Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARADIGM par1adig4m, n. (Meurman (1847) osv.) ((†) r. l. f. l. m. SvTyHlex. (1851), GbgMP 1919, nr 7, s. 3); best. -et; pl. =, i sht förr äv. -er; äv. (numera bl. ngn gg) PARADIGMA par1adig4ma, n.; best. -at; pl. -er. Anm. Stundom användes den gr.-lat. pl.-formen paradigmata, t. ex. Broocman TyUnd. 1: 113 (1807), Rydberg Vap. 23 (1891).
1) språkv. schema upptagande samtliga till ett ord hörande böjningsformer (använt ss. mönster för böjningen av en grupp ord), böjningsmönster. Sahlstedt CritSaml. 309 (1759). De voro .. under halvhögt mumlande .. djupt inne i latinska paradigm. Swensson Willén 55 (1937). — jfr SUBSTANTIV-, VERB-, VERBAL-PARADIGM.
2) (i sht i vetenskapligt fackspr.) exempel som står ss. mönster för ett antal företeelser, mönster; schema; (typiskt) exempel. Petersson FysUnders. 206 (1908). Sistnämnda (skrift) .. kan betecknas som .. ett paradigm på hans författarskap. KyrkohÅ 1918, s. 129. Den sociala revolutionen utvecklar sig efter sin gamla klassiska paradigm; sedan den lagliga ordningen satts ur spelet .., slitas (osv.). GbgMP 1919, nr 7, s. 3.
Spalt P 230 band 19, 1952