| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARAT, m. l. f. (BoupptSthm 1680, s. 737 a (1670), Wallquist EcclSaml. 5—8: 150 (1791; efter handl. fr. 1647)) l. n. (ConsAcAboP 6: 450 (1689)); best. -en; pl. -er.
(†)
1) tillrustning(ar), anstalter, arrangemang o. d. (Samuel tog sitt oljehorn o. smorde David) Här war intet mehr paraat Förhanden. Rudbeckius KonReg. 383 (1618). Med lång parat tillreda sig til bönen. Wallquist EcclSaml. 5—8: 150 (1791; efter handl. fr. 1647).
2) [jfr it. in parata] i uttr. i parat, i beredskap; i sådana uttr. som hålla ngt, vara, stå i parat, hålla ngt i beredskap resp. vara färdig l. klar l. beredd l. ”parat” l. stå till reds. Blef Rechard tilsagdt som är kiämenhär at vpbära mantals Penningarne aff staden, och låta dem stå vti parat nhär anfodran kommer. VRP 1643, s. 1144. ÅngermDomb. 1647, s. 21 (: wara i Parat). HSH 2: 123 (1657: hålles i parat). På vägen åt Lübeck skola vara .. edsvurne formän, hvilka för viss afgifft .. stundeligen skola stå i parat. 2RA 2: 306 (1727). ÅgerupArk. Brev 14/1 1743.
3) [ordet kan i denna anv. icke bestämt skiljas från (det etymologiskt identiska, över fr. inlånade) PARAD] parad; särsk. = PARAD 2. Ekeblad Bref 1: 129 (1652). At Wachtmästaren öfwerfallit Trumslagaren på paratet. ConsAcAboP 6: 450 (1689). Anm. Hos Schroderus Dict. 153 (c. 1635) förekommer ordet översatt med t. Ehrerbietung resp. lat. Reverentia. Oklar är bet. i följ. språkprov: Högt tijtt håår, utj krantsen ståår, / raritet bland Jungfru staater, / wäll inskänckt, zirath och länckt / tijna tänder med Parater. Visb. 3: 562 (c. 1650).
B: PARATA-SVÄRD, se C.
C: PARATE-SVÄRD. (parata- 1563. parate- 1563—1564) svärd för användning vid ”parad”, praktsvärd? ArkliR 1560, avd. 3 (1563). Fechte swärdh — 2. Parate Swerdh — 1. Därs. (1564).
-MANSKAP, se A. —
Spalt P 263 band 19, 1952