| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PALL pal4, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i poesi) -n (Rålamb 8: 12 (1691), Wirsén Vint. 273 (1890; i poesi), Engelke Småstad 114 (1906: skampall’n)); pl. -ar ((†) -er, äv. möjligt att hänföra till sg. palle l. palla, BoupptSthm 7/8 1654); förr äv. PALLE, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar, möjl. äv. -er (se ovan); förr äv. PALLA, sbst.1; pl. möjl. -er (se ovan).
1) (bygdemålsfärgat i vissa trakter l. med prägel av fackspr.) avsats (i sht i bärgssida o. d.), terrass; äv.: platå (jfr 6, 7). Wettersten Forssa 21 (c. 1750). (Bärget har) pallar, 3 à 4 st. som stiga längre ut under hvarannan trappevis. Åhstrand Öl. 5 (1768). En alldeles slät pall (plateau). Svea 1: 42 (1818; i fråga om bärg i Västergötl.). Där bergväggen ej har pallar som passa alkorna, bygga kryckjorna. Klinckowström BlVulk. 2: 119 (1911). SvNat. 1934, s. 45. jfr (†): Som wij här alle gå på markens gröne pall. Skogekär Bärgbo Wen. 57 (c. 1635). — jfr BÄRG-PALL. — särsk.
a) i sht bärgv. (trappstegsliknande) avsats bildad vid malmbrytning; dels om dylik (ofta med ngt tiotal meter hög vägg försedd) avsats i ett dagbrott, dels (vid brytning under jord) om avsats bildad, då man bearbetar malmen i ett arbetsrum; äv. om liknande avsatser i stenbrott, lertag, märgelgravar o. d. G1R 18: 829 (1547). VetAH 1771, s. 278 (i skifferbrott). Sedan man drifvit orterna ett stycke, börjar man vid deras mynning att bortspränga malmen trappstegsformigt, hvarigenom man får s. k. pallar. LfF 1875, s. 91. (Vid kanalarbetet angrep man) en bortåt 2 m hög klippbank .., som bearbetades i tre pallar. TT 1889, s. 243. SvGeolU Ca 6: 454 (1915; i lertag). En arbetare .., som kör lok i pall 80 Kirunavaara. Norrskensfl. 1927, nr 152, s. 5. TT 1943, Bergsv. s. 18 (i kalkbrott). jfr BI-, DAG-, GRUV-, GRÅ-, MALM-PALL. särsk. (†) i uttr. bränna till palls, utföra pallbrytning medelst bränning. Holmkvist BergslGruvspr. 52 (i handl. fr. 1666).
b) byggn. mer l. mindre horisontell yta l. platå l. avsats i jord, bärg, sten, betong l. dyl., avsedd som upplag för grundstenar l. konstruktioner (l. som säkerhet mot ras o. d.; jfr a). König Mec. 99 (1752; i jord vid grundgrävning). Garney Masmäst. 52 (1791). Att betydande qvantiteter (bärg) måste bortsprängas .. för att bereda jemna pallar för karmurens uppbyggande. TT 1885, s. 99. TeknVet. VoV. 2: 293 (1928). SFS 1945, s. 673. särsk. (†) om avsats i grundmuren till ett hus. PH 6: 3831 (1755).
c) (i sht på Gotl. l. i fråga om gutniska förh.) brant avsats i vattnet utanför stranden. Hisinger Ant. 5: 145 (1831). Bergman GotlGeogr. 6 (1872). TurÅ 1905, s. 67.
d) (†) bef. ett slags avsats på insidan av ett bröstvärn. Arbin PVetA 1773, s. 84 (1666). Rålamb 8: 12 (1691). Nordensvan Takt. 87 (1884).
e) (i fackspr.) liten avsats i bottnen av ett borrhål i bärg l. sten. Stål Byggn. 1: 220 (1834). jfr BORR-PALL.
f) (om ä. förh.) sjömil. på vissa slags kanonlavetter: avsats baktill på vartdera sidostycket, avsedd för anbringande av riktspaken vid höjning av kanonens bakdel. Aschling Sjöartill. 68 (1806). UFlott. 3: 37 (1882). Ramsten o. Stenfelt (1917).
2) trädg. ett slags vall l. bank av jord l. halmblandad stallgödsel (strö) omkring en drivbänk. Omkring drifbänken uppskottas jord .. till en ”pall”, för att bättre kvarhålla värmen. Langlet Husm. 706 (1884). Lind o. Liljewall Köksv. 179 (1908). — jfr STRÖ-PALL.
