| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
1) (numera föga br.) som till sin form liknar l. erinrar om en klump, klumpig, otymplig, oformlig, ”klunsig”; grov; äv. i utvidgad anv., om stil, drag o. d. Johan iii (1588) i HB 2: 226. (Barn skola äta jämförelsevis ofta) dock icke alt förmyckit på hwar gång, at the ey blifwa alt för Plumpa och Feeta. Palmchron SundhSp. 372 (1642). Tvänne plumpa och oformliga käril. DeFoë RobCr. 69 (1752). Plumpa (ansikts-)drag. Landsm. VIII. 1: 22 (1887). Plump kropp. 2NF 12: 2 (1909). InternMed. 2: 1129 (1918).
2) (numera knappast br.) som blott berör l. tar sikte på l. hänsyn till l. har sin grund i de grova, yttre dragen av ngt, som håller sig till ytan l. det yttre skenet l. det mest påtagliga, grov (se d. o. 10). Detta bör intet förstås så plumpt, att de der skulle belägra sina Hustrur i alla mäns åsyn. Rudbeck Atl. 1: 253 (1679). Den .. plumpa meningen, att hvad man icke ser icke är. Rydberg Varia 20 (1888, 1894). Larsson PoesLog. 110 (1899).
3) (†) klumpigt l. otympligt l. oskickligt l. illa utförd resp. (om person) som är klumpig l. oskicklig i sitt arbete l. har klumpigt handlag o. d.; klumpig; icke elegant l. fin; stundom svårt att skilja från 1. (Drottningkronan var ett) plumpt och grofft arbethe. 2SthmTb. 8: 32 (1589). Medan den större (kyrkklockan) af klåckegiutaren är mächta plumpt beslagen. ConsEcclAboP 466 (1660). Förra Qvinnor .. / Voro plumpt och vårdslöst klädda. Kolmodin QvSp. 2: c 1 b (1750). En oförfaren och plump Jorde-gumma. VetAH 1752, s. 221. Man skulle ej tro, att dylika plumpa hokus-pokus kunde förvilla de bildades omdöme. Snellman Tyskl. 212 (1842). Att man, huru plumpt och oskönt det än blef, i klosterböckerna .. antecknade (osv.). Hägg Fotbeklädn. 50 (1873). — särsk. i fråga om ngns intellekt l. omdöme; äv. övergående i bet.: enfaldig, trög, dum. Hwar noghor wore så plump och oförstondig at han thet neka wille. OPetri Eedh. B 1 a (1539). Een så plumper Kropp (som älgens) är intet swår att snärja, / Helst när Förståndet och mon plumpt som Kroppen wara. Spegel GW 235 (1685); jfr 1. Bellman (BellmS) 1: 178 (c. 1775, 1790).
4) (†) som på ett markant sätt strider emot det rätta l. passande l. överskrider gränserna för vad man kan tillåta l. finna sig i l. överse med; svårartad, grov (se d. o. 12), ful (se d. o. 3); otillbörlig; oblyg; i sht ss. bestämning till ord betecknande ngt moraliskt förkastligt; ofta med bibet. av 3 l. 6; jfr 5. Petreius Beskr. 3: 12 (1614). Mig tyckes werlden sig i en Theater byter, / Där hwar en samwetz löst den andra plumpt bedrar. ÖB 44 (1712). Att ljuga plumpt! Leopold 1: 254 (1808, 1814). En så plump osanning hade ju genast måst uppdagas. Palmblad Nov. 3: 47 (1841). Arbetsgifvarnas ohöljda klassegoism och statens plumpa partiskhet för denna senare. SLorS 16: 361 (1899). — särsk. om person.
a) övergående i bet.: fräck. Ingen bewijser gerna sådana menniskior lätteligen hielp och wälgärningar, som plumpe och obeskedelighe äre. AJGothus ThesEp. 1: 11 (1619). Murbeck CatArb. 1: 266 (c. 1750).
5) (numera bl. vard. i vissa trakter) med tanke väsentligen på ngts kvantitet l. omfattning l. intensitet: omåttligt l. orimligt l. otillständigt stor l. kraftig, som förekommer i orimligt hög grad, våldsam, enorm, mycket kraftig l. stor; jfr GROV 6; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 4. Holmbergsson Sartorius 181 (1800). Vinet är för plumpt tilltaget / I vårt dryckskalas. Stagnelius (SVS) 2: 236 (1822). Hans bok förargar mig så plumpt, att jag roat mig med att analysera min förargelse. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 121. En plump otur. Östergren (1935). jfr (†): (Båtarna i Suez äro) någorlunda lika med våra små skutor, ehuruväl något plumpt och mer tilltagne. Eneman Resa 2: 10 (1712). — särsk. i fråga om storleken av förtjänster, betalning, priser o. d.: grov (se d. o. 6 a, b), ”glupsk”; ”oblyg”. Reenstierna Årstadagb. 2: 326 (1821). Plumpa pris för qvarter och underhåll, fordra plumpa inkomster. Viborg 1857, nr 99, s. 1. Rederiet förtjente plumpa pengar. Topelius Fält. 4: 473 (1864). Han kommer att förtjäna plumpt! Åkerhielm Hvidehus 153 (1899). Östergren (1935).
