Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIPPI pip3i2, sbst.2, r. (BVT 1929, nr 49, s. 27, osv.), äv. n. (UNT(A) 1943, nr 299, s. 9); best. -in, ss. n. -it.
(vard.) tokeri, förryckthet, galenskap, ”dille” (se d. o. 2), vurm, mani; vanl. skämts., i fråga om uppseendeväckande l. ovanliga l. bisarra uttalanden l. handlingar l. vanor o. d., knappast i fråga om värklig sinnessjukdom; särsk. i uttr. ha l. få pippi, vara resp. bli tokig l. ”snurrig”. Han har (fått) pippi på att spela schack, samla frimärken. Hallner PysGubb. 214 (1920). Har du fått pippi? — Tänker du resa in? Kerfve Nutidsfl. 134 (1929). DN(A) 1934, nr 321, s. 14. — Anm. I följande språkpr. synes ordet användas adjektiviskt; jfr PIPPIG, adj.1 Såsom vi brukade säga i Uppsala, jag kände mig fullkomligt pippi. Lindqvist BakMoln. 60 (1911).
Spalt P 940 band 20, 1953