| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FJÄRRAN fjær3an2, adv., prep., adj. oböjl. o. sbst. oböjl. Anm. Ngn gg förekommer i poesi ss. sbst. gen. fjärrans (Nyberg 2: 52 (1822, 1832), Runeberg 1: 391 (1844)).
I. adv.
1) långt bortifrån, långt borta, långt bort.
a) (numera bl. i högre stil, i sht poesi) långt bortifrån; på långt avstånd, på långt håll; äv. i bildl. o. överförd anv. Wij äre kompne fierran aff annor land. Jos. 9: 6 (Bib. 1541). Fernander Theatr. 337 (1695). Ur klostret steg fjerran klockornas klang. Geijer I. 3: 191 (1811). Han kommer, han, som fjerran / Var sedd af Fädrens hopp. Ps. 1819, 53: 1. Med undran skådar / Hon fjärran gästernas / Glada glam. Bååth GrStig. 109 (1889). — i numera obr. uttr. o. förb. Eehwadh iagh sitter eller vpståår weest tu (o Gud) thet, tu förståår mina tanckar fierran. Psalt. 139: 2 (Bib. 1541). En man .., / Som osz både eij war fierran skyldh. Carl IX Rimchr. 40 (c. 1600).
b) (i skriftspr., i sht i vitter stil) långt borta, på ett avlägset ställe (i en avlägsen trakt l. ett avlägset land osv.); i sht i förb. med verb av bet.: vara, bliva, befinna sig, vara belägen o. d.; ofta i förb. när och (eller) fjärran l. fjärran och (eller) när. Ryktet spreds när och fjärran. Komma fjärran ifrån; jfr FJÄRRAN-IFRÅN. Apg. 2: 39 (NT 1526). Folcken .. omkring idher .., eehwadh the äro när eller fierran. 5Mos. 13: 7 (Bib. 1541). Är rätter inländsk arfvinge .. så fierran boende, at han om arfvet ej kunskap hafva kan. ÄB 15: 4 (Lag 1734). Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror / är vägen gen, om också han fjerran bor. Tegnér (WB) 5: 15 (1825). Från hemmets tomter fjerran jag vandrar verlden kring. BEMalmström 6: 38 (1840). Här på jorden min ande .. / Har dig sökt både fjerran och när. Böttiger 4: 70 (1869). — särsk.
α) (numera knappast br.) ss. bestämning till ord som redan i o. för sig betecknar avlägsenhet, avstånd, skilsmässa l. dyl.: långt (jfr 2). Iach will senda tigh fierran bort till hedhninganar. Apg. 22: 21 (NT 1526). Skogen är .. fierran aflägsen. Linné Bref I. 1: 159 (1756). Låt oss sånggudinnan skåda, / Fjärran skild från stundens larm. Östergren NDikt. 109 (1879).
β) (†) i uttr. fjärran efter, fjärran ifrån; äv. i bildl. o. överförd anv. (jfr γ). (De) haffua .. intet fått aff löfftet, vthan seedt thet fierran effter, och troodt ther vppå. Ebr. 11: 13 (Bib. 1541). Wij (hade) intet .. sådhan ömnighet på Scholer och lärda Män, wthan moste sökia dem fiärran effter. VDAkt. 1661, nr 401. Brenner Dikt. 2: 33 (1720).
γ) i mer l. mindre bildl. o. överförd anv. Ligga ngn fjärran, vara främmande för ngn l. ngns tanke l. avsikt o. d. Iagh ryter, men mijn hielp är fierran. Psalt. 22: 2 (Bib. 1541). Keyser Arcadius förmärkte sin Lijffztijdz ände icke wara fierran. Schroderus Os. 1: 611 (1635). Framåtskridandets tanke låg fjärran från antikens män. Rydberg RomD 30 (1877). Karl Sparre .. (hörde) till .. (Fersens) vänner ..; deremot stod han bröderna Scheffer mera fjärran. Odhner G3 1: 398 (1885). (1600- o. 1700-talens) rimmade uppbyggelse .. står vanligen .. den verkliga poesien mycket fjärran. Wrangel Dikten 160 (1912). — särsk.