6) som saknar bildning l. hyfsning l. förfining l. finess o. d.
a) (†) som saknar den förfining i sätt o. seder som bildning o. kultur ger, som utmärker sig för ett grovt o. tölpaktigt sätt, obildad, okultiverad, rå, barbarisk, opolerad i sitt sätt, bondsk, ”rustik”, ”oborstad”; äv. (utan nedsättande bet.) närmande sig bet.: enkel, rättfram. Groffwe, plumpe och olärde prester. Thyselius HdlReform. 2: 230 (i handl. fr. 1544). Folket i förriga tid var plumpt, men redliga sinnat. Nicander GSann. 84 (1767). Jag är en plump Man, som ej förstår at gå krokvägar. Levin Schiller Cab. 10 (1800). Wisén Oden 96 (1873).
b) vars uppträdande (särsk. i tal l. skrift) saknar den hyfsning l. förfining som den kultiverade smaken l. hövligheten föreskriver (o. som därigm sårar känslan för det passande), grov, ohyfsad; grovkornig; grovt oartig; stundom med markerad bibet. av: oanständig i sexuellt avseende; äv. om handling, yttrande, skrift o. d. Erland, hade .. antastet wellärde M. Jöns Baaz medh Plumpe och ohöffuelige ordh. VRP 1622, s. 474. (Han) talade ofta öfver bordet så plumt, som hade han varit uti et liderligit hus. Hoffmann Förnöjs. 67 (1752). Håll up med dit plumpa skämt. Ekelund Fielding 457 (1765). Det oskyldiga (i den skämtsamma berättelsen) blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Kellgren (SVS) 5: 246 (1790). Plumpa kvickheter. Weibull LundLundag. 160 (1882). Siwertz Sel. 2: 35 (1920). — särsk. (numera knappast br.) närmande sig bet.: burdus, brysk, rättfram. Han foor plumpt vth medh sanningen. Grubb 304 (1665). Plump ärlighet. Atterbom Minn. 331 (1818).
c) (numera föga br.) om prakt, ståt o. d.: barbarisk, okultiverad. Arnell Scott Sjöfr. 169 (1829). Den plumpa tyska fursteståten. Weibull LundLundag. 10 (1882).
7) [jfr 6 b slutet o. motsv. anv. av eng. plump] (†) ss. adv.: i klara l. tydliga ord, öppet, rent ut? Iag (tvivlar) intet om, at icke något är förelupet, effter ifrån Varsckov och Breslov uti aviserne något sådant skrifves, men intet så plumpt, som ifrån Riga (varifrån en detaljerad skildring kommit). Bark Bref 1: 194 (1704).
(3 slutet) -SINNIGHET. (†) intellektuell klumpighet l. oskicklighet l. enfald o. d. Sylvius Mornay 39 (1674).
PLUMPAKTIG, adj. [jfr. ä. d. plumpagtig, t. plumphaft] (†)
2) = plump, adj. 3. BtFinlH 4: 32 (1561). (Han) war mycket plumpachtigh och oskickeligh till sådane handell (dvs. ett militärt uppdrag). Svart G1 31 (1561). VDAkt. 1692, nr 95 (1690). särsk. = plump, adj. 3 slutet. OPetri 1Post. 128 b (1528). Schroderus Comenius 356 (1639).
3) till 6: barbarisk i sina seder o. sitt uppträdande, rå, obildad, okultiverad; plump, grov- (kornig). OPetri Kr. 92 (c. 1540). Plumpaktiga ord och åthäfvor. ÅbSvUndH 8: 101 (1812).
Avledn.: plumpaktighet, r. l. f. (†)
1) till plumpaktig 2: oskicklighet; dumhet, enfald. OPetri Sacr. 18 b (1528). Raimundius HistLiturg. 23 (i handl. fr. 1532).
2) till plumpaktig 3: plumphet, grov(kornig)het o. d. Thyselius Bidr. 50 (1637). Kling Spect. Z 1 a (1735). —
PLUMPELIGA l. PLUMPLIGA, adv. [jfr t. plumplich] (†) till 3: klumpigt, otympligt, oskickligt; enfaldigt. OPetri 1Post. 128 b (1528). HSH 13: 318 (1551). —
PLUMPHET, r. l. f. [jfr t. plumpheit]
2) (†) till 1, 3: grov l. dålig kvalitet. Jagh för modar Högw H Biskoppen migh för papperettz ringheet och plumpheet .. ey förtänker. VDAkt. 1683, nr 7.
4) (†) till 4: otillständigt uppträdande l. tillvägagångssätt; grov otillbörlighet, otillbörlig djärvhet; förhållandet att ngn går för långt i ngt avseende; onödig bryskhet; äv. konkretare, om otillständigt l. fräckt yttrande l. beteende o. d.; jfr 5. SthmTb. 1: 229 (1594). Schroderus Os. 1: 770 (1635). Han förifrades öfver sin ädelsinta Gemåls välmening med sådan plumphet, at han lade hand på henne. Dalin Hist. 2: 641 (1750). Hallenberg Hist. 3: 182 (1793).
5) till 6.
a) (†) till 6 a: ”ohyfsning”, obildning, brist på kultur o. förfining; ”bondskhet”; ”råhet”. Lindahl Tanckef. 7 (1740). Den plumphet som härskar uti mankönets fordna moder. Posten 1769, s. 1050. Weste (1807).
b) till 6 b: egenskapen l. förhållandet att vara plump; plumpt sätt l. uppträdande; äv. konkretare, om plumpt yttrande l. beteende o. d. Ekelund Fielding 293 (1765). Till all lycka, påminte jag mig, att det är allenast originaler förbehållit, att opåtalt säga plumpheter. Kellgren (SVS) 6: 8 (1770). Siwertz JoDr. 212 (1928). —
PLUMPITET, r. l. f. [med avs. på bildningen jfr sådana ord som BANALITET, FRIVOLITET] (†) till 6 b: plumphet, plumpt yttrande o. d. Hagberg Shaksp. 6: 209 (1849). GHT 1898, nr 287 B, s. 3. —
PLUMPSK, adv. [jfr ä. t. plumpisch, plumpsch, adj.] (†) till 4: grovt otillbörligt o. d. HG2AH 5 (1611).
Spalt P 1231 band 20, 1953