| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
1) (†, se dock b) stängsel, hägnad, ”hag” (se d. o. 1). Jag fant fördenskull nödigt, at .. omgiärda ett stycke fält med en gärdslegård eller häck af pålar. DeFoë RobCr. 69 (1752; eng. orig.: hedge). — särsk.
a) [efter eng. dead hedge i motsv. anv.; jfr äv. sv. dial. rishäjd, stängsel av ris] (†) i uttr. död häck, provisoriskt stängsel uppfört av nedhuggna buskar, ris o. d. Serenius EngÅkerm. 9 (1727).
b) [efter eng. quickset hedge i motsv. anv.] (numera knappast br.) i uttr. levande (förr äv. växande) häck, = HÄCK, sbst.1 2. Serenius Xx 4 b (1734). EGLidbeck (1752) i SvMerc. V. 3: 284. Odlade, af lefvande häckar stängda fält. MoB 7: 83 (1809). Laga hägnad är trädgärdesgård, .. lefvande häck med samma höjd och fasthet. Juhlin-Dannfelt 160 (1886). Björkman (1889).
2) stängsel l. hägnad som utgöres av en rad av tätt planterade, ungefär jämnhöga växter (buskar l. mindre träd) o. som gm klippning merendels hålles i viss bestämd form; äv. om dylik rad av växter (buskar l. mindre träd, förr äv. blommor) planterade för att tjäna ss. vindskydd l. ss. prydnad o. d.; äv. bildl. En nyklippt häck. Rålamb 14: 45 (1690). Finnas ej rå och rör; hafve tå .. forne stenrösen, .. häckar, eller annat märke vitsord, ther the af ålder för laga skilnad hållne blifvit. JB 12: 3 (Lag 1734). Inge häckar i våra Trägårdar äro angenämare, rarare, och låta bättre klippa sig, än Liguster häckar. Linné Vg. 193 (1747). Til denna (dvs. vallmon) sade han (dvs. narcissen): Dig sker för mycken ära, / At du får, jämte mig, i dessa häckar stå. Kolmodin QvSp. 2: 198 (1750). Kring regeringsformen (hade) uppvuxit en hel häck af små förordningar, som skymde densamma. Hildebrand Statsförf. 440 (1896). Den magnifika franska stilen, med klippta häckar. Böök ResSv. 104 (1924). — jfr AKACIA-, ALM-, ALOE-, ANNBOKS-, AVENBOKS-, BARR-, BARRVÄXT-, BJÖRK-, BLOMSTER-, BOK-, BRÖST-, BUXBOMS-, FLÄT-, GRAN-, HAGTORNS-, JASMIN-, KRUSBÄRS-, LIGUSTER-, MULLBÄRS-, MYRTEN-, OLEANDER-, PIL-, PRYDNADS-, ROSEN-, SKYDDS-, STRAND-, STÄNGSEL-, SYREN-, TÖRNROS-, VIDE-HÄCK m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) i förb. med måttsbestämning. SvMerc. IV. 2: 412 (1758; i fråga om mullbärshäck för silkesmaskodling). Cirka 120 famnar häck af hagtorn och ärtträd. MeddLandtbrStyr. 1904, 1: 4.
b) ss. första led i ssgr som beteckna växter som (äro lämpliga l. avsedda att) användas till häckar.
c) i oeg. l. överförd anv.
α) om rad l. samling av buskar (i sht taggiga) l. mindre träd, växande vildt i naturen (ofta utmed gärdesgårdar o. d.). Adlerbeth Buc. 20 (1807). I en sådan dalgång (på Kullabärget) brukar det växa en tät häck av många sorters träd och buskar. Sandström NatArb. 1: 72 (1908). — jfr BJÖRNBÄRS-, SLÅN-HÄCK m. fl.
β) (numera bl. ngn gg tillf.) om i form av en häck uppställda (o. sammanflätade) grenar o. d.; särsk. i uttr. flätad häck, häck av avskurna, i varandra inslingrade grenar. Carlberg SthmArchitCont. H 3 a (1740). (Lockbetet för riporna) lägges ut på båda sidor om en häck av små björkkvistar. Sandström NatArb. 2: 206 (1910).