α’) (†) i uttr. vara ngt fjärran l. fjärran från ngt, dels: sakna ngt, dels: avhålla sig från ngt; vara fjärran (ifrån) att (göra ngt o. d.), vara långt ifrån, icke ha ngn tanke på att (osv.). War fierran jfrå falska saker. 2Mos. 23: 7 (Bib. 1541). Dygder, them alle man wiste honom .. longt fierran ware. Svart G1 22 (1561). Hans Kongl. Maj:t är så fierran ifrån, at giöra Republiquen, något förnär, at (osv.). Nordberg C12 1: 199 (i handl. fr. 1701). Medan den ömma Elissa, / Trygg i sin älskogs dröm, är fjerran att frukta dess afbrott. Adlerbeth Æn. 89 (1804).
β’) (i sht i högre stil) i uttr. det vare l. vare det o. d. fjärran ifrån mig att (osv.), ngn gg bl. det vare l. vare det fjärran att (osv.), det vare långt ifrån mig att (osv.), ingalunda vill jag l. tänker jag att (osv.). Ware och fierran jfrå migh, at iagh så skulle synda emoot Herran. 1Sam. 12: 23 (Bib. 1541). Phrygius HimLif. A 4 a (1615). Vare det fjerran att misstänka (osv.). Beskow K12 2: 180 (1869). Vare det fjerran från mig att .. dömma honom! Wikner Tank. 225 (1872). Det skall .. vara fjärran ifrån mig att söka röra mig med några bländande fraser. Rudin Odödl. 5 (1903).
c) (numera bl. möjligen ngn gg i högre stil) långt bort; äv. i bildl. o. överförd anv. Mine näste trädha fast fierran. Psalt. 38: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: hava ställt sig långt ifrån). Ett magiskt begär, en evigt lockande trånad / Fjerran i öcknar mig drog. Stagnelius (SVS) 3: 73 (1817). Tviflet vike fjerran, / ty Himlens Ljus är tändt. Tegnér (WB) 3: 38 (1817). Ett ögonblick, som redan fjerran farit. Oscar II 2: 247 (1868, 1887).
2) (†) i överförd anv.: långt, vida; vanl. i förb. så fjärran, så långt, så vidt, dithän (att); så till vida (att); så vidt (som), i den mån (som). (Det) ær saa fieran kommet, at ith wenligeth möthe wdi Jönaköping stonda scal. GR 1: 185 (1524). Huru fierran strecker thet (dvs. det timliga goda) sigh? LPetri 1Post. Förspr. 2 b (1555). Så fiärran rimmer sigh thette exempel mächtigh wäl. Carl IX Bewijs A 3 a (1604). Så fierran Gud hafwer gifwit mig sin nåd at pröfwa Andarna, .. hafwer jag ock mina enfaldiga tanckar, .. ther öfwer yttrat. Swedberg Dödst. 568 (1711). Schenberg (1739). — särsk.
a) [jfr (ä.) t. so fern] i förb. så fjärran (att), övergående i bet. av konditional konj.: så vida, så framt. GR 14: 41 (1542). Wij .. hielpe och vndsättie them, så fierran the haffuat behoff och wår macht kan tilsäya. LPetri 3Post. 147 b (1555). Så fiärran at sådant och skeer vthan Gudz försökelse. L. Paulinus Gothus Pest. 112 b (1623). Sahlstedt Hofart. 79 (1720).
b) i förb. huru fjärran, övergående i bet. av interrogativ konj.: huruvida. UpsMöt. O 2 b (1593). Man hadhe sökt dhen högloflige konglige hofrätten om een nådigh information huru fierran sådana til döden uthgående trulkonors berättelse witsord skälligen gifwas kan. BtFinlH 2: 285 (1666).
II. prep.
1) (i skriftspr., i sht i vitter stil) långt borta ifrån (ngt); äv. bildl. Abraham han fierran sich sågh. Ps. 1536, s. 18. Ps. 1695, 44: 3. När, fjerran krigets larm, vår dag i ro förflöt. Wallin Vitt. 1: 199 (1809). Att Kristina .. skulle fjerran fäderneslandet tillbringa sina dagar. Fryxell Ber. 10: 185 (1842). Lindqvist Dagsl. 3: 26 (1904).
2) (†) i överförd anv., i uttr. icke fjärran, icke långt ifrån, nära, inemot (så l. så mycket). GR 4: 207 (1527). Icke fiärran ett helt åhr. Stiernman Riksd. Bih. 100 (1547). Desse be(mäl)te icke fierran 100 heelgiärdz heman. Rääf Ydre 3: 190 (i handl. fr. 1650).
