| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PINNIG pin3ig2, adj. -are.
1) som i ett l. annat avseende liknar en pinne l. pinnar; särsk.: som är styv l. står rakt ut l. upp som en pinne. IErici Colerus 1: 103 (c. 1645). (Gräs som slås för sent) är hårdt och pinnogt. Boije Landth. 19 (1756). Berg Lab. 62 (1933). särsk. om skog: vars stammar o. grenar äro spinkiga, spinkig. Ju närmare han kom sjökanten, desto glesare och pinnigare blev skogen. Hedberg Rymm. 113 (1930).
2) (ngt vard.) om möbel, ngn gg vagn o. d.: som utgör en pinnmöbel resp. pinnvagn l. har det lätta, enkla, spinkiga utseende som en dylik möbel osv. har. (Enbetsvagnen) var ljusgul och röd, på sitt pinniga vis / Konstruerad så innerligt söt. Sehlstedt 2: 49 (1857, 1862). Idun 1949, nr 3, s. 27.
5) (vard., föga br.) om person: ”viktig”, ”mallig”; jfr PINNE 3 f. Du behöfver inte se pinnig ut. Janson Gast. 123 (1902).
Spalt P 904 band 20, 1953