| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVIG ω3~vi2g, adj. -are. adv. -T.
1) om person l. djur l. kropp o. d.: som (särsk. på grund av fetma) har svårt att utföra rörelser vilka fordra smidighet o. mjukhet (o. styrka), som saknar vighet, klumpig; äv. om en klumpig varelses rörelser o. d.; äv. ss. adv., i sht förr särsk. för att beteckna att ngn på grund av sin kroppskonstitution har svårt att utföra sitt arbete (äv. om det icke ställer särskilda krav på vighet) l. arbetar trögt o. långsamt l. tafatt; äv. bildl. (jfr 2). Schroderus Dict. 181 (c. 1635). (En fet barnmorska) är .. ganska owijger och obeqväm til detta Embetet. Hoorn Jordg. 1: 14 (1697). Åldren gör en ovig. Sahlstedt (1773). Min Gosse, du är så oviger och tafatt. Schröderheim Fjäsk. 67 (1791). (Flodhästarna) hafva .. oviga kroppar. Ödmann MPark 6 (1800). Nilsson Fauna II. 1: 323 (1824; om gång). Forsslund Djur 70 (1900; om orrtupp). 3SAH 17: 50 (1902; bildl.). Rosenius SvFågl. 2: 108 (1922; adv.). jfr (†, om fetma) Hoorn Jordg. 1: 15 (1697). — särsk.
b) (numera bl. tillf.) om trupp o. d., för att beteckna att den är svår att manövrera l. att den är trög o. d.; jfr 2. Kolmodin Liv. 1: 298 (1831). KrigVAH 1885, s. 5.
2) [bildl. anv. av 1] (i skriftspr., i sht i vitter stil, mera tillf.) om person med tanke på de andliga förmögenheterna l. om lynne o. d.: trög, som saknar intellektuell rörlighet o. d.; om person numera bl. i sådana fall där det av sammanhanget l. på annat sätt framgår i vilket avseende vederbörande är trög l. osmidig osv.; förr särsk. i uttr. vara ovig till att göra ngt, vara trög l. sen att göra ngt. Runius (SVS) 2: 108 (1712). At Skånska Slätbonden är ganska ovig til at mottaga underrättelse .. i en sak. SvMerc. 1: 537 (1756). (De) äro grymt tråkiga, fördomsfulla, oviga och ömtåliga. Wrangel BrinkmTegn. 214 (i handl. fr. 1827). Ett tungt, ovigt lynne. Lagerlöf Antikr. 216 (1897). Ovig i konversationen. Sörlin UFolk 30 (1929). jfr: (Guarinis) oviga översättare. 3SAH LVI. 2: 69 (1945; jfr 5).
3) med sakligt konkret huvudord: ohanterlig, obekväm l. besvärlig (att hantera l. använda); äv. dels: opraktisk, dels: (stor o.) åbäklig; om båt särsk.: svår att manövrera; utom i a numera i sht dels ålderdomligt l. bygdemålsfärgat, dels i sådana uttryck som ovig att hantera o. d. RP 16: 482 (1656; om båtar). Swedenborg RebNat. 1: 266 (1717; om saltpannor). (Godset bör) med .. icke för stor och ovig Hallstämpel, i lack eller bly .. förses. PH 2: 1512 (1739). Posten 1769, s. 550 (om mynt i motsats till sedlar). Ingen bär värja i .. (Venedig) för at den är ovig och hinderlig i Gondolerne. Björnståhl Resa 1: 435 (1772). Detta Document är stort .. (o.) ovigt at .. handtera. Därs. 522. Östergren (1934). — särsk.
a) (numera i sht i framställning med mer l. mindre vitter prägel) om kläder o. d.; särsk.: som det är svårt att röra sig i, som gör bäraren ovig. Eneman Resa 1: 94 (1712). Kaptenen och sonen, som voro insvepta i tjocka, oviga ytterplagg, gingo genast till botten. VexjöBl. 1853, nr 2, s. 2. Fischerström RidskStrömsh. 8 (1918; om rustningar).
