörr. Wranér HolgerSkrädd. 5 (1885). Larsson Hemmab. 75 (1916). —
(I 1, 2) -EFTER, adv. (förr äv. skrivet ss. två ord)
1) (numera knappast br.; se dock b α) från en högre belägen plats, uppifrån, ovanifrån. Watnet som offuan effter flyter j Iordan (skall) affskilia sigh, så at thet skal stå j enom hoop. Jos. 3: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: som kommer uppifrån). Porath Pal. 1: M 1 a (1693). Sundén (1887). särsk.
a) (†) från högre belägna delar av ett land o. d.; äv.: norrifrån (jfr ovan, adv. o. prep. II d). HB 2: 302 (1597). Intet Koppar eller Järn, som kommer ofwan effter, skal föres Landwägen på Stockholm. Stiernman Com. 1: 605 (1614). Lind (1749).
b) bildl.
α) (numera bl. i högre stil, i sht arkaiserande) från himmeln l. från Gud; jfr ovan, adv. o. prep. I 2 c. Jesus swaradhe, Tu hadhe ingen makt öffwer mich wåre hon tigh icke giffwin offwan effter. Joh. 19: 11 (NT 1526). All godh gåffua .. är offuan effter, nedherkommandes frå liwsens fadher. Jak. 1: 17 (Därs.). Birgitta .. vann rykte för fromhet och synnerlig begåfning ofvanefter. SvH 2: 271 (1905). Dalallmogen .. vill också känna sin tillvaro lyft genom sambandet med det som ovanefter är. Karlfeldt Tank. 64 (1926); jfr 3.
β) (†) från (de) maktägande l. styrande; äv.: från överordnad(e) person(er); äv.: från person(er) av högre samhällsställning l. rang o. d. På det jag ey framdeles må, ofvan effter, få observation (dvs. anmärkning) här öfver. VDAkt. 1739, nr 589. Säkert är, att månget kotteri, som ser idel pöbel under sig, sjelft i sin ordning ofvanefter betraktas såsom pöbel. BEMalmström 7: 395 (1845). 2SAH 37: 324 (1863).
2) (†) för att angiva riktning mot marken: nedåt. Skall hwar ock een sänckia sin spess .. ofwen effter. Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617).
3) (i högre stil, i sht arkaiserande) övergående i bet.: i himmeln l. hos Gud, (där) ovan; jfr 1 b α. Hwadh giffuer migh Gudh til löna offuan effter? och hwadh arffuedeel then Alzmechtighe aff höghdenne? Job 31: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: Gud i höjden). Dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igän tusenfaldt ofvanefter. Engström Glasög. 84 (1911).
4) (tillf.) oeg.: uppåt, mot skyn. Skyarna drevo som tunga våta trasor på fästet, och när Alek kastade en blick ovanefter fröjdades han i sitt sinne. Palm LHönMalin 52 (1923).
5) (i högre stil, mindre br.) substantiverat; jfr 1 b α, 3. En ideell humanitet, en gemensamhetssträvan inom denna vår värld, utan anslutning till ett evigt och ovanefter. Andræ Söderblom 104 (1931). —
(I 1) -FALL. [jfr fsv. ovanfal, fall varigm en människa faller ned från ngt] (†) tekn. om sådan anordning vid ett vattenhjul att vattnet inkommer vid l. i närheten av högsta punkten av hjulets omkrets, överfall. Qvarnen, som drifves med vattenkraft från 16 fots ”ofvanfall” med riklig vattentillgång. PT 1897, nr 108 A, s. 4.
(I 2 b) -FATTAD, p. adj. (enst., †) om beslut: som ovan omtalats vara fattad. Ridderskapets och Adelns ofvanfattade beslut. AdP 1800, s. 488. —
-FÖR, äv. (numera bl. ngn gg, arkaiserande, i sht ss. adv.) -FÖRE, prep. o. adv. (förr äv. skrivet ss. två ord. -för c. 1585 osv. -före 1557—1934) [fsv. ovan for; jfr dan. o. nor. ovenfor]
1) betecknande att ngt befinner sig på l. förflyttas till en plats som är belägen mer l. mindre rakt över ett annat föremål o. d. Medh kokeskårstenen äre the kåmpne 3 alne åffuen före hualffuerne. BtFinlH 3: 476 (1560; om byggnadsarbete på Viborgs slott). Fick och Starkother (i striden) sår i sijdan ofwan för höften. Verelius Gothr. 26 (1664). Ovanför oss seglade stora band av rundformade strömoln. Sparre Fyrmäst. 34 (1920).
