Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLURING plɯ3riŋ2, r. l. m., om person m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. pluring, träkil, korvbit; till sv. dial. plura, plure, plur, plugg, kil o. d.]
1) (†) liten träkil. Rinman 2: 286 (1789).
2) [jfr KIL, sbst.1] (†) barnunge, småtting, ”kil”. Nå, pluringar, hva’ ä’ de’ om? — röt patron och vände sig om mot de små (barnen). Roos Strejk. 36 (1892).
3) [av månsing pluring; med avs. på bet.-utvecklingen jfr dels sv. slangspr. bläjd, tjugofemöring, av sv. dial. bläjd(e), kil m. m. (se BLÄGDE), dels d. pløkker, pängar, pl. av pløk, eg.: plugg] (starkt vard.) päng, slant; företrädesvis o. numera bl. i pl.: pängar. Ro hit med pluringarna. Blanche Jernbär. 35 (1845). Heidenstam Vallf. 187 (1888; i sing.). Man hade gott om pluringar på den tiden. Hultenberg Barbusse Eld. 1: 49 (1917). Krusenstjerna Pahlen 4: 136 (1933). Anm. I äldre ordböcker anföres ordet med bet.: stor slant, t. ex. SvTyHlex. (1851, 1872), Dalin (1855).

 

Spalt P 1246 band 20, 1953

Webbansvarig