| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
POSITIV pωs4i~ti1v l. pω4-, l. 30~2, äv. 104 (positi´v Weste; – -i´v Dalin), adj. -are. adv. -T. Anm. Stundom förekommer den lat. adv.-formen positive, förr äv. den fr. adv.-formen positivement. RARP 16: 58 (1693: positivement; i bet. 3). Biurman Brefst. 162 (1729: positive; i bet. 3). Norström Masskult. 92 (1910: positive; i bet. 5).
1) (i fackspr.; utom i a o. b numera föga br.) som innebär att ngt är fastställt l. förordnat l. instiftat l. givet (gm gudomlig makt l. gm lagstiftning o. d.); fastställd, förordnad, stiftad, utfärdad, given; särsk. i uttr. positivt bud, utfärdad (uttrycklig) befallning; stadgat påbud. Brask Pufendorf Hist. 383 (1680). Man måste finna, att man redan bortblandat frågan om ett moraliskt bör, när man endast frågar om vissa lika lydande yttre positiva bud. Boëthius Sedel. 43 (1807). 1NJA 1874, s. 468. — särsk.
a) (fullt br.) om religion l. lära o. d.: som vilar på gudomligt instiftande l. fastställande; uppenbarad; motsatt: naturlig l. rationell; äv. om anhängare av dylik religion osv. Leopold 3: 74 (1802, 1816). En positiv religion ansågs af nytta för staten. Geijer I. 5: 74 (1811). SvUppslB (1934).
b) (fullt br., i sht jur.) om lag l. rätt o. d.: gm lagstiftningsåtgärd åstadkommen o. uttryckligen formulerad l. kodifierad (motsatt: naturlig); ofta äv.: faktiskt gällande i visst land o. d. BoupptSthm 3/12 1678, Bil. (1671). Den positiva lagen är i sin allmännaste bestämning en nations medvetande af sin egen sed. Snellman Stat. 15 (1842). Om den positiva rätten (handlar) den empiriska juridiken. 2NF 24: 76 (1916). särsk. i utvidgad anv.
α) i sådana uttr. som positiv lagstiftare l. positiv lagstiftning, lagstiftare resp. lagstiftning inom den positiva rätten. Biberg 3: 125 (c. 1823). Den egentliga positiva lagstiftningen .. utgår från en lagstiftares förklarade vilja. Schlyter JurAfh. 2: 21 (1879).
β) (†) i uttr. positiv domstol, instiftad l. upprättad domstol. (Folkrätten) känner ej någon positiv domstol, lika litet som någon exekutiv makt. Geijer I. 1: 107 (1818).
2) språkv. om adjektiv l. adverb: som står i positiv (se POSITIV, sbst.2); äv. (om ändelse o. d.): som tillhör positiven; äv. om betydelse: som tillkommer en form i positiv. Borelius Sacy 67 (1806). (Orden) sakta, äkta, hvilkas positiva -a försvinner i -are. Rydqvist SSL 2: 469 (1860). Ejder AdjÄndNordSpr. 8 (1945).
3) (numera föga br.) i fråga om svar l. löfte l. uttalande l. befallning l. order o. d.: avgjord, deciderad; säker; uttrycklig; äv. ss. adv.; om person äv.: bestämd (se d. o. 2), befallande; stundom svårt att skilja från 6. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 57 (1692). DA 1771, nr 200, s. 2 (om order). Jag .. vet ingenting positivt om det. Kellgren (SVS) 6: 25 (1773). Jag (har) fått konungens positifva löfte (om hjälp till en resa). Berzelius Brev 8: 58 (1818). Hon är positivt ingen småländska. Almqvist TreFr. 3: 78 (1843). En mycket positiv herre. Cannelin (1921). — särsk.: tvärsäker, påstridig, självsäker. Sahlstedt (1769). Det skadar icke att emellanåt sätta frågetecken efter, tidningspressens positivaste påståendesatser. PT 1898, nr 282 A, s. 2. Hellström Lekh. 377 (1927).
4) i sht filos. l. språkv. om omdöme, sats, sätt att bestämma l. uttrycka ngt o. d.: som anger att ngn l. ngt är ngt l. får l. skall göra ngt; som icke innehåller ngn negation, icke negerande; affirmativ; jfr NEGATIV, adj. 2. En positiv slutledning på negativa premisser. Positiv sats. Biberg 1: 331 (c. 1820). Snellman ElCurs 2: 47 (1840). ”Den som älskar Gud kan icke önska att Gud skall älska honom tillbaka”. .. Detta är en negation i positivt syfte. Larsson Spinoza 199 (1931).