2) betecknande att ngt befinner sig på (l. förflyttas till) en plats som är belägen ett stycke längre upp (från havet o. d.) än ngt annat. OxBr. 8: 280 (1635). Dalkarlens, den egentliga Dalkarlens ofvanföre Falun, tarfliga lefnad i mat och kläder. LBÄ 32: 75 (1793, 1799). Närmast älven lågo ängar .. ovanför ängarna vidtogo åkrarna. Lagerlöf Holg. 2: 270 (1907). särsk. oeg.: norr om (ngt), längre åt norr än (ngt); jfr ovan, adv. o. prep. II d. Holm NSv. 3 (1702). Ishafvet .. längst i Norr åfvan för Norrige. Bergklint MSam. 2: 8 (1784). Palmblad Norige 39 (1846).
3) bildl. Ofvanföre alla erfarenhetens gränsor. Ekman Jakob 59 (1822). Det finns musik som man hellre säger föra oss ovanför affekterna. Larsson Spinoza 155 (1931). särsk. i fråga om ordning, rang, placering o. d.: över, före; jfr ovan, adv. o. prep. II e. Her Lars Siggesson (blev) öfuerste sättid giffuitt, åffuan för alla förstar nest wid konungen. Brahe Kr. 20 (c. 1585). Schroderus Comenius 841 (1639).
1) på (l. till) en plats som är belägen mer l. mindre rakt över ngt annat; jfr I 1. Thet Taal, som skal multipliceras, är thet största, scriff thet åffuan före. AJGothus ThesArithm. 31 (1621). Och från slottsbalkongen ofvanföre / tittar fram förförisk en Armida. Sturzen-Becker 5: 163 (1844, 1862). Att grannen ovanföre måhända icke tar tillräcklig hänsyn. Östergren (1934). särsk. (numera knappast br.) i fråga om skriftlig framställning, = ovan, adv. o. prep. I 2 b. G1R 27: 157 (1557). Om the ingen bättring giöra, skal med them således förfaras, som ofwanföre om Bannlysning förmält är. Kyrkol. 63: 6 (1686). Om det äger sin riktighet, som jag ofvanföre sagt .. så (osv.). Rosenstein PVetA 1789, s. 36. Wulff Leopardi 18 (1913).
2) på en plats som är belägen ett stycke längre upp än en annan; jfr I 2. Kempe FabritiiL 30 (1762). Det skiftar ljust af asp och al och björk, / där ofvanför står branten furumörk. Fröding Guit. 67 (1891). 3) bildl.; jfr I 3. Erfar man inte först och främst .. (den livsstegrande makten), så får man ingen del i det som ligger ovanför. Larsson Spinoza 330 (1931). särsk.
b) (†) i fråga om ålder: (där)över. (Sockenprästerna måste årligen) låta upskrifua alla ogiffta ifrån 8 åhr och ther öfuanföre. Murenius AV 214 (1650).
(I 2 b) -FÖRMÄLD l. -FÖRMÄLT, p. adj. (i skriftspr., numera knappast br.) ovannämnd, ovan omtalad. Denne ofuanförmellte summan. OxBr. 11: 528 (1634). 2SAH 32: 202 (1859). —
-GJORD, p. adj. (†)
1) till I 2 b: gjord l. skriven l. omnämnd i det föregående. Oeconomie deputations betänckiande om ofvangiorde bytens afslutande. PrästP 2: 478 (1723). Ofvangjord anmärkning. Murberg FörslSAOB (1791).
