| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAPPA pap3a2, sbst.1, m.; best. -an; pl. -or.
1) benämning på en man i förh. till barn som han avlat l. adopterat l. på en man som har (l. haft) barn l. är familjefader o. d.; jfr FADER 1 o. 5. — jfr FAMILJE-, GRAND-, SVÄR-PAPPA.
a) använt ss. ett slags (förtroligt l. smeksamt) egennamn med syftning på en bestämd person (o. utan angivande av ngn vartill denne är fader).
α) använt av son l. dotter, då han resp. hon talar till l. om sin fader; äv. i utvidgad anv., använt av styvson l. styvdotter l. adoptivson l. adoptivdotter l. svärson l. svärdotter, då han resp. hon talar till l. om sin styvfader osv. Thet är Modren kiärt at Barnet börjar lalla / Och kan med Läszpe-Munn sin Fader Pappa kalla! Spegel GW 54 (1685). Snyftande vid foten af hans läger / Sitter lilla Thora, jemrar sig, / Ser på gubben, gråter högt och säger: / Pappa! kan jag icke hjelpa dig? Stenhammar 70 (1794). Pappa lilla. Weste (1807). För Pappas invitation till Rämen .. tacka vi på det hjertligaste. Tegnér (1810) hos Wrangel Räm. 95 (om svärfader). Pappas (porträtt) omgifvet af den gulnade doktorskransen. Wägner Norrt. 12 (1908).
β) använt av en kvinna (hustru) som har barn, då hon (särsk. till dessa) talar om deras fader; äv. använt av en hustru (med l. utan barn), då hon talar till l. kallar på sin man. Var tysta, barn, och stör inte pappa! (Hustrun) är så nöjd när hon ser gubben nöjd, / Och säger: Drick och håll dig rolig, pappa! Wallin Vitt. 2: 60 (c. 1805).
γ) använt av en fader om sig själv till son l. dotter. (Fadern till sin son:) Låt bli att klirra med kniv och gaffel, när pappa talar, Sture. Bergman VarGod 115 (1928).
δ) allmännare, använt av en äldre person till en yngre om dennes fader. Är pappa hemma? Anm. I bet. 1 a användes i vardagligt spr. stundom formerna pap(p)sen l. pap(p)s l. pappis, ngn gg pa. Benedictsson FruM 5 (1887: papsen). Landsm. XVIII. 8: 31 (1900: pappis). Kvällarna, då Pa arbetade vid sitt skrivbord. Krusenstjerna TonySLär. 11 (1926). Allra käraste lilla Papps. Stjernswärd Snopp. 56 (1930).
b) i rent appellativ anv.
α) med bestämning (possessivpron. l. prep.-uttr.) angivande en l. flera personer till vilka ngn är fader. Iagh önskar, at iagh må engång hafva den lyckan at fölia min Pappa i fält. Carl XII Bref 451 (1689). Mina små kysa sin kiäre papas händer. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 233 (1697). Hans .. pappa och mamma. Strindberg NRik. 181 (1882). — särsk. i utvidgad anv., i fråga om djur. Det såg urkomiskt ut att se den lilla 2 cm. långa ungen simma omkring med sin pappa på en liten vattenpuss i maden. FoFl. 1910, s. 83.
β) i annan anv. Bli pappa. Barnen äro (säga vissa föräldrar) än för små at lära läsa. Men käre Papa! kära Mama! store nog at lära svärja, som the höra af eder. Scherping Cober 2: 151 (1737). Alla bänkar (i parken) voro fulla af pappor och mammor. Lundgren MålAnt. 1: 270 (1870). Pappan såg man aldrig till, han var sjökapten på ”Transit”. Laurin 2Minn. 386 (1930). SDS 1942, nr 149, s. 6. särsk.
α’) i förb. med titel l. namn; äv. bildl. (jfr 2). Ingen förstår riktigt pappa Kant, men alla små barnen jollra efter som han stafvar för dem. Leopold (1799) i 2Saml. 9: 44. Prinsessorna nu för tiden få i alla fall åtnöja sig med dem som behaga Herrar Pappor. Crusenstolpe CJ 2: 297 (1845). Pappa kungen sade, att prinsen hade förtjänt en kunglig risbastu. Beskow Sag. 73 (1903).
β’) i uttr. pappas gosse, om gosse l. ung man som är bortskämd av sin fader; jfr mammas gosse (se GOSSE 1 b slutet). Rika pappas gossar, som inte lyckats ta studentexamen. Alving Bar. 177 (1909).
2) bildl. (jfr 1 b β α’).
a) (starkt vard.) om Gud; i uttr. din, sin, er, vår himmelske pappa, din osv. himmelske fader; jfr FADER 6 b. Gaddy kan tacka sin himmelska pappa för att Röde Husarerna inte ligger här i hufvudkvarter. Cavallin Kipling Gadsby 28 (1897). GHT 1936, nr 170, s. 3.
b) (vard.) om ngn som är upphovsman l. författare till l. grundläggare l. ledare av l. banbrytare för ngt l. om ngn som styr om att ngt kommer till stånd l. utföres; jfr FADER 3. Det skall jag bli pappa för. Björkman (1889). Min själ är det inte vackert af er att taga hela skulden på er, Harrison, fastän jag egentligen är pappa för den här affären. Janson CostaN 1: 42 (1910). Redaktör Emil Norlander. Revyernas pappa. Carlbaum Mem. 115 (1930).
Spalt P 181 band 19, 1952