Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAPIST papis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er ((†) pl. best. papistren’ Runius (SVS) 1: 197 (1707; i vers)).
Etymologi
[jfr t. o. eng. papist, fr. papiste; till kyrkolat. papa (se PAPA, sbst.1)]
nedsättande benämning på anhängare av påvemakten; katolik; jfr PAPISM. Penitenciam eller syndabätring haffua the papister kallat jtt sacramente. OPetri Sacr. 2 b (1528). SvFolket 4: 72 (1939). — jfr KRYPTO-PAPIST.
Avledn.: PAPISTERI0104, förr äv. PAPISTRI, n. (-eri (-ie, -ii, -ij) 1540 osv. -ri (-ij) 1558—1582) [jfr t. papisterei, eng. papistry] (utslag av) papistiska tänkesätt; papism, katolicism; stundom om den katolska tiden i ett sedermera protestantiskt land. (G. I har) then rena evangeliska läran i Swerige infördt och afgudeska papisterijd afskaffadt (osv.). KyrkohÅ 1931, s. 213 (1540). Thet dråpligha stora oförstånd, som j förtidhen vnder Papistrijt warit haffuer. Falck Und. Förspr. A 3 b (1558). (Puritanerna i England) krävde en från allt ”papisteri” rensad gudstjänst och kyrkoförfattning. Montelin VLittH 175 (1933).
Avledn.: papistersk, adj. (†) papistisk. Papisterske prester. OPetri Sacr. 24 a (1528). —
PAPISTISK, adj. [jfr t. papistisch, eng. papistic(al)] adj. till papism o. papist. G1R 9: 134 (1534). Kyrkans starka oro .. inför tecken på papistisk .. agitation. KyrkohÅ 1942, s. 83. jfr krypto-papistisk.

 

Spalt P 178 band 19, 1952

Webbansvarig