(I 2 b) -HÖGSTBEMÄLTE, p. adj. best. (†) om ngt som härrör från ngn högt uppsatt (furstlig) person: ovannämnda. Ofvanhögstbemälte k. resolutioner. 2RA 1: 543 (1723). VRP 3/6 1738. —
(I 2 b) -HÖGSTBERÖRDE, p. adj. best. (†) = -högstbemälte. Ofvanhögstberörde Kongl. Förordning. PH 5: 3060 (1751). —
-I l. -UTI, prep. o. adv. (äv. skrivet ss. två ord. -i 1541—1807. -uti 1539—1807) [jfr d. oveni] (†)
I. prep., till I 2: i (ngt som är beläget högre upp), uppe i (ngt) l. i översta delen av (ngt). Tå en thera lät vp sin säck .., wardt han warse sina penningar som lågho offuan j säckenom. 1Mos. 42: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: överst). Wij kunde see 2:ne fiädrar i turbanten (o. trodde därför att han var sultanen själv) .. ty sådanne plägar han altijd föra ofwanuti smycket öf(ve)r pannan. KKD 5: 248 (1711). Nordforss (1805).
II. adv., till I 2: uppe i ngt. Nordforss (1805). Weste (1807). särsk. bildl., i uttr. taga ovan uti med ngt, utan betänkande ta itu med l. företaga sig ngt med ngt. G1R 12: 244 (1539). Därs. 16: 635 (1544). —
-IFRÅN l. -FRÅN, prep. o. adv. (förr äv. skrivet ss. två ord. -från 1681 osv. -ifrån 1681 osv.) [jfr dan. o. nor. ovenfra; jfr äv. isl. ofan frá]
I. prep.: från (ngt som befinner sig högre upp), uppifrån (ngt); jfr ovan, adv. o. prep. I 1, II. Stenen kom ofvanifrån taket. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Schakalens vilda rytande, högt ofvan ifrån de aflägsna skogsbergen. Palmblad Nov. 3: 103 (1817, 1841). Bergman VSmSkr. 141 (1825). WoJ (1891).
II. adv.: från en högre belägen plats, uppifrån; jfr ovan, adv. o. prep. I 1, I 2 a. Verelius 2 (1681). Ovanifrån tränger ett otydligt buller. Bergman Patr. 86 (1928). särsk.
a) från övre delen av föremålet i fråga. Gäddan utmärkes genom .. stort hufvud med .. ofvanifrån tillplattadt nosparti. 2NF 10: 825 (1908).
b) i bild. Livijn 2: 134 (1831). Den allmänna jämförande betraktelsen .. drager upp de stora linjerna så att säga ovanifrån i fågelperspektiv. Nilsson FestdVard. 18 (1925). jfr: Ta det för mycket ovanifrån (dvs.) vara ’hög’ av sig, ta det överlägset, ’uppifrån’. Östergren (1934); jfr c β.
c) bildl. (jfr b); särsk.
α) (i sht i bibliskt språk) från himmeln l. Gud l. högre makter; jfr ovan, adv. o. prep. I 2 c. Möller (1745; under haut). Vi vete, att välsignelsen måste komma ofvanifrån. KyrkohÅ 1925, s. 200 (1832). Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån. Jak. 1: 17 (Bib. 1917; NT 1526: offuan effter).
β) från regeringen l. styrelsen l. samhällets övre lager o. d. BEMalmström 7: 395 (1845). Kommer ett nytt förslag ofvanifrån, så har man väl icke heller att befara (osv.). Warburg Richert 2: 368 (i handl. fr. 1861). Strindberg Julie XV (1888). —
-IGENOM l. -GENOM, prep. o. adv. (-genom 1635—1885. -igenom 1791—1855) (†)
I. prep.
1) till I 2: genom översta delen av (ngt), upptill genom (ngt); upp genom (ngt). (Julianus kunde till följd av sjukdom icke) ifrån sigh leffrera sin Orenligheet igenom then naturlige Gången, vthan ofwan genom Munnen. Schroderus Os. 1: 455 (1635). Bryta sig in ofvanigenom taket. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Nordforss (1805).
