Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENCHERA, v. -ade.
Etymologi
[av fr. pencher, luta, vara benägen, av ett vulgärlat. pendicare, till lat. pendēre, hänga (se PENDERA). — Jfr PENCHANT]
(†) i uttr. penchera för l. till ngt l. ngn, vara böjd l. benägen för ngt resp. för att ge ngn sitt stöd o. d. Wedberg 1HD 374 (cit. fr. 1780). Höijer 3: 336 (c. 1810: hvartil). Liljecrona RiksdKul. 148 (1840).

 

Spalt P 578 band 19, 1952

Webbansvarig