elektro- | SAOB

Publicerad 1921

ELEKTRO- eläk1tro-, äv. -å- l. -ω-, äv. 101— l. 030~ l. 040~. Anm. I ssgrna användas i allm. de accentformer som ovan angivits. Där annan accentuering förekommer, har denna nedan särskilt anmärkts.

Etymologi

[jfr t. elektro-, eng. electro-, fr. électro-, it. elettro-, av gr. ἢλεκτρον, bärnsten (se ELEKTRUM); jfr äv. den tyske jesuiten A. Kirchers år 1641 nyskapade gr. ἠλεκτρομαγνήτισμος, av honom användt om bärnstenens attraherande kraft. I de nyare språken har ordet användts ss. en ssgsform till ELEKTRICITET]

(i sht i fackspr.) i ssgr: som har avseende på l. står i samband med elektricitet, elektrisk (se d. o. 3).

Sammansättningar [i allm. med motsvarigheter i t., eng. o. fr.].

Anm. Jfr anm. till ssgrna under ELEKTRICITET o. ELEKTRISK.

ELEKTRO-DYNAMIK030~002 l. 040~001, äv. 010104. lära(n) om elektriciteten i rörelse; särsk. med avs. på elektriska strömmars invärkan på varandra. Dalin (1850). —

-DYNAMISK. adj. till -DYNAMIK. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 36. —

-FOR, se d. o. —

-INDUKTION030~002 l. 040~, äv. 010104. alstrande av elektrisk ström gm invärkan av magnetiskt fält. Moll Fys. 3: 91 (1899). —

-INGENJÖR030~002 l. 040~001, ngn gg 010104. Elektroingenjör i mariningenjörkåren. SD(L) 1904, nr 55, s. 8. —

-KEMI. vetenskapligt sett: lära(n) om sammanhanget mellan kemisk o. elektrisk energi; praktiskt sett: framställning(en) l. sönderdelning(en) av kemiska ämnen på elektrisk väg. J. J. Nervander 1: 90 (1839). SFS 1901, nr 56, s. 3. KemT 1913, s. 3. —

-KEMISK. adj. till -KEMI. Berzelius i VetAH 1811, s. 175. Den elektrolytiska dissociationsteorien föregicks af Berzelii elektrokemiska teori. PedT 1896, s. 243. —

-KULTUR030~02 l. 040~01 l. 01004. användande av elektrisk energi i växtodlingens tjänst; i sht om odling av växter under elektrisk spänning. G. Dalin (1871). LAHT 1910, s. 305. —

-LYS, -LYT, se d. o. —

-MAGNET. stycke av omagnetiskt järn som övergående blir magnetiskt gm invärkan av en elektrisk ström. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 52. —

-MAGNETISK. adj. till -MAGNET (o. -MAGNETISM). Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 28. Elektromagnetisk .. induktion. 2 UB 3: 8 (1897). —

-MAGNETISM. om förh. mellan elektrisk ström o. magnetism; äv. om gm elektrisk ström framkallad magnetism. Fock 1 Fys. 610 (1855). —

-MEKANISK. TT 1899, A. s. 131. De elektromekaniska kraftmaskinerna (för motorvagnar). 2 NF 18: 1232 (1913). —

-METALLURG. person som yrkesmässigt sysslar med elektrometallurgi. Sedan flera år tillbaka har elektro-metallurgens sträfvan gått ut på att åstadkomma en fullt kontinuerlig process mellan elektrolys och extraktion af malmer. TT 1891, s. 195. —

-METALLURGI. tekn. framställning l. förädling av metaller med användande av elektrisk ström (elektrolys). TT 1892, s. 98. —

-METER01040, r. (m. Dalin (1850), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -n (-en Sjöstén o. Ohrling 3: 92 (1796)); pl. -trar. [senare ssgsleden är eg. gr. μέτρον, mått (se METER)] instrument för påvisande av elektriska laddningar o. för mätning av laddningarnas storlek. VetAH 1757, s. 16. Flera olika slags elektroskop och elektrometrar äro konstruerade särskildt för undersökning af radioaktiva kroppar. 2 NF 22: 867 (1915). jfr KVADRANT-ELEKTROMETER m. fl. —

-MOTIV01004, n.; best. -et; pl. = l. -er. [senare ssgs-leden är en förkortning av LOKOMOTIV; jfr eng. electromotive] elektriskt drivet lokomotiv. TT 1890, s. 239. SD(L) 1901, nr 145, s. 5. —

-MOTOR01032, stundom 01040, äv. 030~20 l. 040~10.