2) åt norr o. genom (ngt); jfr ovan II d. Man har sökt væg till China ofvanigenom Hudsons vik, vesteråt och ofvanigenom norra ishafvet österåt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
(I 2) -JORD.
(I 2) -JORDISK. som befinner sig på l. växer o. d. över l. på jordytan. VetAH 1769, s. 189. Den ovanjordiska delen av örten. Hewe VälsignVäxt. 205 (1939). —
(I 2, II) -JORDS, adv. (i sht i fackspr.) över l. på jordytan; i sht i ssgr. Rosenberg OsKvism. 144 (1934).
Ssgr (i sht i fackspr.): ovanjords-arbetare. vid gruvföretag. SDS 1900, nr 9, s. 2. SD(L) 1901, nr 170, s. 3.
-kar. jfr kar, sbst.1 Sex stycken ofvanjordskar och fyra stycken underjords d:o. LdVBl. 1830, nr 13, s. 4 (vid såpfabrik).
-ledning. tekn. elektrisk ledning framdragen ovan jordytan.
-rabba. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Brassica oleracea gongylodes Lin. (Brassica caulorapa DC.), kålrabbi. Holmström Naturl. 2: 160 (1889).
-vatten. jfr yt-vatten. Ofvanjordsvattnet .. utrinner i diken och rännstenar. SundhetscollBer. 1853, Bih. s. 186. —
(I 2) -LAND. [fsv. ovanland, uppe i fjäll liggande mark] (tillf.) högre beläget land. Karlfeldt FlBell. 155 (1918). —
(I 2) -LIGGANDE, p. adj. som ligger över ngt annat. Hiärne Berghl. 439 (1687). Den underjordiska elden .. förmår endast skrynkla den ofvanliggande jordskorpan. Finland 8 (1893). —
(I 1) -LJUS, n. (i fackspr.) ljus som infaller uppifrån. En (ateljé) i öfversta våningen, med ofvanljus. Lundin Alp. 233 (1883).
(I 2) -LÄDER. (i fackspr.)
1) om den övre delen av ett skodon. Skor .. med .. helskurne ofvanläder som gå väl up öfver spännet. PH 6: 3959 (1756). Svensson SkånFolkdr. 231 (1935).
2) läder l. skinn använt till l. avsett för ovanläder (i bet. 1). UB 5: 448 (1874). Form 1934, s. 153.
(I 2 b) -MÄLT, p. adj. (†) ovannämnd. Åfwanmelte Erich Nillssons broderson. BoupptSthm 20/11 1668. Detta ofuanmälte kan iag widh anfordran Edeligen sanningen bekräfta. VDAkt. 1702, nr 144. Strinnholm Hist. 4: 648 (1852). —
(I 2 b) -NÄMND, p. adj. (förr äv. skrivet ss. två ord) (i skriftspr.) ovan omnämnd l. omtalad. Ofwan nämbde K(onung) Göthe. Verelius Gothr. 1 (1664). På ovannämnt sätt. SvTeolKv. 1939, s. 23. (†) Som ofvannämdt är. PH 8: 10 (1761). —
-OM, prep. o. adv. (förr äv. skrivet ss. två ord) [jfr dan. o. nor. ovenom]
I. prep., till I 2: högre upp än (ngt), ovanför; i fråga om lokalitet äv.: bortom. 5:te Näst Kjärns Håll-dam är straxt åfwan om Onsbacke Hufwud-dammen belägen. HC11H 12: 97 (1697). Taket (i pörtet) .. är gömdt ofvanom ett rökmoln. Runeberg 5: 390 (1832). Svensén Jord. 289 (1886). Stora resstövlar, som gingo ovanom knäet. Lagerlöf Mårb. 130 (1922). särsk. i bildl. o. oeg. anv. Ett ämne, som ligger ofvanom barnåldern. SvLittFT 1837, sp. 115. Ovanom den empiriska forskningen svävar fritt en metafysisk. OoB 1932, s. 32. särsk.
a) i fråga om tid: längre tillbaka än, bortom. Hexametern, hvars ålder i vår Poesi uppstiger ända ofvanom Stjernhjelm. 2VittAH 11: 248 (1819, 1822). Atterbom Minnest. 1: 77 (1847).
b) i fråga om ordning, rang o. d.; jfr ovan, adv. o. prep. II e. Adlerbeth HorSat. 90 (1814). Genom alla samhällsklasser ofvan om bondens gick ett allmänt missnöje. Carlson Hist. 4: 194 (1875).
