Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PALLA pal3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
Etymologi
[avledn. av PALL, sbst.1]
i sht bärgv. o. byggn. åstadkomma en l. flera pallar i (ngt); äv. intr.; i sht i fast förb. med adv. (se särsk. förb.) l. ss. efterled i ssgr. Garney Masmäst. 52 (1791). — jfr NED-PALLA.
Särsk. förb.: PALLA AV10 4. [sv. dial. (Hall.) palla av] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) vid torvtäkt: gräva loss torvstycken (avsatsvis); ta bort det övre, gräsrika torvlagret. Osbeck Resa 2 (1750, 1757; fr. Hall.). Möller (1790). VgFmT II. 6—7: 60 (1907). —
PALLA UT10 4. bärgv. särsk.: åstadkomma (en tunnel l. en gång l. dyl.) gm att bryta i pallar. TT 1942, V. s. 130.
Avledn.: PALLNING, sbst.1
1) bärgv. o. byggn. åstadkommande av en l. flera trappstegslikt anordnade avsatser, pallbrytning. UB 3: 114 (1873). JernkA 1880, s. 412 (i tunnel). GHT 1945, nr 267, s. 14.
2) byggn. konkret: ngt som tjänar som upplag för en konstruktion o. d.; pall (se pall, sbst.1 1 b); stundom svårt att skilja från pallning, sbst.2 2. (Byggnaden) står på pallning af sten 2 alnar hög. Ambrosiani DokumPprsbr. 278 (i handl. fr. 1831). TT 1940, V. s. 150.

 

Spalt P 86 band 19, 1952

Webbansvarig