Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLATT, sbst.4, m.?
Etymologi
[jfr sv. dial. platt, lätt slag, liten ruta i vävnad, ävensom sv. dial. plattamillan, i plattavis, här o. där, stundom, platta, v., slå (till l. ihop), falla handlöst; jfr äv. fsv. plata, v., lappa, got. plats, m. (l. plat, n.?), lapp, lt. platte, trasa, mnl. plat, slag, klapp, mht. blaz, plaz, plaskande slag, feng. ēarplætt, örfil, plættan, slå med flata handen; sannol. nära samhörigt med PLÄTT, lätt slag, fläck m. m.; med avs. på bet.-växlingen slag: lapp, trasa o. d. jfr PLACK, sbst.1—2, PLAGG, sbst.1—2 — Jfr PLASKA, PLASS, interj., PLATTIG]
(†)
1) fläck (se FLÄCK, sbst.1 1); jfr PLÄTT, sbst.2 I 1. (Gåsen) hafuer en suart platt i nachenn. VadstÄTb. 129 (1587).
2) [möjl. delvis utgående från PLATT, sbst.3] om hudstycke som avskäres från ngns kropp. Jagh let Brunen en platt affskära, / Aff hans rygg, honom til wanähra. Forsius Fosz 320 (1621).
3) [jfr mnl. niet een plat, inte ett dugg, inte alls; med avs. på bet. jfr äv. d. (dial.) blat, liten (smuts)klump, klick, stänk, smula] i uttr. aldrig en platt, aldrig l. inte ett dugg, inte det ringaste. Thet honom doch halp aldrigh en Platt. Hund E14 346 (1605).

 

Spalt P 1111 band 20, 1953

Webbansvarig