II. adv., till I 2: högre l. längre upp. Ej trifves mer / Valhallasonen / inunder månen, / vill ofvanom / hvarfrån han kom, / den gudabloden / vill hem till Oden. Tegnér (WB) 5: 106 (1825). Har du sett efter (där) ovanom också? Östergren (1934). —
(I 2 b) -OMFÖRMÄLD l. -OMFÖRMÄLT~102 l. ~200, p. adj. (numera knappast br.) ovannämnd. SP 1792, nr 28, s. 3. BtRiksdP 1901, 9Hufvudtit. s. 104. —
-OMKRING l. -IKRING, adv. o. prep. (äv. skrivet ss. två ord. -ikring 1791—1807. -omkring 1541—1904)
I. adv.
1) (†) till I 1: uppifrån o. runt omkring. Ophäf din udd, i dett samma .. (fienden) kommer ofwan omkring, så blifwer han förhindrat i sin mutering. Porath Pal. 2: C 1 b (1693).
2) (föga br.) till I 2: runt översta delen av ngt. Gör en gyllene krantz offuan omkring. 2Mos. 25: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: runt omkring). WoH (1904).
II. prep.
1) (föga br.) till I 2: runt översta delen av (ngt). Ofvanikring frisen. Agrell Maroco 2: 326 (1800, 1807). WoH (1904).
2) (†) norr om o. runt omkring; jfr ovan II d. Skeppen gå ofvanomkring Scottland. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
-PÅ, ngn gg -UPPÅ, förr äv. -Å, prep. o. adv. (förr äv. skrivet ss. två ord. -på 1538 osv. -uppå 1536—1949. -å c. 1600) [fsv. ovan a, ovan uppa; jfr dan. o. nor. ovenpå, isl. ofan á]
1) för att beteckna belägenhet på (l. förflyttning till) övre sidan l. övre delen av ngt, över (ngt) o. vanl. vilande direkt därpå, (uppe l. upp) på (ngt). SalOrdspr. 23: 34 (öv. 1536). VarRerV 24 (1538). Abraham (lade) .. sin son Isaac .. på altaret offwan på wedhen. 1Mos. 22: 9 (Bib. 1541). (Han) låg och drog sig ovanpå den ouppbäddade .. järnsängen. 14BästStudNov. 259 (1929). särsk.
a) (†) uppe i (en byggnad); uppe på; jfr b. Her Moens oc Her Niels .. Bleffue så satte fengzlige offuan vppå scholstugune i Strengnäs. Svart G1 151 (1561). Man fann mig afdånad ofvanpå vinden. Palmblad Nov. 2: 247 (1819, 1841).
b) i en högre belägen våning i ett hus än (ngn l. ngt). Han bor .. ofvanpå en af mina vänner. Nyblom Bild. 203 (1864). Strindberg Kamm. 1: 7 (1907).
c) (tillf.) bildl., i uttr. ligga ovanpå ngn, vara bättre ställd än (ngn), spela större roll än (ngn); jfr II 1 d. Den besutne allmogen, som ligger ofvanpå det lägre folket. Palmblad Norige Bih. 63 (1847).
d) i fråga om klädesplagg: utanpå l. över (ngt); jfr II 1 f; särsk. i bild. (Fredrik I) var blott en utländsk allongeperuk, hängd ofvanpå svenska kronan. Almqvist Amor. XVIII (1839).
