Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLAGGA plag3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
(numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) ge (ngn) ”plagg” (se PLAGGA, sbst. 1), aga, klå, slå, ”smälla”. Runius (SVS) 1: 165 (1703). Jag kan i denna stund ej säga hvarföre jag, mera än mina Läscamerater plaggades. ÄSvBiogr. 7—8: 21 (1809). 3SAH 33: 80 (1921). — jfr HAND-PLAGGA.
PLAGGA PÅ10 4. (numera mindre br.) slå på (ngn); klå upp, prygla. Spegel (1712). Lidforss DQ 2: 772 (1892). Östergren (1935).
Spalt P 1005 band 20, 1953