Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERSER pær1ser l. pär1s-, m.; best. -n; pl. = (äv. möjligt att hänföra till sg. pers, Dan. 5: 28 (Bib. 1541) osv.); förr äv. PERS, sbst.1, m.; best. -en (Jensen Slavia 1: 121 (1896)); pl. -er (se ovan).
Ordformer
(pers 1688—1896. perser 1541 (pl.), 1651 osv. persier 1635 (pl.), 1676)
Etymologi
[fsv. persare, perse; jfr d. perser, ä. d. perse, holl. pers, t. perser, ffr. perses, pl.; av lat. (persa, perses, sg., perser), persæ, pl., perser, av gr. (πέρσης, sg.) πέρσαι, pl.]
manlig invånare i Persien; äv.: man som har persiska som modersmål; i pl. äv. utan avs. på kön. Dan. 5: 28 (Bib. 1541). Grimberg VärldH 2: 15 (1927).
Ssgr: PERSER-FOLK(ET). (i vitter stil) om perserna. Hallström Skepn. 63 (1910). —
-RIKE(T). hist. de forntida persernas rike. Perserrikets undergång. Svensén Jord. 174 (1885).

 

Spalt P 695 band 20, 1952

Webbansvarig