III. (i skriftspr., i sht i vitter stil) adj.: långt borta belägen, avlägsen, fjärrbelägen; som ses långt borta l. höres på långt avstånd o. d.; stundom: som kommer långt bortifrån, långväga; äv. i bildl. o. överförd anv. Resor i fjärran länder. På fjärran hav. I fjärran östern. Från fjärran tider. Om .. en fremmande .. kommer aff fierran land. 1Kon. 8: 41 (Bib. 1541). De slätter som öppna den fjerran anblicken af Rom. Atterbom Minn. 447 (1818). En fjerran dag (i framtiden). Wallin Vitt. 1: 173 (1818). Fjerran toners brus. Snoilsky 2: 49 (1881). (Den arabiska inskriften) bragte oss ett fjärran budskap. EHTegnér i OoB 1894, s. 152. Det fjärran Spanien. Lagerlöf Drottn. 3 (1899). — särsk.
a) (†) ss. bestämning till ord med bet. frånvaro l. vistelse o. d.: i fjärran länder l. trakter o. d. Hans Kong: Mtt.z långa och fierran vteblifwande. RARP 1: 191 (1632). När du stäfven vänder / från fjerran segling mot hemmets stränder. Tegnér (WB) 5: 89 (1825).
b) (numera bl. möjligen ngn gg i poesi) om person: frånvarande, som vistas långt borta. (Jungfrun) Sitter .. i fädrens hall, / Drömmer om den fjerran svennen. Beskow Vandr. 1: 203 (1820, 1833). Fjerran vännen ej vände om (dvs. kom ej tillbaka). Sander Ar. 11 (1877).
IV. (i skriftspr., i sht i vitter stil) sbst.: ”ett fjärran beläget”, ”det fjärran liggande”, (ett) avlägset ställe l. land o. d.; vanl., utan art. l. annan bestämning, i förb. med prep.: i fjärran, långt borta, fjärran, från l. ur fjärran, långt borta ifrån, fjärran ifrån, på långt avstånd; i sht i vitter stil äv. (i mera utpräglat substantivisk anv.) med obest. (ngn gg best.) art. o. adjektiv- l. genitivbestämning o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. o. överförd anv. Långt i l. ur fjärran hördes klockornas klang. Skönja något i fjärran (äv. bildl. i fråga om tid). Målet försvinner i ett avlägset (l. oupphinneligt) fjärran. Förhoppningar som ligga i vida fjärran. Haff mina söner hijt jfrå fierran, och mina döttrar jfrå werldennes enda. Jes. 43: 6 (Bib. 1541). Devonshire, hvars sista höjder förlora sig i ett blånande fjerran. Geijer (1810) hos Blanck GeijerEngl. 97. Stormens vingar hör jag / flaxande i fjerran. Tegnér (WB) 5: 69 (1825). Upptäcktsifvern sporrades .. af .. lust att utforska det hemlighetsfulla fjärran. Pallin NTidH 2 (1878). Från fjerran af forsens fall / höres helt sakta bruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Det snöar öfver slätten / i tyst decembernatt, / ur viddens fjärran skiner / en ensam ruta matt. Ekelund Syn. 92 (1901).
-BUREN, p. pf. (poet.) buren (över havet) från fjärran (land). Fjerranburna, hvem såg din börd? Runeberg 1: 400 (1844). —
-IFRÅN, i högre stil (i sht i poesi) äv. -FRÅN. från fjärran. Allen står jag i skogen, och hör .. fjerranifrån, någon bekant ritornell. Atterbom Minn. 465 (1818). En vilsen flykting, hemvänd fjerranfrån. Risberg Aisch. 44 (1890). —
-LIGGANDE, p. adj. som ligger långt borta; äv. bildl. Från Thorilds forskningar fjerranliggande ämne. Atterbom Siare 5: 132 (1849). —
-LÄGEN. (†) fjärrbelägen. Brask Pufendorf Hist. 72 (1680). (En) fiärran-lägen strand. Brenner Dikt. 1: 223 (1708, 1713). —
-LÄGSEN. (†) = -LÄGEN. De fierran lägsnasta länder. Linné Bref I. 1: 103 (1769; möjligen att uppfatta ss. två ord). —
-VÄGA, adj. o. adv. Komma fjärranväga ifrån. Jag är en främling fjärranväga. Karlfeldt FridVis. 115 (1898).
Spalt F 714 band 8, 1924