Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PANTOMIM pan1tωmi4m l. -to- l. -tå-, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-mim (-mime) 1783 osv. -min 1796—1936 (återgivande vulgärt uttal))
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. pantomime; av lat. pantomimus, pantomimiker, pantomim, av gr. παντόμιμος, eg.: som härmar allt; av PANTO- o. MIM. Formen -min torde bero på påvärkan av MIN, sbst.]
1) (†) i sht om förh. i antikens Rom: skådespelare som (ensam) åskådliggjorde styckets hela handling blott med hjälp av minspel o. åtbörder, aktör i en pantomim (i bet. 2). ConvLex. (1824). Agilius Septemtrio, som under Caracalla kröntes i Rom såsom sin tids förste pantomim. Bildt Ital. 36 (1896).
2) (utom i b numera i sht om l. med syftning på ä. l. utländska förh.) skådespel l. teaterstycke l. scen o. d. med vanl. bl. en agerande, som (spelar samtliga roller o.) åskådliggör händelseförloppet uteslutande med hjälp av (minspel o.) åtbörder (o. dans); särsk. om dylik scenisk framställning i antikens Rom; äv. i totalitetsbemärkelse, om konstformen; äv.: stumt spel. Cook 2Resa 222 (1783). Strindberg Julie XVIII (1888). Pantomimen var dans enligt antikt språkbruk. Nilsson FestdVard. 87 (1925). SvD 28/7 1935, Söndagsbil. s. 2. Johnson Se 242 (1936). jfr BALETT-, UTSTYRSEL-PANTOMIM m. fl. särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: minspel o. åtbörder; mimik (se d. o. 2); jfr MIM anm. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 133. Det .. (är) lättare att genom pantomim än genom ljud göra sig begriplig för en person, hvars språk man ej förstår. UVTF 26: 13 (1880). Heidenstam End. 73 (1889). jfr (†): At en god Aktör, utom deklamations-talangen, bör ha en beständig pantomim. Envallsson (1802).
b) om ngt som liknas vid en pantomim (i ovan angivna bet.); särsk. om beteende l. tilldragelse o. d. som karakteriseras av att den l. de handlande är(o) tyst(a) o. ofta gör(a) miner l. åtbörder. Lenngren (SVS) 2: 222 (1798). Se der, hur månen .. står / Och glor ..! / .. Jag ej förstår / Den fadda pantomimen. Wennerberg 2: 49 (1847, 1882). Hallström Händ. 37 (1927).
Ssgr (till 2; vanl. med prägel av fackspr.): A: PANTOMIM-BALETT. (-mim- 1785—1925. -mims- 1776) (om ä. l. utländska förh.) teat. balett som pantomimiskt åskådliggör ett dramatiskt händelseförlopp. Fréville Söderh. 1: 298 (1776). I dag .. uppföres på Järva teater .. Det förlorade ägget, pantomim-balett. 3SAH LII. 2: 168 (1785). ReglKTheat. 1834, s. 17. Personne SvTeat. 7: 17 (1925; om ä. förh.). —
-DANS. dans som pantomimiskt åskådliggör ett händelseförlopp; dans med pantomimiskt inslag. Ödmann Hågk. 25 (1801; uppl. 1918). Pantomimdanser, .. vilka framställa scener ur mytologien. IllRelH 565 (1924). —
-DANSÖR. (om ä. l. utländska förh.) teat. jfr -dans. AB 1849, nr 212, s. 1. Dahlgren Theatr. 524 (1866). —
-DANSÖS. (om ä. l. utländska förh.) teat. Dahlgren Theatr. 519 (1866).
B (†): PANTOMIMS-BALETT, se A.
Avledn. (till 2; med prägel av fackspr.): PANTOMIMIK1004, r. l. f. [jfr t. pantomimik, eng. pantomimic, ävensom mimik] den pantomimiska skådespelarkonsten. JournLTh. 1812, nr 251, s. 3. SvUppslB (1934). —
PANTOMIMIKER10400, m. [jfr t. pantomimiker, ävensom pantomimik] särsk.
1) (†) cirkusartist som utför pantomimer. VexjöBl. 1830, nr 5, s. 1.
2) (enst.) person (dövstumlärare) som förfäktar l. tror på betydelsen av åtbörder o. d. vid dövstumundervisningen. Nyström DöfstUndUtv. 400 (1908). —
PANTOMIMISK1040, adj. [jfr t. pantomimisch, eng. pantomimic, fr. pantomimique, lat. pantomimicus, ävensom mimisk] som har avseende på l. är utmärkande för pantomimer, som liknar (ngt i) en pantomim; ss. adv. särsk.: gm tecken l. minspel l. åtbörder. SP 1792, nr 204, s. 1. ”Sjöröfvaren”, en pantomimisk balett. Wallin Bref 7 (1840). Mörner Söderh. 218 (1923).

 

Spalt P 170 band 19, 1952

Webbansvarig