Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJÅSA, v. -ade.
Ordformer
(äv. piå-)
Etymologi
[sv. dial. pjåsa, fjäsa, klema; jfr PJÅS, sbst.2]
(†) Arvidi 103 (1651).
1) möda sig över hövan. (De) som sent och bittigt piåsa, / Och all sin ålder ut i askan fåfängt blåsa. Brenner Dikt. 1: 246 (1713).
2) i uttr. pjåsa bort, se särsk. förb.
Särsk. förb.: PJÅSA BORT. (†) pjoska bort. Wetterbergh Penning. 499 (1847).

 

Spalt P 989 band 20, 1953

Webbansvarig