2) betecknande ordningsföljd.
a) (tillf.) i lokal bem.: efter, bakefter. (I tåget var) en direkt vagn till Sydtyskland, nästan full. Ovanpå den kom restaurationsvagnen. Serner YussufKh. 23 (1916).
b) i temporal bem.: senare än (ngt), efter (se d. o. 11 d). KOF II. 2: 106 (c. 1655). Alla återvände med glädje hem till sitt för att sofva ofvanpå alla nöjets strapatser. Wetterbergh Sign. 194 (1843). Ofvanpå inledningsföredraget följer en .. lärorik diskussion. Vallentin London 496 (1912). RöstRadio 1949, nr 47, s. 16.
c) angivande ett tillägg till ngt, ofta av ledsam art: förutom; till råga på (ngt). Ofvanpå all .. glädje väntar nu .. Geijer allehanda Ledsamheter i Consistorium. Solnedg. 1: 278 (1844). Högberg Vred. 3: 425 (1906).
1) motsv. I 1: (där) på, (där) över. Iacob .. toogh stenen som han hadhe lagdt vnder sitt hoffuudh, .. och gööt olio ther offuan vppå. 1Mos. 28: 18 (Bib. 1541). En brun målad Mans Skrif-Büreau, med Skåp ofvanuppå (är till salu). DA 1771, nr 81, s. 4. Nyblom Österut 46 (1908). särsk.
a) på ovansidan, ovantill. 2Kon. 12: 9 (Bib. 1541). Vandra vi nu upp på åskrönet, finna vi att åsen ovanpå är ganska flat. TurÅ 1918, s. 199.
b) uppe i övre våningen l. ngn av de övre våningarna i ett hus. (Jag) kan .. hyra ut ett par rum ofvanpå; och nere på botten bor jag sjelf. Almqvist Går an 52 (1839). Wrangel MvSchwerin 31 (1912).
c) i uttr. ligga ovanpå, ligga påklädd på bädden (o. icke nedbäddad i densamma); särsk. om en rekonvalescent o. d. Den sjuke ligger redan ofvanpå. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). PT 1910, nr 100 A, s. 3.
d) bildl., i uttr. flyta l. ligga l. vara o. d., förr äv. sväva ovanpå, göra sig gällande på bekostnad av andra, (vilja) vara mer än andra, överträffa andra, ligga över; jfr I 1 c. Wallius 2Likpr. 56 (1628: liggia ofwan vppå). Kolmodin QvSp. 1: 163 (1732: sväfva ofvanpå). (Han) lyckas flyta ovanpå med sin medelmåttiga begåvning. Swensson Willén 104 (1937). jfr: Dhet feeta wil giärna flyta ofwanpå. Grubb 81 (1665).
e) (ngt vard.) bildl., i uttr. vara ovanpå (igen), ha övervunnit sina svårigheter l. sin tryckta sinnesstämning. Bremer Sysk. 1: 292 (1848). Smith Colstrup 201 (1916).
f) i fråga om klädesplagg: utanpå l. över annat plagg; jfr I 1 d. Björn Medb. Personfört. (1789). (Den avvikne var iklädd) Läder-Skor med Lapp-Skor åfvanuppå. DA 1793, nr 112, s. 4. Dahlbäck Åb. 21 (1914).
2) betecknande ordningsföljd.
a) i temporal bem.: efter, efteråt; därefter; jfr I 2 b. Bellman (BellmS) 1: 104 (c. 1772, 1790). Aldrig förr hade barnen varit så snälla att taga in ricinolja, och det utan något godt ofvanpå. Beskow SvBarn 20 (1896).
