plinga | SAOB

Publicerad 1953

PLINGA pliŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.

Etymologi

[till PLING]

1) (mera tillf.) om sak, särsk. musikinstrument o. d.: ljuda klingande; säga ”pling”. CFDahlgren 3: 270 (1828). Plingande zittror. Östgöten 1931, nr 241 B, s. 1.

2) [jfr KLINGA, v. 4 b] (†) i uttr. plingande ny, spritt språngande ny. SvMerc. 1: 222 (1755). —

Spalt P 1170 band 20, 1953

Webbansvarig