| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PATO- pat1o- l. -å- l. -ω-.
i ssgr: som har avseende på sjukdom l. sjuk(ligt) tillstånd, sjukdoms-, sjuk-; stundom: som har avseende på affekt(er) l. sinnesrörelse(r) l. själstillstånd.
Avledn.: patogenitet10104, r. [jfr t. pathogenität] (i fackspr., i sht bakteriol.) egenskapen att vara patogen; sjukdomsalstrande förmåga. 2NF 2: 717 (1904). —
-GENETISK10040. med. som innebär l. har avseende på uppkomst av l. uppkomstsätt för sjukdom(ar); jfr -gen. TLäk. 1833, s. 269. —
-GENI -jeni4, r. l. f.; best. -n l. -en. (förr äv. -genie) [jfr geogeni] med. lära(n) l. vetenskap(en) om sjukdom(ar)s uppkomst; äv. om föremålet för denna vetenskap; jfr -genes. TLäk. 1832, s. 51. —
-GNOMIK -gnomi4k l. -gnå-, r. l. f.; best. -en. [jfr fysionomik, ävensom gnomonik] (i fackspr., numera föga br.)
1) (läran om) konsten att av yttre tecken (t. ex. miner l. åtbörder) sluta sig till en persons själstillstånd l. affekter l. sinnesrörelser; jfr fysionomik. Sönnerberg Loder 404 (1799). 2NF (1914).
2) med. (läran om) konsten att av yttre tecken sluta sig till l. diagnostisera sjukdomar. Andersson (1857). Ekbohrn (1904). —
-GNOMISK1040. (i fackspr., numera föga br.)
1) som härrör från l. är karakteristisk för l. ger uttryck åt l. har avseende på affekter l. sinnesrörelser o. d.; jfr -gnomik 1. Trana Psych. 2: 121 (1847). Ljunggren Est. 2: 191 (1860).
-GNOMONISK10040. [jfr gr. παϑογνωμονικός] med. som har avseende på sjukdomars yttre tecken l. karakteristika; vanl. om symtom o. d.: som utgör ett kännemärke på l. är utmärkande l. karakteristisk l. specifik för en sjukdom; äv. i uttr. patognomonisk för (en sjukdom). VetAH 1814, s. 117. Hylin Munn. 2: 128 (1933: för). —
-GRAFI1004. (med prägel av fackspr.) beskrivning av sjukdom(sformer); numera företrädesvis om forskning(sgren) som avser att belysa en persons liv o. livsgärning företrädesvis från medicinsk o. psykopatologisk synpunkt, l. (vanl.) konkretare, om arbete l. levnadsskildring o. d. vari en persons liv o. livsgärning skildras från denna synpunkt. Andersson (1857). 2NF 22: 516 (1915). 3SAH LIII. 2: 377 (1942). —
-LOG104. [jfr -log I 2 a] person som ägnar sig åt l. är hemmastadd i patologi; person som studerar vävnadsläran från patologisk synpunkt; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. TLäk. 1833, s. 195. Landsm. 1: 481 (1880; bildl.). jfr hjärn-, växt-patolog.
-LOGI1004. (förr äv. -logie) [jfr -logi 2 a] lära(n) l. vetenskap(en) om de levande organismernas sjukdomar (sjukliga processers natur o. orsaker samt sådana förändringar i vävnader l. organ som alstras av dylika processer); särsk. om läran l. vetenskapen om människans sjukdomar; äv. om föremålet för denna vetenskap; äv. konkret, om läro- l. handbok i denna vetenskap; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Allmän patologi (med.), läran om sjukliga processer i allmänhet o. deras orsaker. Speciell patologi (med.), läran om de särskilda sjukdomarnas beskaffenhet o. orsaker. VetAH 1753, s. 13. BotN 1840, s. 141 (om fytopatologi). Lundegård Stormf. 31 (1893; bildl.). Östergren (1934; äv. konkret). jfr cellular-, fyto-, hjärn-, hud-, humoral-, nerv-, neuro-, växt-patologi. särsk. (†) i uttr. patologi om l. över (en sjukdom), lära l. teori om (en sjukdoms) natur. VetHLäk. III. 3: 36 (1795: om). Därs. V. 3: 59 (1797: öfver). —
-LOGISK1040. [jfr gr. παϑολογικός (i bet. 1 o. 2)]
1) (†) i sht filos. som har avseende på (läran om) affekter(na) l. sinnesrörelser(na) l. drifter(na) l. själstillstånd(en); som härrör l. betingas av affekter l. sinnesrörelser osv. FinKyrkohSP 5: 110 (c. 1778). Et vilkor .., som icke annorlunda, än endast genom sinnliga drifter d. ä. pathologiskt kan bestämmas. Lutteman Schulze KantCrit. 174 (1799). Ljunggren Est. 2: 384 (1860).
2) som tillhör l. har avseende på patologi(en) l. på organism(en) i sjukligt tillstånd; som beror av sjukdom l. sjukliga processer; sjuklig; (fysiskt l. psykiskt) abnorm; äv. mer l. mindre hyperboliskt. VetHLäk. V. 3: 59 (1797). Pathologisk anatomi. Hygiea 1839, s. 256. Patologisk lögnaktighet. PedT 1906, s. 333. En .. patologiskt låg panna. Johnsson Essad Kauk. 136 (1931).
Ssgr (till -logisk 2. Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan ssgslederna): patologisk-, äv. patologiskt-anatomisk. (-gisk- 1910 osv. -giskt- 1843 osv.) [jfr eng. pathologico-anatomic(al)] (i fackspr., i sht med.) som tillhör l. har avseende på patologisk anatomi. Frey 1843, s. 493. Anm. I utpräglat fackspr. användes stundom (i sht förr) i samma bet. pathologico-anatomisk (med förleden i lat. form). Frey 1841, s. 65.
-histologisk. (-gisk- 1894 osv.) [jfr eng. pathologico-histological] (i fackspr., i sht med.) som tillhör l. har avseende på patologisk histologi. BtRiksdP 1894, 8Hufvudtit. s. 22. —
-PSYKOLOG10104. (i sht i fackspr.) person som ägnar sig åt l. är hemmastadd i patopsykologi. Svenson FrödingDiktn. 8 (1916). —
-PSYKOLOGI101004. (i sht i fackspr.) den gren av psykologien som har de sjukliga företeelserna hos själslivet till föremål. PsykPedUppslB 1: 5 (1943). —
-PSYKOLOGISK101040. (i sht i fackspr.) adj. till (-psykolog o.) -psykologi. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 526 (1916).
Spalt P 477 band 19, 1952