| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPARV spar4v, förr äv. SPÄRV l. SPERV, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Mat. 10: 31 (NT 1526) osv.) ((†) -a Luk. 12: 6 (NT 1526); -er Mat. 10: 29 (NT 1526), Bælter JesuH 4: 425 (1757)).
1) fågeln Passer domesticus Lin., gråsparv; äv. allmännare, om sångfågel som (i högre l. lägre grad) liknar gråsparv, särsk. (i zoologiskt fackspr. uteslutande, nästan bl. ss. senare led i ssgr l. i vissa uttr.) dels om fågel tillhörande underfamiljen Passerinæ, dels om fågel tillhörande familjen Emberizidæ; äv. om fågel tillhörande en i ä. zoologisk systematik uppställd ordning ”Passeres” omfattande sångfåglar o. duvfåglar; stundom äv. koll. Selyas ecke twå sperfuer för en skärff och en aff them faller ey på iordhena idhar fadher förvtan. Mat. 10: 29 (NT 1526). Sigfridi A 3 b (1619; sannol. koll.). Linné SystNat. 29 (1748; om ordningen Passeres). Loxiæ slägte, som är mycket talrikt, finnes i alla bekanta delar af verlden, .. visar sig vara mycket dumt samt mindre skrämdt, än andre Sparfvar. Därs. 1784, s. 286. Gravander Buffon 4: 22 (1807; om gråsparv). Sparfven uppå taket liten fågel är. / Sjunger icke väl, sjunger icke väl / och har heller icke granna kläder. EGGeijer (1841) hos Marcus GeijerL 375. Det satt en hel massa sparvar och domherrar och talgoxar i linden. Lindgren AllBarn 106 (1946). BonnierLex. (1966; i pl., om familjen Emberizidæ). — jfr BUSK-, GRÅ-, GRÖN-, GUL-, HUS-, HÄCK-, KORN-, KYRKO-, LAPP-, LÄRK-, ORTOLAN-, PIL-, RÖD-, RÖR-, SKOGS-, SKÄGG-, SNÖ-, SÄV-, VIDE-SPARV m. fl. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande uttr. Swaanen behöfwer så wäl sina fiädrar, som Sparfwen sina. Grubb 774 (1665); jfr e. Sparfwen wil fulle äta kirszebär, men intet plantera. Torning 139 (1677). Eij flÿga steekta sparfwar / I Munnen, när man tarfwar. Celsius Ordspr. 10: 51 (c. 1710). ”Maten ska’ tysta munnen” — sa’ sparfven, slukade kålmasken. Holmström Sa’ han 61 (1876). En sparv har lika ont av att bryta ett ben som en häst .. (dvs.) olyckan känns lika hårt av hög som låg. Holm Ordspr. 308 (1964).
b) i uttr. som återger vidskepliga l. av folktro präglade föreställningar om sparvarnas förmåga att förebåda dödsfall. Hackar sparfven på fönstret, vill han hacka ut någon, och dödsfall säges inträffa. Sundblad GBruk 197 (1881). Om sparven (gulsparven, talgmesen) pickar på fönstret, väntas att någon skall dö i gården. Hembygden(Hfors) 1911, s. 108.
c) i uttr. vattna sparvarna, i fråga om l. ss. namn på lek där de deltagande bildar en ring vari en av deltagarna försedd med ögonbindel släpps in med ett glas vatten i handen med uppgift att treva sig fram till en namngiven person o. ge honom att dricka. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 42 (1950).
d) [jfr liknande anv. av HUND-, KATT-, KRÅK- m. fl.] ss. förled i ssgr för att beteckna att ngt är av sämre slag, av oäkta sort l. av ringa värde; se SPARV-GULD, -HAVRE, -LINS, -MÖSSA, -VICKER.