1) (†) om kroppar gm vilkas beröring med varandra elektricitet utvecklas. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 25. De fasta kroppar (elektromotorer), som till galvaniska batterier vanligast användas, äro koppar och zink eller kol och zink. Nyström Telegr. 97 (1869).

2) maskin som omsätter elektrisk kraft till mekanisk, elektrisk motor. TT 1871, s. 139. —

-MOTORISK. adj. till -MOTOR 1: som har avseende på utveckling av elektricitet; i sht i uttr. (ett galvaniskt elements l. batteris) elektromotorisk(a) kraft, om potentialskillnaden mellan ett öppet elements poler, vilken värkar att en elektrisk ström kan uppstå. Electromotorisk verkan .. emellan ett liquidum och en metall. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 19. Nyström Telegr. 122 (1869). PedT 1907, s. 120. —

-NEGATIV, adj. negativt elektrisk. Fock 1 Fys. 584 (1855). 2 UB 9: 623 (1906). särsk. (†): som vid elektrolys avsätter sig vid den negativa polen. Berzelius i VetAH 1812, s. 33. —

-PNEUMATIK. elektrisk-pneumatisk anordning. Nyare orglar med elektropneumatik. 2 NF 22: 1222 (1915). —

-PNEUMATISK. elektrisk-pneumatisk. En elektropneumatisk bergborrmaskin. JernkA 1906, s. 598. —

-POSITIV, adj. positivt elektrisk. Fock 1 Fys. 584 (1855). 2 UB 9: 623 (1906). särsk. (†): som vid elektrolys avsätter sig vid den positiva polen. Berzelius i VetAH 1812, s. 33. —

-SKOP, se d. o. —

-STATIK(EN). lära(n) om den statiska, i vila befintliga elektriciteten. Dalin (1850). —

-STATISK. jfr -STATIK. Björkman (1889). —

-STÅL030~2 l. 040~1, äv. 0104. i elektrisk ugn framställt stål. TT 1901, A. s. 265. —

-STÅLVÄRK030~02 l. 030~20 l. 040~01 l. 040~10 l. 0103~2, n. JernkA 1909, s. 156. —

-TEKNIK. (den) del av tekniken som omfattar de praktiska tillämpningarna av elektriciteten. TT 1888, s. 52. jfr STARKSTRÖMS-, SVAGSTRÖMS-ELEKTROTEKNIK. —

-TEKNIKER. person som sysslar med elektroteknik. LfF 1886, s. 102. —

-TEKNISK. adj. till -TEKNIK. Elektroteknisk industri, industri för tillvärkning av elektriska maskiner o. ledningsmaterialier m. m. Den internationella elektrotekniska utställningen. AB 1890, nr 3, s. 4. Elektrotekniske arbetaren A. PT 1911, nr 168 A, s. 1. —

-TERAPI. användande av elektricitet för sjukdomars behandling. Hygiea 1878, s. 103. 2 NF (1907). —

-TYP0104. efter klisché l. träsnitt på galvanisk väg åstadkommen kopparfällning resp. avbildning. SFS 1874, nr 82, s. 6. 2 UB 10: 232 (1906). —

-TYPI01004. efterbildning av klischéer på elektrotypisk väg, galvanotypi; äv. konkret, om gm nämnda förfaringssätt framställd klisché. Frey 1841, s. 288.

Spalt E 452 band 7, 1921

Webbansvarig