Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJÄR fjä4r l. fjæ4r, adv.; förr äv. FJÄRR l. FJÄRRE, adv. o. adj.; komp. (†, bl. anträffat ss. adv.) fjärre o. fjärrare; superl. (†, bl. anträffat ss. adv.) fjärst o. fjärrast.
Ordformer
(posit. fjer (fier) Visb. 1: 5 (1572), Rydqvist SSL 2: 443 (1860); fjär (fiär) Hund E14 127 (1605) osv. fjerr (fierr) Hund E14 164 (1605), Weste (1807); fjärr (fiärr) Verelius Götr. 96 (1664), Heinrich (1814). fjerre (fie-) GR 8: 282 (1533), Rüdling Suppl. 481 (1740); fjärre (fiä-, fyä-) GR 6: 43 (1529), Ihre (1769). ferre PJGothus Helg. A 6 b (1593). — komp. fjärre (fierre) HB 2: 278 (1596), Lucidor (SVS) 369 (1674). fiärrare (fie-) Stiernman Riksd. 1195 (1652), Stadga 7/12 1660, s. A 2 b. — superl. flärst (fie-) UHiärne Vitt. 81 (1664), Schenberg (1739). fierrast Swedberg Gr. Förspr. 10 (1722), Dens. Amer. 5 (1732). fjerast Lind (1749))
Etymologi
[fsv. fiär, adv., motsv. ä. d. fjær, isl. fjar, fsax., fht. fer, feng. feor, eng. far; o. fsv. fiærre, adv., motsv. isl. fjarri, got. faírra, eg. komp. till fiär osv.; av en rot per, som ingår äv. i gr. πέρα, sanskr. pára-, bortom m. m. (jfr FJOL, FORN, FÖR(E)); jfr vidare FJÄRMARE, FJÄRRAN]
I. (†; jfr dock a) adv.: fjärran, långt borta; (långt) bort. När byn eller fyärre. GR 6: 43 (1529); jfr a. Nogre vtaff Ricksens Råd (äro) .. fierre stadde ifrån vplannd än wij. HB 2: 278 (1596). (Att) I låten wredhen wijka fiärre. Fosz 399 (1621). Ett land fierrast belägit ifrå vårt. Swedberg Amer. 5 (1732). Weste (1807). — särsk.
a) (numera bl. i högre stil, med ngt ålderdomlig prägel) i uttr. när och fjär, när eller fjär o. d., nära och (eller) fjärran. Svart Gensv. I 3 b (1558). Man spörier ynckeliga Tijdender både när och fierr. VDAkt. 1686, nr 82. Utur skogen, fjär och när, / Det grymma genljud henne räcker. Kellgren 2: 314 (c. 1785). Om mål, som vi bida, är fjär eller när. Flensburg Sång. 198 (1915).
b) i uttr. så fjärre (i bet. β äv. så vidt och fjärre), i överförd anv.
α) så långt, dithän (att). Hermann Jsraell .. brackte oss szå fierre, att wij droge till Gutlandt. GR 8: 282 (1533). Därs. 9: 323 (1534).
β) ss. konj. (med l. utan efterföljande att): såvidt, såvida. Så wijth och fierre, atj .. kunne komma medt thom till någen handling (dvs. underhandling). GR 14: 178 (1542). RA 1: 470 (1546).
c) i komp. i överförd anv.: längre, vidare. Jagh kunde mäd alt skiäl min Pänna fiärre drifwa. Lucidor (SVS) 369 (1674).
II. (†) adj.: fjärran belägen, avlägsen. AOxenstierna 2: 272 (1616). Ifrån fiärre ortar kompne. Schroderus Os. 1: 21 (1635). Wettersten Forssa 19 (c. 1750).
Ssgr, se FJÄRR-.

 

Spalt F 697 band 8, 1924

Webbansvarig