b) (numera bl. tillf.) därutöver, dessutom, därjämte, därtill, yttermera; till på köpet; förr äv. i uttr. där ovanpå; jfr I 2 c. Itt är thet, at tu icke troor, Thet andra, at tu än tå liwgher ther offuan vppå .., säyandes tigh thet troo. LPetri Luther Nattw. B 4 a (1558). När the honom nu så (med slag) trachterad hade, skeltte the honom åfwanopå för skelm ock tiuf. BtÅboH I. 3: 9 (1623). Swedberg Lefv. 561 (1729). Lindfors (1824). jfr där-ovanpå. —
(I 2) -REDE. (numera föga br.) om det övre partiet av en byggnad, vagn o. d. Ofvanredet äfven på det huset är i svagt skick. AnderssonBrevväxl. 2: 75 (1848). SDS 1896, nr 592, s. 2 (på vagn). —
(I 2) -RUM. rum i översta våningen (l. ngn av de övre våningarna); särsk. (i vissa trakter) om vindsrum. Ofvanrummet (i försvarstornet) hade ett utbygge på alla sidor. Nordberg C12 2: 643 (1740). Ovanrum till uthyrning. LD 1926, nr 185, s. 8. —
(I 2 b) -RÖRD, p. adj. (†) ovannämnd. Tionden wid ofwanrörde sochner. VDAkt. 1663, nr 491. Ofvanrörde Herre. Weise 1: 1 (1769). —
(I 2 b) -SAGD, p. adj. (i skriftspr.) ovannämnd. AktsamlKungsådreinst. 61 (1577). För ovansagda orsakers skull. Kihlman 2Skälmrom. 81 (1923). —
(I 2) -SIDA. (ngts) övre sida. Om regn faller, måste höet intet vändas förr än ofvansidan är torr. Serenius EngÅkerm. 52 (1727). HågkLivsintr. 10: 124 (1929; på brödkaka). —
(I 2 b) -SKILDRAD, p. adj. (i skriftspr.) ovan skildrad. Av ovanskildrad art. Cedercreutz Männ. 93 (1920). —
(II b, d) -SKOG. [jfr fsv. ovan skogh] (numera bl. ngn gg om medeltida förh., arkaiserande)
I. sbst. i sg. obest., om landskapen norr om Kolmården, Tylöskog o. Tiveden; jfr nordan-skog 2. Ofvanskog, en benämning hvarmed fordom förstods öfre delen af Sverige med Norrland. SKL (1848). Hagström Herdam. 1: 1 (1897). 3NF (1931).
II. adv.: i de landskap som ligga norr om Kolmården m. m. (se I). Tiveden och Kolmården, som skilde landet sunnanskog från landet ofvanskog. Grimberg SvH 22 (1905). —
(II b) -SKOGS, adv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) i den del av en trakt som ligger ovanför l. bortom viss skog. Ifrån äldre tider har man brukat indela Skredsvik uti Socknen Ofvanskogs och Socknen Utanskogs. Holmberg Bohusl. 3: 89 (1845). Östergren (1934). —
-SKRIFT. (†)
(I 2 b) -SKRIVEN, p. adj. (i skriftspr.) ovan skildrad l. omnämnd; nästan bl. attributivt. Ofwanskrefne inländes orsaker. Gustaf II Adolf 117 (1615). Till kännedom meddelas: att ovanskrivet regemente å nyåret 1928 bliver förlagt i (osv.). SvD(A) 1927, nr 311, s. 4. —
-STÅENDE, p. adj.
1) till I 2: som står över l. vilar (ovan)på ngt annat. Roman Holbg 61 (1746). Jordvallen .. ramlade genom de ofvanståendes tyngd ned i grafven. Kolmodin Liv. 3: 255 (1832).
2) (i skriftspr.) till I 2 b; jfr -nämnd, -skriven. Desse öfwanstående bewillningar. RARP 3: 319 (1643). Sådant omdöme, som i ofvanstående anmärkning är vist. Rönigk Fresenius 39 (1753). Ovanstående är en inledning till berättelsen om grekiska värdshus och deras värdar. NeanderNilsson GrekVard. 122 (1928). —
(I 2 b) -TALD l. -TALT, p. adj. (†) ovan omtalad, ovannämnd; i pl. äv.: ovan uppräknade. Vidh sin ankompst till offvantaalde orther. RP 6: 208 (1636). För ofvantalte orsaker skull. Nordberg C12 1: 343 (i handl. fr. 1703). —
(I 2) -TILL, adv. (förr äv. skrivet ss. två ord) [fsv. ovan til]
1) (†; se dock b) högt l. högst uppe, (där) uppe. Han bödh skyyn offuan til, och lätt vp himmelens dörar. Psalt. 78: 23 (öv. 1536; ännu hos Melin HelSkr. (1861); Bib. 1917: skyarna i höjden). (Jesus) är then samme, som .. utsträckte Himmelen ofwan til, grundade jorden nedan til. Spegel Pass. 21 (c. 1680). särsk.
