Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROPRIUM prå4prium, äv. prω4-, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[i bet. I substantivering av lat. proprium, n. av proprius (se PROPER), i bet. II elliptiskt för lat. nomen proprium, egennamn]
I. (†) = PROPRIETET 2. Tessin Skr. 130 (1767).
II. språkv. egennamn; nomen proprium; motsatt: appellativ. Rosenstein DesPepliers 5 (1742). När ett proprium utgöres af flere fristående ord, nyttjas stor bokstaf numera vanligen endast i det första af dessa. Linder Regl. 59 (1886). Danell SvSpr. 21 (1927).

 

Spalt P 2072 band 20, 1954

Webbansvarig