| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PASSLIG pas3lig2, äv. (ngt ålderdomligt) PASSELIG pas3elig2, adj. -are. adv. = (†, VgFmT I. 8—9: 86 (1554: passelik), Bergius Småsak. 3: 71 (1756)), -A (†, TullbSthm 11/7 1543, Serenius (1741)), -E (†, G1R 24: 131 (1553), Brahe Kr. 3 (c. 1585)), -EN (†, HSH 12: 194 (1599), Dalin (1855)), -T (RA I. 2: 125 (1565) osv.).
1) lämplig o. d.
a) i äldre (numera obr.) anv.: lämplig med hänsyn till mått, storlek, kvantitet, kvalitet l. grad o. d., avmätt l. avpassad l. modererad på ett lämpligt sätt, lagom (stor l. stark l. dyl.), rimlig; utan bestämd avgränsning från dels b, dels 2 (a). Vtskicke några paszeliga skip och Jacther .. som kunne holla thet farwatn ränth (dvs. rent). G1R 10: 251 (1535). (Läraren skall tillse att) han håller passeligh Scholanepst, så at han icke tilstädher ther för mykit sielffswold, icke heller twert emoot är för mykit hård. LPetri KO 83 b (1561, 1571). J må och låtha bryggia till 100 Tunnor Ööll, icke så magestart .. vtan passeligit ööll. SUFinlH 5: 13 (1615). Rijkzens Rådh (hålla) icke orådeligit, att man medh landet handlade om en passeligh giärdh. RA II. 2: 10 (1616). Om .. (strömmingen) passligen saltas, kan man med Sådh koka honom åth Legofolcket. IErici Colerus 1: 24 (c. 1645). Linné Diet. 2: 108 (c. 1750). — särsk. i ordspråket: Passelig pölsa är bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 2 b.
b) (numera företrädesvis i vissa trakter, särsk. i Finl.) i nyare anv., med klar anslutning till PASSA, v.1 V: passande o. d.
α) motsv. PASSA, v.1 V 8: passande (se d. o. 2), lämplig, läglig. Man göre sig till syftemålet passliga utdrag ur vigtiga skrifter. Tuderus Kiesewetter Log. 135 (1806). Närmast grafven är vrån mest passlig ändå för den arma. Runeberg (SVS) 3: 97 (1832). Barnens Tidning .. Passlig gåva till barnen. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 312, s. 1. Hon talar med ljus salvelse när det verkar passligt. DN 1949, nr 333, s. 20.
β) motsv. PASSA, v.1 V 9: passande (se d. o. 3), tillbörlig, korrekt o. d. Så ska du inte säga — det är inte passligt för en flicka, en snäll flicka. Wranér Tös. 5 (1897). TurÅ 1937, s. 81.
2) med mer l. mindre klart begränsande l. inskränkande (men icke direkt nedsättande) bet.; jfr 1 a, 3.
a) (†) i fråga om storleken l. kvantiteten l. kvaliteten av ett konkret föremål o. d.: medelmåttig, medelgod, medelstor; ordinär. VarRerV 44 (1538). Gott looskinn 1 st för — 25 (mark) .. passelig Looskin 1 st. för 16 1/2 (mark) korte looskin 1 st. för 13 (mark). KlädkamRSthm 1554 M, s. 9 a. Store drengiar .. paslyge drengiar .. smodrengiaar. Därs. 1560 G, s. 18 b. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644).
b) (numera föga br.) i allmännare anv.: icke allt för stor resp. icke allt för liten l. dålig, måttlig (se d. o. 2); acceptabel, passabel, någorlunda l. tämligen god, hjälplig, hygglig, ”skaplig” o. d. G1R 19: 124 (1548). Jag (låter) E. K. M. förståå, att bruckningen påå Koparbergett begynner nu passelig framgång fåå. Därs. 24: 561 (1554). Allthenstund här i Vplanndh är bleffuen i fiordh ehnn passeligh åhrswexst. PrivSvStäd. 3: 76 (1566). (Bank-)växeln blef dä ingen passlig fason på. Hasselblad Rust. 105 (1916). Östergren (1934). — särsk. ss. adv.: icke allt för mycket resp. icke allt för litet, måttligt, ”skapligt” osv.; förr äv.: tämligen, ganska. G1R 24: 131 (1553). Thet Judeska Landet war passeliga wijdt begrepet. LPetri 2Post. 206 a (1555). Han .. kann passeligh godh tyske. G1R 26: 253 (1556). Kiörer passeligh, hesten orcker iche myckett, och lassett är tunght. SkrGbgJub. 6: 56 (1587). Hagberg Shaksp. 11: 27 (1851). Det gick ju passligt nog. Östergren (1934).