e) i jämförelser o. oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. med tanke på att ngn är liten o. oansenlig. (Gå) som sparv(en) l. som en sparv från ax(et) o. d., se AX, sbst.1 1 c. Skjuta sparvar med kanon(er), se KANON, sbst.3 1 d. Livlig och rörlig som en sparv. I ären jw mera wärdhe än monga sperffwar. Mat. 10: 31 (NT 1526). Tu äst här fattig, som en sparf. Kolmodin Dufv. 165 (1734). Thorild (SVS) 1: 112 (1784; om person). Sparfugglan .. (är) föga större än en sparf. Sundevall Zool. 50 (1835). Jaså, orkar du inte mer. Du äter som en sparv. Blomberg MolnBröd. 184 (1932). Massan, som tittade på (under ett slagsmål), skingrades som en flock sparvar. Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 131 (1934). Vi minns henne som den där oändligt graciösa varelsen som inför miljoner TV-tittare .. bjöd gymnastisk guldunderhållning i München-OS. Livet lekte för Olga Korbut, i dag är ”Sparven från Minsk” en helt förtvivlad och tårögd 18-åring! KvällsP 1973, nr 294, 1: 32. — särsk.
α) i uttr. där sparven jämföres med den större o. ståtligare tranan ss. beteckning för att ngn på grund av sin obetydlighet (på ett löjligt sätt) skiljer sig l. sticker av från ett fint l. framstående sällskap; särsk. i uttr. känna sig som l. bliva en sparv l. sparven i tranedans(en) o. d. [jfr d. ”En Spurv i Tranedands”, titel på komedi av CHostrup (1846)] Så går det när sparfvar ge sig in i tranedans; då den fattige lemnar gods och lif åt den rike — då blir han uppäten. Wetterbergh Penning. 163 (1847). Han skulle blifvit en sparf i tranedans (i en målarkoloni i Fr.). Hedenstierna Svenssons 116 (1903). Känner sig inte bondeförbundet som en sparv i tranedansen, när det går i kartell med höger och folkparti och (osv.). MorgT 1948, nr 242, s. 7.
β) (†) om (spar)slant o. d. Du vet att pappa icke ger mig en styfver öfver den bestämda summan, och mammas sista sparf har också redan långt före detta flugit sin väg. Carlén Rosen 504 (1842).
2) i utvidgad anv., om sparvliknande fågel som tillhör annan familj (resp. underfamilj) inom ordningen tättingar än de i mom. 1 nämnda; nästan bl. ss. senare led i ssgr; jfr BERG-, JÄRN-, LIN-, MUSBO-, REPUBLIKAN-, RÖDNACKE-, RÖNNBÄRS-SPARV m. fl.
3) [efter motsv. anv. i lat.] (†) flundran Pleuronectes limanda Lin., sandskädda. Linné MusReg. 77 (1754).
4) om föremål som i ett l. annat avseende liknar en sparv (i bet. 1); särsk. [jfr motsv. anv. i eng.] tekn. om en gm rotgrodelarnas sammanväxning bildad klump i mälta. TNCPubl. 47: 57 (1971). — särsk. (†) om liten kanon (se KANON, sbst.3 1); jfr SPARV-HÖK 2. Dalin (1854).
5) (†) om penis. Jag tänker at gemena hopen här i Landet kallar och Mansens födelselem, Sporf, för förnämde kärleks bråna skull (hos sparven). Broman Glys. 3: 288 (c. 1730).
