Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAGANISERA pag1anise4ra l. 01040, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. paganisieren, fr. paganiser, ävensom eng. paganize; jfr äv. mlat. paganizare, leva l. handla ss. en hedning; bildat till lat. paganus, lantlig, i senare tid: hednisk (med bet.-utvecklingen beroende på att kristendomen i det romerska väldet först spred sig i städerna), avledn. av pagus, by, byalag, distrikt, sannol. eg.: avgränsat l. bestämt område (o. bildat till samma ieur. rot som föreligger bl. a. i lat. pangere, fästa, avtala, o. fht. fah; se FACK, sbst.1)]
(med prägel av fackspr.) med avs. på land l. folk l. lära l. åskådning o. d.: göra hednisk l. sätta hednisk prägel på; särsk. dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., dels ss. vbalsbst. -ing; jfr FÖRVÄRLDSLIGA, SEKULARISERA. BL 18: 248 (1850; i p. pf.). Man har betraktat påfven Gregorius den store såsom den, hvilken paganiserat kristendomen. Rydberg KultFörel. 4: 149 (1887). SvTeolKv. 1937, s. 9 (: paganisering). —

 

Spalt P 41 band 19, 1952

Webbansvarig