3) i nedsättande (eg. ironisk) anv.
a) (†) icke särskilt stor l. god l. lysande, ”just l. så lagom (stor osv.)”, (högst) medelmåttig (se d. o. 2), måttlig (se d. o. 3), klen, skral, dålig, ringa, obetydlig, tarvlig o. d.; ss. adv.: ”(just l. så) lagom” (se LAGOM 3), icke allt för mycket l. bra, icke särskilt, föga, illa, slätt. SvForns. 3: 19. Så wilie wij bäran (dvs. bära den, Josefs kjortel) til wår Fadher, / Endoch han bliffuer passeligh glader. Gevaliensis Jos. 13 (1601). Hadhe icke wij senast fattat resolution emot the Danske och antastat them för thet præjuditz the giorde oss gönom Sundet, wij hade thå stått oss passligen. RARP V. 1: 115 (1652). Att begå ett sådant mord, besynnerligen för en sådan passeligh orsaak. Ekeblad Bref 1: 244 (1653; rättat efter hskr.). Tjut passelig, korfver! Det kom ingen speta för dig än. Därs. 2: 3 (1656). Det är en passlig konst at våldsamliga bryta ned några beläten. Borg Luther 2: 559 (1753). Till det vackra Malma .. anlände jag .. på en skjutskärra. I .. alléen .. steg jag af för att icke visa mitt passliga åkdon. Afzelius Minn. 37 (c. 1870). — särsk. om person: obetydlig, oansenlig; som det icke är mycket med; enkel; tarvlig; dålig, usel. VDAkt. 1669, nr 135. Jag (dvs. Eva) skulle (med tanke på alla de efterkommande) frucktat, k. Fahr, at I giorden mig til en passelig Qvinna, så framt icke alla viste, at vi varit ensamme i vårt Äcktenskap. Dalin Arg. 1: 78 (1733, 1754). Lät vara, att jag for från Sver’ge passlig karl, / Jag mig ett adligt namn af gammal stämma tar. Bergklint Vitt. 16 (1763). Konung Christian skickade ock .. hjelpfolk, men .. allenast några arma Skåningar och annat passligt folk, illa försedt med kläder och vapen. Afzelius Sag. 6: 255 (1851). 2SAH 50: 351 (1875). jfr Linder Regl. 185 (1886).
b) (i vissa trakter, numera mindre br.) ss. adv.: sannerligen tillräckligt mycket l. i tillräckligt hög grad o. d., så det räcker. Jaså, hon vill inte komma tillbaka. Har blifvit förnäm — åh ja det var hon passeligt förut. Strindberg SvÖ 3: 317 (1890). Det kan hända .. att stenbiten är stilla och lugn till dess det blir tillfälle — och då biter han passeligt. En hand eller ett finger kan stryka med, när han navsar. Molin FrÅdal. 239 (c. 1895).
4) [jfr PASS, sbst.1 I 17] (†) ss. adv.: ungefär, omkring. Ifrån Hålland hööres, at uthi Amsterdam skall passeligen döö tu eller trijhundrede om dagen. OxBr. 10: 185 (1617).
5) [sannol. retrograd bildning till OPASSLIG 3] (tillf.) i förb. med negation: (icke) riktigt bra l. i form l. dyl. När Mariana och Ceron varit gifta ett år, framkastade Mariana, att nu .. kanske om en tid, skulle hon nog inte vara så passlig. Browallius Sivert 113 (1951).
1) till 1 b α: lämplighet; förr äv. konkretare, om ngt lämpligt. Biberg 1: 96 (c. 1814). Östergren (1934).
Spalt P 435 band 19, 1952