5) allmännare: som innebär l. utmärkes av l. avser närvaro l. förefintlighet l. utförande l. frambringande l. ökning av ngt; som innebär att ngt kommer till stånd; särsk. med bibegrepp av att det förefintliga l. utförda l. frambragta osv. äger värde l. utmärkes av l. tillkommit gm aktiv (självständig) värksamhet; stundom: värdefull; äv. (med förbleknad bet.): som (i motsats till ngt annat) är l. antages ss. det egentliga l. rätta l. normala; om person: som frambringar l. skapar l. uträttar ngt, utåtriktad o. d.; motsatt: negativ (se NEGATIV, adj. 3). Positivt kännetecken, (i fackspr.) bestående i närvaro l. förefintlighet av viss(a) egenskap(er). Positiv uppfostringsmetod, (i fackspr.) gående ut på att vinna vissa värdefulla resultat. Boëthius Sedol. 87 (1782). Där .. (förändringar i strandens läge) ske i den riktning, att havet tyckes stiga och landet sjunka, säges strandens förskjutning vara positiv. Ramsay GeolGr. 36 (1909). En positiv reservation innehåller ett eget yrkande. SvRiksd. II. 11: 407 (1934). Man kräver positiv politik i stället för negativ. SvD(B) 1944, nr 293, s. 4. — särsk.
a) (numera mindre br.) log. i uttr. positivt bevis, direkt bevis. Lindblom Log. 287 (1836). 3NF 16: 2 (1931).
b) jur. i vissa uttr.
α) positivt kontraktsintresse, i fråga om vinst som ngn skulle ha uppnått, om motparten fullgjort ett ingånget avtal. 3NF 14: 861 (1931).
β) positiv kompetenskonflikt, kompetenskonflikt mellan två domstolar som bägge anse sig behöriga i fråga om ett o. samma mål. 2NF 14: 698 (1910).
c) i sht fys. i fråga om ljusbrytning.
α) i uttr. positiv lins, lins som är tjockare på mitten än vid kanterna o. som darigm samlar de passerande ljusstrålarna; samlingslins, konvex lins. Fock 1Fys. 301 (1854). Bergstrand Astr. 123 (1925).
γ) i sådana uttr. som positiv(t dubbelbrytande) kristall, kristall vari den extraordinära strålens brytning är större än den ordinäras o. vari den ordinära strålen utbreder sig hastigare än den extraordinära. Fock 1Fys. 373 (1854). BonnierKL 9: 499 (1926).
d) mek. i uttr. positivt arbete, mekaniskt arbete som utföres av en kraft åt samma håll som förflyttningen. TT 1899, M. s. 108.
e) biol. i fråga om tropism l. taxis: som innebär närmande till l. riktning mot retningskällan. Lidforss VäxtLiv 51 (1904). FoFl. 1913, s. 82.
f) (i fackspr.) om bild l. avbildning: som är motsatsen till: negativ (se NEGATIV, adj. 3 e); särsk. (i sht fotogr.): som har samma fördelning av skuggor o. dagrar som motivet. Positiv kopia. Pasch ÅrsbVetA 1844, s. 35 (om fotografisk bild). 2UB 6: 527 (1904; om avtryck som erhållits gm gjutning i hålform). särsk. bildl., särsk. om beskrivning. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 80 (1901). Jundell Barn. 2: 245 (1927).
g) med. i fråga om reaktion på insprutningar av olika slag (t. ex. i fråga om tuberkulinprov): som ger l. utgör aktivt utslag. Petersson FysUnders. 348 (1908). Wirgin Häls. 3: 232 (1933). jfr TUBERKULIN-POSITIV.
6) som innebär att man säger ja till ngt l. godkänner ngt l. förklarar sig villig till ngt l. tillerkänner ngt ett visst (större l. mindre) värde; gillande, bejakande; äv. om person: benägen att se förtjänsterna hos ngt l. ngn; välvilligt stämd; aktivt intresserad; stundom svårt att skilja från 3. Positiv kritik. Han ställde sig positiv till förslaget. Hon gav ett mycket positivt svar. OSPT 1687, nr 47, s. 7. Ingen har varit så öppen, så fördomsfri, så positiv som Goethe. Böök 4Sekl. 47 (1928). En positiv inställning till arbetet. TT 1945, s. 383.
7) som icke är beroende av l. betraktas i jämförelse med ngt annat, absolut (se ABSOLUT, adj. 5, 7); äv.: som äger rum l. utföres l. åsyftar l. medför resultat o. d. utan förmedling l. mellanled, direkt; äv.: gällande utan inskränkning, absolut (se ABSOLUT, adj. 3); värklig, påtaglig; faktisk; stundom svårt att skilja från 5. VetAH 1820, s. 283. Brottet är ett positivt ondt. Schlyter JurAfh. 1: 258 (1837; uppl. 1891). (Eddan) innehåller långt flera och kraftigare qvarlefvor af positif hedendom. Atterbom VittH 178 (1845). Mjöberg Lb. 471 (1910). — särsk.