-BO. (sparv- 1894 osv. sparve- 1915) (av ris o. kvistar o. d. bestående) bo som byggts (l. bygges) av sparvar; äv. bildl. Lagerlöf Länk. 199 (1894). Hon hade nätt och jämnt hunnit att ta kaffekokarn under armen och skynda hit till det lilla sparvboet, som hon i tankarna brukade kalla Karl-Arturs hem. Dens. AnnaSv. 108 (1928). —
-BUR. (förr använd) bur (se bur, sbst.1 5 a) för fångst av sparvar. Linné Sk. 11 (1751). Fischerström 3: 493 (1787). —
-DUVA. [duvan är mycket liten] zool. den i särsk. USA o. Sydamerika levande duvan Chæmepelia passerina Swainson. Holmström Ström NatLb. 2: 13 (1852). —
-FÅGEL. (numera bl. mera tillf.) (fågel som är) sparv (särsk. i pl. ss. namn på underfamiljen Passerinæ l. familjen Emberizidæ); förr äv.: tätting l. sångfågel l. fågel tillhörande en i ä. systematik uppställd ordning (Passeres) bl. a. omfattande tättingar (anträffat bl. i pl.). Sparffoglar. (Passerini). Nilsson Fauna II. 1: 270 (1824). Vandrare eller Sparffoglarne äro alla de som icke kunna hänföras till någon af de andra ordningarne (dvs. rovfåglar, hönsfåglar, vadare, simfåglar). Ström SvFogl. 7 (1839). Luft- eller Flygfoglar. Hit räknas Roffoglar, Swal-, Klätter-, Korp-, Sång- och Sparf-foglar. Holmström Ström NatLb. 2: 14 (1852). De flesta småfoglar hafwa till skapnaden likhet med sparfwar och kallas med gemensamt namn sparffoglar eller tättingar. Berlin Lrb. 43 (1876). Fink- eller sparffåglarne, Fringillidæ, .. omfatta slägtena: sparfvar, Emberiza, finkar, Fringilla, och korsnäbbar, Loxia. Rebau NatH 1: 411 (1879). FinSvStorordb. 842 (1968). —
(1 d) -GULD. (†) om gul (guldglänsande) varietet av glimmer, kattguld; jfr kråk-guld. Kolmodin QvSp. 1: 1 (c. 1710, 1732). Åslund TaflNorrl. 2: 73 (1861; i bild). —
-HAGEL. (numera mindre br.) om ett slags mindre hagel (bl. a. avsett att skjuta sparvar med). Schultze Ordb. 1707 (c. 1755). SAOL (1973). —
-HJÄRNA. (sparv- 1697 osv. sparve- 1650) sparvs hjärna; särsk. dels ss. l. i (förr använt) medel med tillskriven förmåga att ge ökad potens, dels bildl., om klent utrustad hjärna, klent förstånd. Rec(ept för att öka mannens potens). Thet hwijta aff Ägg .., Dufwohierna, Sparfwehierna, som i lijtet Fåre- eller Getemiölk kokat är. .. Thetta alt medh Watn .. impasserat, bereed ther aff Pillor, aff hwilka tagh een i sänder .. och lät honom smälta i Munnen vnder Tungan. Hildebrand MagNat. 101 (1650). Sparfw-Hiern wäl kryddat gier man nysz gifft Folck at äta. Roberg Beynon 234 (1697). Hasselblatt Mann Trist. 120 (1918; bildl.). —
-HÖK.
1) rovfågeln Accipiter nisus Lin. (som bl. a. lever av sparvar); jfr spolhök. VarRerV 55 (1538: sparhööck). Midt under sina djupaste, skenbara distraktioner hade .. (magistern) både ögon och öron med sig och slog som en sparfhök ned på den ”råtta”, som försökte sticka nosen i vädret. Öman Ungd. 114 (1889).
Ssgr (till -hök 1): sparvhöks-, äv. sparvhök-ansikte. särsk. bildl., om sparvhöksliknande ansikte hos människa l. gud. Ideström NilB 113 (1914).
-gam. (†) den i Afrika levande gamen Gyps ruppellii Brehm, Rüppells gam (som i viss mån liknar sparvhöken). NF 6: 355 (1882).
-huvud. en sparvhöks huvud. Den till doms annalkande Guden bebådas (i en egyptisk bildskrift) genom ormen .. åtföljd af en gående menniskobild, med sparfhökshufvud och utsträckt arm. 2VittAH 11: 14 (1822).
