poly- | SAOB

Publicerad 1953

POLY- pol1y-, äv. pωl1y-, före obetonad stavelse i efterleden äv. 01—, i POLY-FOTA o. -FOTO äv. pol3y~ osv.

Ordformer

(poli- 1656 (: poligoner)—1805, 1900. poly- 1673 (: polygone) osv.)

Etymologi

[jfr t., eng., fr. o. lat. poly-, av gr. πολυ– (πολύ-), ssgsform till πολύς, mycken, rotbesläktat med FOLK, FULL, adj., PLENUM]

ss. förled i ett stort antal ssgr som vanl. ha fackspråklig l. lärd prägel: mång-, mycken.

Ssgr [vanl. med motsvarigheter i t., eng. o. fr.]: POLY-AMID1004 l. 0104. kem. högmolekylärt ämne vars långa, kedjeformiga molekyler bestå av regelbundet återkommande, inbördes lika grupper av kväve-, väte-, kol- o. syreatomer. Bolin KemVerkst. 160 (1942). —

-ANDRI -andri4, r. l. f.; best. -en l. -n. [jfr gr. πολύανδρος, som har många män, till ἀνήρ (gen. ἀνδρός), man (jfr androgyn)]

1) etnogr. o. sociol. äktenskap mellan en kvinna o. två l. flera män. Cook 2Resa 174 (1783).

2) zool. förhållandet att en djurhona parar sig med flera hanar. Marklin Illiger 129 (1818).

3) (†) bot. klassen Polyandria. Örter, som höra till polyandrien. Gadd Landtsk. 2: 229 (1775). jfr BotN 1913, s. 45. —

-ANDRISK -an4drisk, adj. [jfr -andri] särsk.

1) etnogr. o. sociol. som har avseende på polyandri (i bet. 1). Ymer 1921, s. 189.

2) bot. om växt: som tillhör 13:de klassen (Polyandria, som har flera än tolv fria ståndare fästa tätt under pistillfästet) i Linnés sexualsystem. Gadd Landtsk. 2: 178 (1775). —

-ANDRIST -andris4t, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. [jfr -andri] särsk.

1) (numera bl. tillf.) polygam kvinna. Strindberg Giftas 1: 195 (1884). Feilitzen Real. 1: 71 (1885).

2) (numera knappast br.) bot. växt tillhörande 13:de klassen (Polyandria) i Linnés sexualsystem. Gadd Landtsk. 2: 224 (1775). Hammar (1936). —

-ANT -an4t, adj. [till gr. ἄνϑος, blomma] trädg. om vissa lågvuxna o. mångblommiga odlade rosor (som i allm. äro hybrider l. former av Rosa multiflora Thunb.). Oterdahl Skolfl. 313 (1924). —

-BASIT -basi4t, r. ((†) n. Berzelius); best. -en. [till bas, sbst.1 4] miner. visst mineral bestående av en förening av antimon, silver o. svavel (med inblandning av små mängder koppar o. arsenik). Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 165.

Spalt P 1433 band 20, 1953

Webbansvarig