| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIP pi4p, sbst.3, n. ((†) r. l. m. Thomander TankLöj. 73 (1827; i bet. 1 a: pipen)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
1) vanl. svagt, på tonskalan högt liggande ljud (av den typ som frambringas av fågelungar, möss o. d.); pipande ljud; (ljud som frambringas gm) pipande; dels om ett enstaka ljud, dels om en följd av ljud. Sahlstedt (1773). Lundgren MålAnt. 2: 177 (1872; i fråga om ett litet barn). Du tycker du begriper / hvart kvitter och hvart pip. Fröding Eftersk. 1: 82 (1893, 1910). (Fågelhonan) flaxade .. vidare under sorgligt pip. Kipling Djung. 1: 135 (1896). Råttornas pip. Sandberg GHusH 83 (1897). Hellström Kärlek 201 (1942). — jfr FÅGEL-, RÅTT-, SPARV-PIP. — särsk.
a) (†) i uttr. mista pipet, om fågelunge: sluta att ha ett pipande läte, få den vuxna fågelns läte. Thomander TankLöj. 73 (1827). Hannarna (bland kalkonungarna) mista pipet (i tredje månaden), börja slå upp stjerten (osv.). Nilsson Fauna II. 2: 23 (1858).
b) om karakteristiskt ljud i andningsorganen hos personer med andtäppa o. liknande besvär. Lindfors (1824). Han led af andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip. Engström Kryss 14 (1912).
c) (tillf.) övergående i bet.: ”knyst”. (Plötsligt) slapp en klippa löss .. och slog neder rätt där som jag skolat gåt … Hade då jag icke .. ändrat vägen .., hade aldrig något pip hörts af mig. Linné Skr. 5: 25 (1732).
d) om vissa (tämligen svaga o.) höga ljud som icke frambringas av levande varelser (jfr 3); särsk. om (svagt) vinande l. visslande av vinden. Dalin Vitt. 4: 133 (1740). Alla vindars pip i stänger, block och rån. Bellman (BellmS) 7: 120 (1789). Lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden. Engström Glasög. 191 (1911).
2) i utvidgad anv., om (ynkligt) gnäll o. jämrande av barn (äv. vuxna). Kolmodin QvSp. 1: 606 (1732). Barnens lip och pip. Bellman SkrNS 1: 63 (c. 1770). Blif icke ängslig, sade .. (generalen) till .. (sin hustru); intet pip och ingen låt. Palmstjerna Snapph. 2: 138 (1831). HågkLivsintr. 5: 40 (1924). jfr: Värden .. / .. går sin gång, / Och röres ei af pijp och sång. Österling Larops. 157 (1724). — särsk. (mera tillf.) oeg., om sång (som man tycker låter ynklig l. klagande) o. d. Borg Luther 1: 70 (1753).
Spalt P 913 band 20, 1953