| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POLY- ssgr (forts.):
1) kem. o. miner. om kemiskt ämne (grundämne, mineral osv.): som har l. kan ha kristaller tillhörande flera olika system; äv.: som uppträder l. kan uppträda i både amorf o. kristallinisk form. ASjögren Min. 44 (1865). 2NF 35: 1267 (1923).
2) bot. om växtart: som består av en mängd genetiskt skilda, (i naturen) som mer l. mindre distinkta enheter uppträdande former; äv. om växtsläkte: som har stor formrikedom, dvs. består av talrika, varandra mycket närstående arter l. formgrupper. Polymorpha arter. Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 43. Arterna inom ett polymorft slägte. Agardh Vextsyst. 3 (1858). SvD(A) 1930, nr 70, s. 9.
3) zool.
a) i fråga om vissa koloni- l. samhällsbildande djurarter (ss. polyper o. myror): inom vilken flera till utseende, byggnad o. funktion olika grupper av individer konstant uppträda; äv. om koloni l. samhälle av dylika djur. Thorell Zool. 1: 331 (1860).
b) som under sin utveckling successivt uppträder i till utseende osv. olika former. 2NF 2: 709 (1904).
4) (mera tillf.) fonet. om språkljud: som kan alstras vid flera olika lägen hos talorganen. Landsm. 1: 83 (1879). —
-MORFI -morfi4, r.; best. -en l. -n. [jfr gr. πολυμορφία o. hetero-, isomorfi] polymorfism; särsk.
-MORFISK -mor4fisk, adj. [till -morf(i) l. -morfism] (med prägel av fackspr.) mångformig, månggestaltad; särsk. bot. = -morf 2. Ekbohrn (1868). BotN 1879, s. 8. —
-MORFISM -morfis4m, r.; best. -en. (förr äv. -morphism) [jfr dimorfism] (med prägel av fackspr.) förhållandet att ngt är polymorft; egenskapen att vara polymorf; mångformighet; särsk.
Spalt P 1440 band 20, 1953