3) om vissa långa, lägre l. högre bänkliknande (delar av) möbler l. dyl.
a) (om ä. nordiska, i sht fornnordiska förh.) ss. sitt- o. sovplats använd fast (ofta jordfylld) bänk vid väggen i stugan (jfr MULLBÄNK, sbst.1 2); särsk. dels inskränktare, om dylik bänk vid ena kortväggen, l. om bänk vid vardera långväggen, dels om sammanfattningen av dessa bänkar. Verelius Gothr. 227 (1664). Angantyr, som låg och såf på en pall. Dens. Herv. 129 (1672). I den ene änden af .. (storstugan) fanns en tvärgående upphöjning, pall .. å hvilken qvinnorna hade sin plats. Hildebrand Isl. 295 (1883). Erixon Möbl. 1: XXXIV (1925). Eriksson Hjäll 17 (1943). jfr TVÄR-PALL.
b) (nästan bl. om ä. förh.) bänkliknande anordning längs en (ofta väggfast) säng av ä. typ, sängpall; äv. (i eldhus i Dalarna): anordning av en l. två tjocka horisontella plankor nära marken intill en sovbänk; förr äv. om avsats nedtill på en bänk, avsedd att hålla fötterna på l. att tjäna som en lägre sittplats (stundom svårt l. omöjligt att skilja från 5). 2 Bäncker, fastslagne fram i stugun, medh Paller före. BoupptSthm 7/8 1654. En Måhlat Sängh medh Sin Pall. Därs. 28/8 1659. KKD 5: 254 (1711). Erixon Möbl. 1: XXXIV (1925; i eldhus). Karlson StåtVard. 261 (1945; i fråga om fållbänkar).
c) (†) i kyrka o. d.: den fasta, utskjutande nedre delen av altarrunden på vilken nattvardsgäster o. brudpar knäfalla. Wallquist EcclSaml. 5—8: 291 (1666). jfr ALTAR-, KNÄ-PALL.
4) (numera bl. tillf.) allmännare, om tröskelliknande upphöjning. Att tvärsyllarna lågo ofvanpå väggsyllarna och gjorde därmed hindersamma pallar tvärt öfver fähus-gålfven. Barchæus LandthHall. 33 (1773). — jfr BOTTEN-PALL.
5) relativt kort o. vanl. tämligen låg inrättning att sitta l. stå l. knäfalla l. hålla fötterna på l. att använda ss. underlag för ett (l. flera) mindre föremål.
a) stolliknande flyttbar möbel som saknar ryggstöd o. karmar, är försedd med vanl. (tre l.) fyra ben samt är avsedd att sitta l. stå (stundom äv. knäfalla) på; äv. om dylik möbel utan ben, men med sidor av bräder l. dyl.; äv. (numera i sht i ssgn FOT-PALL) om fotstöd som antingen kan utgöra en lös möbel l. (i sht förr) vara fast förenat med en stol (jfr 3 b); äv. om med underlaget fast förenade plattformar att sitta l. stå på (jfr b); äv. bildl. VarRerV 25 (1538). O tröstrijke Sohl / .. Som pryder Gudz stool / och lyser hans pall. Wivallius Dikt. 99 (c. 1635). Echta hustror skola (vid kyrktagning) inom Kyrkiodören knäfalla på en serdeles pall, som klockaren framsätter. KOF II. 2: 47 (c. 1655). En beklädd Pall, som brukades kröningsdagen för hans kongl. Maÿs(tä)t at stiga uppå Hästen. HusgKamRSthm 1751 B, s. 891. De Ron o. Virgin I. 1—3: 97 (1886; om sittplats för riktare på kanonlavett). På sin pall stod poliskonstapeln och skötte ljussignalerna. Hammenhög PoB 361 (1931). Johnson Nu 154 (1934). jfr (†): Gambla Stegar .. (däribland) 1 Pall med 3 steg. HusgKamRSthm 1759, s. 543. — jfr ANFÖRAR-, BRAS-, BRUD-, BÖN-, DIRIGENT-, FUKTEL-, GUNG-, KNÄ-, KOMMANDO-, LÅNG-, MJÖLKNINGS-PALL m. fl. — särsk. i ordspr. Thes höghre pall, thes werre fall. LPetri ChrPred. D 8 a (1561). Högt på pall, giör diupa fall. Grubb 367 (1665). jfr: Thet är swårt kall / Sittia på een så höghan pall (dvs. på en tron). Prytz G1 F 2 a (1621).
b) [specialanv. av a] (förr) plattform l. ett slags stol l. dyl. där person som begått tjuvnads- l. horsbrott o. d. fick stå (resp. sitta) o. schavottera offentligt; i sht om dylik anordning (i vapenhuset) i en kyrka, pliktpall, skampall. Thenna .. pall skal wara baak i Kyrkian eller wapenhuset, och så bygd, att syndaren af församblingen wäl synas kan. KOF II. 2: 99 (c. 1655). Löösa sigh ifrån pallen med 9 d(ale)r. BtÅboH I. 5: 35 (1680). OSPT 1686, nr 4, s. 8 (på ett torg). Stå i pallen. JournLTh. 1812, nr 109, s. 1. Förr måste man ofta gråta vid anblicken af nitton års flickor, som stodo på pall. Almqvist Amor. 144 (1839). ÖoL (1852). — jfr BÄTTRINGS-, HOR-, PLIKT-, SKAM-PALL.
