| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAFFA paf3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(vard.)
1) ge ifrån sig (ett) knallande l. smällande ljud; äv. om person: (med eldvapen) åstadkomma en knall l. ett antal knallar, knalla (se KNALLA, v.1 2), skjuta; särsk. i uttr. piffa och paffa. SthmFig. 1846, s. 383 (: piffar och paffar). Plottra och paffa med .. kulsprutor. Janson CostaN 2: 276 (1910).
2) [jfr motsv. anv. i d., lt., holl. o. t.] (föga br.) i fråga om tobaksrökning: röka kraftigt (med hörbara smackande ljud), bolma, blossa. SthmFig. 1846, s. 39.
Spalt P 39 band 19, 1952