Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLACK plak4, sbst.1, r. l. m. l. f. l. (i bet. II 4) n.; best. -en resp. -et; pl. -er, i bet. II 4 äv. = ((†) plackier SkrGbgJub. 6: 439 (1599)).
Ordformer
(ofta (i sht i bet. II 2) med fr. stavning)
Etymologi
[I o. II ytterst till samma holl. o. t. ord, mnl. placke, holl. plak, fläck, lapp, tunn platta m. m., mlt. placke, lapp, fläck, t. plack, fläck m. m. — Jfr PLACKA, PLACKAD, PLACKET, PLAGG, sbst.1, PLAKAT, sbst., PLAKETT, PLECKER, PLICKHUS]
I. (†) fläck l. felaktighet av annat slag. Dirich (har) budith .. Erich Krabbe jgienn sam[m]a theckienne (som han köpt), efftherdi ther fandz, ath ther war plackier wthi. SkrGbgJub. 6: 439 (1599).
II. [av fr. plaque, av mnl. placke]
1) bokb. ett slags större stämpel använd inom bokbinderiet för ornering av hela pärmytan med ett enda tryck. Fischer BokbH 10 (1922).
2) ordensv. kraschan. 2Saml. 9: 40 (c. 1827). Jag emottog Nordstjernans plaque med högsta likgiltighet. Leijonhufvud Minnesant. 75 (1837). Kjellin Troili 2: 233 (1917).
3) (†) den platta delen av en peruk som täcker hjässan. (Lundin o.) Strindberg GSthm 353 (1881).
4) med. begränsad upphöjning, fläck. Gadelius Själsl. 4: 126 (1924).
Ssg: (II 1) PLACK-STÄMPEL. bokb. Fischer BokbH 10 (1922).

 

Spalt P 999 band 20, 1953

Webbansvarig