| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PJASKIG pjas3kig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.)
1) om person (l. kollektiv), särsk. med tanke på karaktärsegenskaper o. d.: våpig, sjåpig; menlös; hållningslös; omanlig; kraftlös, matt; äv. om dylik persons osv. handlande. Den pjaskige Landshöfdingen i Vexiö. Liljecrona RiksdKul. 321 (1840). Om dagen råder ofta Cirocko och gör en pjaskig och matt till själ och kropp. Bremer Brev 4: 57 (1858; i Neapel). Att gråta sig till flickan! Det var pjaskigare än jag väntat mig! Bergman JoH 304 (1926).
2) om dryck o. d.: ”blaskig”, jolmig, svag, smaklös, fadd. Fem koppar pjaskigt thé. Bremer Grann. 1: 59 (1837). Vattnet (i hälsokällan) smakade pjaskigt. Hygiea 1865, s. 115. Duvna och pjaskiga läskedrycker. Larsson i By Logen 204 (1916).
3) (numera bl. mera tillf.) urblekt, färglös; sjaskig; underhaltig. Björkman (1889). Solnedg. 2: 54 (1911). särsk.
b) om person, med tanke på utseendet. Wetterbergh Altart. 268 (1848). Om inte hon .. skulle komma att se bra pjaskig ut bredvid Ingegerd. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 73 (1933). särsk.: som har ovårdat o. fult yttre. (Kvinnorna i Lövsta) är ganska piaskige. UpplFmT 33—36: Bil. 1, s. 14 (1748).
4) (tillf.) om föremål av tyg: utan styrsel, slankig. (Halsdukens) långa, pjaskiga snibbar dinglade ned öfver hans .. väst. Backman Dickens Pickw. 1: 424 (1871; eng. orig.: limp).
5) (mera tillf.) om sång: omelodisk o. menlös l. enformig. Så pjaskigt som .. (gråsiskorna) sjöngo! Tji, tji, tji, tji psûit. 1LundagKron. 309 (1918).
Spalt P 977 band 20, 1953