4) (i sht i framställning med mer l. mindre vitter prägel) med abstrakt huvudord: som vittnar om tafatthet l. om bristande skicklighet l. intellektuell rörlighet o. d., tafatt, klumpig, valhänt; äv.: stel, osmidig, opraktisk, olämplig, obekväm, icke ändamålsenlig; äv. ss. adv.; jfr 5. Nicander GSann. 115 (1767). Hela apparaten (med räfst och rättarting) visade sig ovig och tungrodd. Hildebrand Statsförf. 288 (1896). Långsläpiga, o-viga administrativa former. HSchück (1904) hos Tegnér VSkr. 1: XXI. Essén HExc. 14 (1916; om ursäkter). Cederlöf FinlPrästEkon. 251 (1934; om kontroll). — särsk.
a) (†) i uttr. falla ngn ovigt o. d., vara olämpligt l. olägligt för ngn, icke passa ngn; äv. för att beteckna att ngn gör ngt ogärna; jfr c slutet. Att speciales casus upräkna vill för oss så mycket owigare falla, som wj ingen .. willja .. något hafwa till misshag sagt. Annerstedt UUH Bih. 3: 82 (i handl. fr. 1705). Lind (1749).
b) (†) i uttr. bo ovigt, bo obekvämt, bo olämpligt till; jfr c, ävensom 3 b. Holm NSv. 98 (i handl. fr. 1697). Lind (1749).
c) (†) övergående i bet.: svår, besvärlig; ss. adv. särsk.: med möda. Peringskiöld Hkr. 1: 415 (1697). Nu upptages på Åsne Siöbottn en myckenhet Iärn malm, som föres till (järnbruken) .., hvilket ock sker om sommaren på flottar, men ovigare. SmålHembygdsb. 1: 41 (1749). Stenens kostsamma och oviga försel. PH 6: 4592 (1757). särsk. i uttr. falla ngn ovigt, vara besvärlig för ngn; jfr a. Dhet föll migh än mera ovigt at skrifva i sängen än elliest. Carl XII Bref 125 (1714).
5) [specialanv. av 4] (ålderdoml.) om språklig företeelse, ss. uttryck, sats, konstruktion (äv. stil) o. d.: tung, omständlig; äv.: klumpig, valhänt utformad; om ord l. uttryck o. d. äv.: ohanterlig; om ljud(förbindelse) l. ord o. d. äv.: besvärlig (att uttala); särsk. om främmande ord: som icke kan smälta in smidigt i det lånande språket l. på annat sätt icke passar i detta; om ord l. uttryck o. d. äv. (i sht förr) närmande sig bet.: föga träffande, inadekvat; äv. om dikt o. d.: formellt bristfällig (gm att metern haltar o. d.). Om .. främmande ord skulle vara obändige eller ovige att bruka. Hof Skrifs. 32 (1753). De oviga uttryck med hvilka .. (mången kristen förr) betecknade sina andeliga förhållanden. Thomander 1: 403 (1830). 2VittAH 22: 208 (1859, 1861; om långa namn). De äldsta (dikterna av Kellgren), i form ännu något oviga. Ljunggren SVH 1: 30 (1873). 2SAH 59: 52 (1882; om stil). Larsson Kunsk. 165 (1909; om klumpiga satser i krior). — särsk. (†) i uttr. icke ovigt, närmande sig bet.: ganska träffande. Swedberg SabbRo 728 (1701, 1710).
1) till 1; förr särsk. dels i fråga om kroppsdel, för att beteckna att den har nedsatt rörelseförmåga l. är stel o. d., dels för att beteckna att ngn rör sig osäkert l. stapplande o. d. VDAkt. 1664, nr 215 (hos icke arbetsför åldring). (Barnet) raglade ut åt Kammaren, och slog omsider näsan mot gålfvet. Somlige .. skrattade åt barnets ovighet. Tessin Bref 1: 40 (1751). (Han) hindrades i sit tal af någon tungans ovighet. Celsius G1 2: 337 (1753). Ovighet .. (häves) medelst gymnastiköfningar. Ling Regl. 6 (1836). Östergren (1934).
2) till 3. Lagerbring 1Hist. 4: 564 (1783; hos gevär). Malmström Hist. 2: 13 (1863; hos mynt). jfr (†): Finnes .. få, som .. (bokstaven j) brukat hafva för des ovighet i skrifvande. Salberg Gr. 68 (1696). särsk. till 3 a, i fråga om kläder o. d. Holmberg Nordb. 210 (1852).
OVIGLIG, se d. o.
Spalt O 1684 band 19, 1951