Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUMORAL hum1ora4l l. hɯ1-, l. -mω-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[ytterst av vulgärlat. humoralis, till lat. humor, vätska (se HUMOR, sbst.1); i sv. närmast lösgjort ur ssgn HUMORAL-PATOLOGI]
(förr) med. som har avseende på l. hänför sig till kroppens vätskor. Tholander Ordl. (c. 1870). Den enda på dåtida kunskapsstadium möjliga formen för en patologi, den humorala, uppblomstrar ånyo (under årtiondena närmast före 1850). NoK 30: 138 (1924).
Ssgr: HUMORAL-PATOLOG. (förr) med. anhängare av humoralpatologiens åsikter. TLäk. 1833, s. 306. Nyblom i 3SAH 8: 338 (1893). —
-PATOLOGI. (humeral- 1833) [jfr t. humoralpathologie] (förr) med. (sannol. urspr. i Egypten uppkommen, bl. a. av Hippokrates förkunnad) medicinsk åskådning som hävdade att människans sjukdomar, liksom hennes sinnestillstånd, härledde sig från beskaffenheten av l. blandningen av kroppens vätskor (”humores”; se HUMOR, sbst.1, o. HUMÖR). TLäk. 1833, s. 212. Frey 1841, s. 64. Gadelius Själsl. 1: 37 (1921). —
-PATOLOGISK. (förr) med. adj. till -PATOLOGI. 2NF 18: 23 (1912).
Avledn.: HUMORALIST, m. [jfr eng. humoralist] (förr) med. humoralpatolog. VetAH 1800, s. 305.

 

Spalt H 1392 band 11, 1932

Webbansvarig