-HÖVDAD, p. adj. (†) som har ett huvud som liknar en sparvs. Lysander (1878) hos Almqvist VSkr. 5: 6 (om egyptisk gud). —
-KUNG. (†) fågeln Phylloscopus trochilus Lin., lövsångare. Gravander Buffon 4: 68 (1807). 1Brehm 2: 114 (1875). —
-LIKNANDE, p. adj. Rosenius SvFågl. 2: 132 (1922; om pilfinkens ägg). Ambolt Kar. 156 (1935; om fågel). —
-LÄRKA. [fågelns huvudteckning o. näbb påminner om fältsparvarnas] zool. fågel tillhörande släktet Eremopterix Kaup; särsk. i uttr. svarthövdad sparvlärka, fågeln Pyrrhulauda Leucotis Rüppell. 1Brehm 2: 65 (1875: Svarthöfdade). DjurVärld 10: 232 (1963). —
-MAMMA. (sparv- 1936 osv. sparve- 1878 osv.) (smeksamt) sparvhona med ungar. Rydberg Dikt. 1: 104 (1878, 1882). —
(1 d?) -MÖSSA. (†) (svamp av) släktet Mitrula Fr., klubbmurkla. Liljeblad Fl. 664 (1816). Dalin (1854). —
-NÄSTE. (numera mindre br.) jfr näste, sbst.4 1, o. -bo, -rede. Skogvakt. 1892, s. 93. SAOL (1923). —
-NÄVA. bot. växten Geranium pusillum Burm. fil. (med näbbliknande frukt). Gosselman BlekFl. 74 (1865). —
-PAPEGOJA. [fågeln är ej större än en sparv] zool. papegojan Forpus passerinus Lin. Linné MusReg. 14 (1754). —
-SLÄKTE(T). zool. släktet Emberiza Lin.; förr äv. om den i ä. zoologisk systematik uppställda ordningen Passeres (innefattande bl. a. tättingarna). VetAH 1751, s. 168 (om ordningen Passeres). Nilsson Fauna II. 1: 292 (1824; om släktet Emberiza Lin.). —
-SPÄNNING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Falco columbarius Lin., stenfalk (som har ringa storlek). FoFl. 1920, s. 110. —
-STILLA. (numera föga br.) bot. växten Descurainia sophia (Lin.) Prantl, stillfrö, dillsenap. (Artnamnet) sparfstilla .. (är valt) på grund af .. den af Linné framhållna nyttan af frön af S(isymbrium) Sophia för sparfvar. NormFört. 57 (1894). 2NF 38: 442 (1926). —
-UGGLA. zool. fågeln Glaucidium passerinum Lin. (som har ringa storlek). Fischerström Mäl. 158 (1785).
-UNGE. sparvs unge; äv. bildl., särsk. ss. beteckning för att ngn är späd l. liten. Schultze Ordb. 4742 (c. 1755). Sparfungarne äro influgne i boet, ser jag, — yttrade han efter att hafva sett sig omkring (i tiggarhemmet). Blanche Våln. 119 (1847). Skynda dig nu bara ut i solen igen, du lilla sparvunge — för barn är solen Guds ord! Törngren Gunnarsson Barn. 15 (1924). —
-ÖGA. sparvs öga; särsk. bildl., om människoöga med kvick o. vaken blick o. d. FemFinFörf. 52 (1974; bildl.).
B (ngn gg i poesi): SPARVE-BO, -HJÄRNA, se A. —
-LILL l. -LILLA. ss. smeksamt l. förtroligt tilltalsord till sparv; i sht i folkvisestil. Sparfvelilla. Topelius Läsn. 2: 53 (1866). Säg mig, säg mig, sparfvelill, / hur unga flickor gånga! Lindqvist RysslSång 1: 63 (1904). —
-MAMMA, -PAPPA, se A.
Spalt S 9212 band 29, 1983