Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PECH- peʃ3~ l. päʃ3~, äv. närmande sig tyskt uttal, l. (numera föga br.) PECK- pek3~ l. päk3~.
i ssgr för att beteckna ngt ss. innehållande l. liknande beck.
-ERTS. (äv. -erz) [av t. pecherz] miner. om olika (beck)svarta malmer; ss. enkelt ord anträffat bl. om kopparmalm (jfr beck-erts); numera bl. ngn gg i ssgn uran-pecherts. Brander NatH 145 (1785). Rinman (1789). —
-STEN. Anm. Ordet förekommer stundom i den t. formen pechstein, i sht förr äv. peckstein. Rinman (1789: Pechstein). Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 148 (: peckstein). Ramsay GeolGr. 114 (1909: pechstein). [efter t. pechstein] miner. vulkaniskt glas med hög vattenhalt, mussligt brott, beckliknande fettglans o. svartaktig l. brun l. röd färg; jfr beck-sten. JernkA 1832, Bih. s. 354. 3NF 20: 792 (1934).
-porfyr. [jfr t. pechsteinporphyr] porfyr vars grundmassa utgöres av pechsten. Lindström Lyell 300 (1857). —
Spalt P 520 band 19, 1952