a) = ovan, adv. o. prep. I 2 b. The tijender iag åfwan til mälte om. Annerstedt UUH Bih. 2: 6 (i handl. fr. 1655). Som ofvan till nämdt är. Möller (1807).
b) (numera bl. ålderdoml., i sht i bibliskt spr.) i himmeln l. hos Gud, (där) ovan; jfr ovan, prep. o. adv. I 2 c. Lägger idhart sinne til thet offuantil är, och icke effter thz på iordhenne. Kol. 3: 2 (NT 1526; Bib. 1917: det som är därovan). LbFolksk. 148 (1890).
2) i l. vid l. på den översta delen av ngt, upptill. Carmel (skall) offuan til förtorkas. Am. 1: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: Karmels topp förtorkas). Modden hade ovantill hårdnat till i solhettan. Granlund Carlé OdågKrigsäv. 138 (1915). särsk.
a) (tillf.) bildl., i uttr. icke vara rätt funtad ovantill, icke vara riktigt klok. Stolpe Järnbr. 304 (1933).
b) (†) i fråga om markområde: högst uppe (o. längst borta). Ogan til (dvs. längst från gatan) ær .. (tomten) xxj alin och j (dvs. 1) q[ua]rt[er]. OPetri Tb. 11 (1524). —
(I 2) -TÅG. (i Finl.)
(I 2 b) -UPPRÄKNAD~020, p. adj. (i skriftspr., mindre br.) jfr -nämnd. Murberg FörslSAOB (1791). Nya sedlar af ofvanuppräknade valörer. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 76 (1853). Cannelin (1921). —
(I 2) -VATTEN.
1) vatten som flyter ovanpå annat vatten l. annat ämne. JernkA 1905, s. 608 (i tjärtunna). Aminoff StPtbg 17 (1909).
2) i ssgr som beteckna ngt som skjuter upp över vattenytan.
Ssgr (till -vatten 2): ovanvattens-delta. jfr delta, sbst. 2. Malax ås nuvarande ovanvattensdelta. Smeds Malaxb. 31 (1935).
(I 2) -VÅNING. i byggnad: övre våning. SAOL (1900). Nilsson HistFärs 112 (1940). i bild. Gå hem och lägg dig, annars ska jag kvickt / möblera om din ovanvåning, buffel! Gullberg o. Harrie Aristophanes Lys. 51 (1932). —
(I 2) -VÄRLD. i sg. best., om jordens yta; stundom om havets yta. Atterbom FB 210 (1818). Björk Beebe UndHavsyt. 79 (1937). —
(I 2 b) -ÅBEROPAD~1020. (i skriftspr.) jfr -nämnd. 2VittAH 1: 110 (1786, 1789). Herr L. J. Dalmans ofvanåberopade anförande. Crusenstolpe CJ III. 1: 329 (1846). —
-ÅT. (förr äv. skrivet ss. två ord) [jfr d. ovenad] (†)
I. prep., till I 2: upp l. uppåt till (ngn plats). (Åka) åffuann åth Åddewall. SkrGbgJub. 6: 294 (1593).
II. adv., till I 2.
1) uppåt. Leopold 2: 311 (1793, 1815). (Han) drar .. åstad / Ofvanåt till fårens beten. CVAStrandberg 2: 140 (c. 1859). särsk. till I 2 c. Jag har ofta sänt heta böner ovanåt att (osv.). TurForskn. 3: 151 (1918).
(I 2) -ÖVER. (äv. skrivet ss. två ord) [fsv. ovan ivir] (†)
II. adv.: ovanför, (där)över. The Cherubim skola vthreckia sina wingar offuan öffuer, så at the offuerteckia Nådhastolen. 2Mos. 25: 20 (Bib. 1541). Dalin (1855).
Spalt O 1655 band 19, 1951