Publicerad 1932 Lämna synpunkter HÄCKEL häk4el, sbst.1, n.; best. häcklet häk4let. (mera tillf.) vbalsbst. till HÄCKLA, v.1 2: häcklande; äv. konkretare: ngt (tal, uttryck) varmed ngn häcklas. Strand Tidsfördr. 2: 93 (1763). Blomberg Lennep 2: 306 (1868). Jag ville icke höra på deras häckel öfver Andrées ballongfärd. Strindberg GötR 280 (1904). Spalt H 1871 band 12, 1932 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