a) (†) handgriplig, påtaglig, kraftig. Det kom folk ut, som positift ville taga fast på Baron K. Bremer FamH 2: 244 (1831). Almqvist AmH 1: 37 (1840).
b) (i fackspr., i sht filos.) om erfarenhet l. kunskap o. d.: grundad på erfarenheten, erfarenhetsmässig, given; faktisk, värklig, grundad på sinnenas vittnesbörd; förr äv. om filosofi: positivistisk. Boström Lag 84 (1845). Positivt är det, som är i erfarenheten gifvet. Schrevelius CivR 1: 2 (1851). Auguste Comte, grundläggaren af den s. k. positiva filosofien. PedT 1903, s. 50. Vannérus Metaf. 31 (1914). särsk. (†) i uttr. positiva vetenskaper ss. sammanfattande beteckning för de teologiska, juridiska o. medicinska vetenskaperna; motsatt: filosofiska vetenskaper; jfr 1. Boström 3: 485 (1862).
8) [eg. specialanv. av 5] i sht mat. om (tal)-storhet l. talvärde: som är större än noll, som i talserien ligger över noll (o. kan betecknas gm plustecken före storheten); som är motsatt negativ (tal)storhet o. som upphäver en sådan med samma numeriska värde. Fock 1Fys. 112 (1853). Mot varje positivt tal t. ex. + 4 svarar ett negativt tal — 4. Hedström o. Rendahl Alg. 41 (1915). — särsk. i utvidgad anv.
a) (mindre br.) om temperatur l. temperaturgrad över nollpunkten på termometer; plus-, värme-. Rubenson Meteor. 2 (1880). SvGeogrÅb. 1929, s. 22.
9) [eg. specialanv. av 5; efter motsv. anv. i eng.; ordet tidigast använt (i formen positively ss. adv.) av den nordamerikanske fysikern B. Franklin 1747] fys. om elektricitet: av det slag som gm gnidning frambringas på glas; som är ”glaselektricitet” l. elektricitet med högre potential; motsatt: negativ (se NEGATIV, adj. 5). VetAH 1759, s. 94. När himlen är klar, är elektriciteten alltid positiv. Hildebrandsson Buchan 210 (1874). 19Årh. V. 1: 138 (1922). — särsk. i utvidgad anv.: som innehåller l. är laddad med positiv elektricitet; positivt laddad; som har högre potential. Positiv pol, elektrod, pol (i galvaniskt element l. ackumulator) resp. elektrod (i elektronrör l. elektrolysapparat) som har den högre potentialen; pluspol. Lyceum 2: 122 (1811). Kratern af det positiva kolet till en båglampa. Rydberg FysUtv. 11 (1903). Positiv platta .. i en ackumulator. Nerén (1930). jfr ELEKTRO-POSITIV.
POSITIVISERA, v. (†) filos. till 5: förvärkliga (ngt), göra (ngt) reellt. Biberg 3: 400 (c. 1823). Nyblæus Forskn. III. 2: 293 (1890). —
POSITIVISM1004 l. 0104, r. l. m. [jfr t. positivismus, eng. positivism, fr. positivisme] filos. till 7 b: filosofiskt system l. filosofi som begränsar kunskapens uppgift till konstaterandet av fakta o. faktiska förhållandens relationer o. till uppställandet av empiriska lagar för dessa; särsk. om den franske filosofen Comtes filosofi o. samhällsetik. SvLittFT 1834, sp. 543. Heidenstam hade under de år, då han stod i livlig beröring med Strindberg, omfattat positivismen. 3SAH LIV. 2: 82 (1943). —
POSITIVIST1004 l. 0104, m.||ig. [jfr t. o. eng. positivist, fr. positiviste samt positivism] i sht filos. till 7 b: person som ansluter sig till l. är anhängare av positivismen. Dalin (1871). Jag bekämpade positivismen därför att positivisternas hela strävan gick ut på att vara verklighetens lydiga notarier och ingenting mer. Kihlman Papini 110 (1924). —
POSITIVISTISK10040 l. 01040, adj. [jfr t. positivistisch, eng. positivistic; till positivism] i sht filos. till 7 b: som anslutit sig till l. följer l. hör till positivismen; äv. i utvidgad anv., om lära l. åsikt o. d.: av samma rationella o. faktiska karaktär som positivismen. Rydberg 8: 231 (1874). 2NF 26: 822 (1917; om språkvetenskap). I Buckles Civilisationens historia i England .. framhölls i positivistisk anda det relativa och tidsbetingade i alla mänskliga åsikter. 3SAH 50: 68 (1940). —
POSITIVITET10104, r. l. f. [jfr t. positivität, eng. positivity, fr. positivité] egenskapen l. förhållandet att vara positiv.
1) (numera föga br.) till 3. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 382. Med en ovanlig positivitet utvecklade han sin mening. Gyllander Jönsson 95 (1925).
Spalt P 1532 band 20, 1954