c) (mindre) plattform (ofta på ben) l. lådliknande upphöjning avsedd att ställa l. lägga ett (l. flera) mindre föremål på (ss. en blomkruka l. en bok); särsk. tekn. om ett slags metallföremål av växlande form som uppbär kärnan vid gjutning, ”kärnpall”; i sht i ssgr l. elliptiskt för sådana. Koch Biskiöts. 10 (1753; om bibänk). SmSkrLandth. 9: 11 (1868; för mjölkbunkar). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 171 (om ”kärnpall”). — jfr BLOM-, BLOMSTER-, BOK-, ISOLER-, ISOLERINGS-PALL.
6) (ofta golvfast o. tämligen bred o. lång) upphöjning avsedd att ställa större föremål på (ss. en stol l. kateder l. likkista); numera bl. i ssgr l. (tillf.) elliptiskt för sådana; jfr ESTRAD, KATAFALK. En Pall som Hans Kongl. Maij:tz Bönestoohl skall stå på. KlädkamRSthm 1662, s. 275. — jfr KATEDER-, LIK-, MAJESTÄTS-PALL.
7) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i fackspr.) i ladugård o. stall: (i förh. till gödselrännan upphöjt) golv i bås resp. spilta. SD(L) 1898, nr 503, s. 1. HbSkogstekn. 214 (1922).
8) [jfr sv. dial. (Smål.) hönsastol, flyttbar hönsbur] (†) ett slags hönsbur. Siukna .. (hönsen) uthi Hönsapallerna. När Höns stå många tilhopa uthi Pallar, tå siukna the offta. IErici Colerus 2: 195 (c. 1645; t. orig.: im Korbe).
(1 a) -BRYTNING. i sht bärgv. gruvbrytning varvid malmkroppen bearbetas i pallar; äv. om liknande brytning i lertag o. d. TT 1871, s. 162. SvGeolU Ca 6: 460 (1915; i lertag).
(3 b, 5 a) -BRÄDE. (förr) ett slags trappsteg bildat av ett bräde nedtill på en säng. Sundblad GBruk 105 (1881). —
(1) -GRÄS. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) växten Sedum acre Lin., fetknopp (som ofta växer i klippskrevor o. d.); jfr hälle-gräs. Linné Vg. 180 (1747). Retzius FlOec. 668 (1806). —
(1 a) -GÅNG; pl. -ar. (†) bärgv. sätt på vilket brytningen av en pall (l. flera sammanhörande pallar) utföres. JernkA 1867, s. 14. —
(5 a) -HÄST. barnkammarmöbel l. större leksak i form av en häst vars horisontala ryggparti mer l. mindre liknar överdelen av en pall (o. vars ben äro försedda med hjul). KatalÅhlénHolm 37: 169 (1916). —
(1 a) -HÖJD. bärgv. höjdskillnaden mellan en palls övre o. nedre horisontala begränsning. JernkA 1874, s. 109. —
(1 b) -SKIFT. (numera mindre br.) byggn. det skift hos en pelare l. ett landfäste o. d. varpå överbyggnaden närmast vilar, bottenplatta, bottenskift. TT 1895, Byggn. s. 4. TeknVet. VoV. 2: 293 (1928). —
(1 a, b) -SPRÄNGNING. bärgv. o. byggn. åstadkommande av en l. flera pallar gm sprängning; malmbrytning varvid man spränger pallar. TT 1889, s. 123. —
(1 a) -STROSS. i sht bärgv. den fria över- o. framsidan av en pall (l. av flera sammanhängande pallar) där brytningsarbetet försiggår; ställe i ett arbetsrum där pallstrossning bedrives; stundom äv.: pallstrossning. JernkA 1875, s. 228 (vid arbete i en tunnel). —
(1 c) -TORSK. [sv. dial. palltorsk] (bygdemålsfärgat i vissa trakter) jfr bärg-torsk. Palltorsken, hvilken håller sig på grundt vatten öfver flata stenhällar, som tvert afbrytas, så att djupet hastigt vidtar vid en brant. UpprFiskaren 37 (1847). Cederström Fiskodl. 264 (1857). —
(5 b) -TRAPPA. (†) trappsteg l. avsats på en skampall. Alla de som skola stå kyrkoplicht skola stå uprätte på öfverste palltrappan. VDAkt. 1712, nr 131. —
-VIS, adv.
Spalt P 81 band 19, 1952