3) [jfr t. hecke i motsv. anv.] = HAJ, sbst.2 Lundin (o. Strindberg) GSthm 426 (1881). Vid trupp, som bildar häck, iakttages, att honnören kommenderas kompanivis. TjReglArm. 1889, s. 37. Vid H. M:ts afresa från platsen stodo barnen uppställda i häck utanför yttertrappan. PT 1903, nr 285, s. 2. Hellström Lekh. 137 (1927).
(2 b) -BOK. [jfr HAGBOK] (†) bot. trädet Carpinus betulus Lin., vitbok, avenbok. Torén Rebau o. Hochstetter 43 (1851). —
(2 b) -BUSKE. i sht trädg. LAHT 1893, s. 127. NoK 73: 50 (1927). särsk. (†) om den i sht i södra Europa vildt växande busken Rhamnus alaternus Lin., vilken i Sv. odlas ss. prydnads- o. häckbuske. Serenius Aaa 1 a (1734, 1757). —
(2 b) -KARAGAN. bot. o. trädg. busken Caragana arborescens Lam., sibirisk ärtbuske. Laurell Träd 21 (1891). Dens. Växtn. 66 (1904). —
(2 b) -LIGUSTER. bot. o. trädg. busken Ligustrum vulgare Lin., vanlig liguster. Lyttkens Växtn. 385 (1906). —
(2 c α) -NÄVA. [jfr t. heckenknöterich] (†) bot. den i busksnår växande örten Polygonum dumetorum Lin., lövbinda. Torén Rebau o. Hochstetter 92 (1851). —
(2 b) -PLANTA. trädg. Till häckplantor väljas helst 2- eller 3-åriga skolade plantor. HbTrädg. 5: 30 (1874). LAHT 1903, s. 101. —
-SAX. trädg. för häckklippning avsedd, grov, trädgårdssax. Rålamb 14: 148 (”146”) (1690). 2NF 22: 656 (1915). —
-SPARV. zool. den i Medelhavsländerna förekommande sparven Emberiza cirlus Lin., som uppehåller sig i busksnår och häckar. 1Brehm 2: 48 (1875). 4Brehm 6: 248 (1924). —
(2 b) -SPIREA. bot. o. trädg. busken Spirea salicifolia Lin. Laurell Träd 17 (1891). Krok o. Almquist Fl. 1: 147 (1905). —
-SÅNGARE, m. l. r. (numera knappast br.) zool. den i Sverge allmänt förekommande sångfågeln Sylvia salicaria Lin., egentliga trädgårdssångaren. Sundevall (o. Kinberg) 63 (1861). 1Brehm 2: 111 (1875). —
(2 b) -TRÄD, förr äv. -TRÄ. (numera föga br.) i sht trädg. träd lämpligt att ingå i häckplantering. Gadd Landtsk. 2: 92 (1775). Vresalmen .. egnar sig bäst till häck- och till alléträd. Arrhenius Jordbr. 3: 256 (1861). Juhlin-Dannfelt 13 (1886). —
-VECKLARE, m. l. r. zool. vecklaren Tortrix rosana Lin., som uppehåller sig i sht i häckar. Abelin VTr. 93 (1903). —
(2 c α) -VICKER. bot.
1) vickerarten Vicia sepium Lin., som förekommer i skogar o. busksnår. Wahlberg Foderv. 185 (1835). Krok o. Almquist Fl. 1: 144 (1891).
2) (†) vickerarten Vicia dumetorum Lin., som växer i busksnår o. d., buskvicker. Torén Rebau o. Hochstetter 126 (1851). —
-VÄRK, n. (numera knappast br.) koll.: häckar. Tersmeden Mem. 2: 23 (1734). (Till byggnadskonsten hör:) Berg och Högder med åtskilligt Häckvärck at betäckia. Carlberg SthmArchitCont. A 4 b (1740). —
(2 b) -VÄXT. i sht trädg. Lundequist Landtbr. 159 (1840). (Hagtorn är) en mycket god häckväxt. Juhlin-Dannfelt 134 (1886). LfF 1908, s. 238.
B (†): (3) HÄCKEN-ELD. [efter t. heck(en)feuer] (†) mil. gevärseld varvid varje man laddar o. skjuter, så fort han hinner utan särskilt kommando, hastig eld. Holmberg 1: 853 (1795). Schück (1854).
Spalt H 1864 band 12, 1932